Det Gotländska båtsmanshållet 1646 - 1887

Det gotländska båtsmanshållet är i huvudsak en svensk företeelse. Innan år 1645 då Gotland var under danskt styre skedde troligen inga egentliga utskrivningar av manskap till den danska örlogsflottan på ön. Den danska örlogsflottans manskap uttogs i allmänhet genom värvningar och utskrivningar, då främst från landets s.k. köpstäder. Detta system kom dock med tiden att visa sig mer och mer olämpligt då man sällan erhöll sjövant manskap, dessa lade handelsflottan beslag på. Konung Kristian IV, som hade ett särskilt gott öga till sin flotta, var av den meningen att en fast kader av manskap borde inrättas, man skulle då alltid ha en stabil och sjövan personalstyrka. Om man dessutom kunde förlägga styrkan till Köpenhamns närhet så kunde flottan ständigt hållas i hög beredskap.

Under 1610-talet genomfördes den ovan nämnda omorganisationen. I Köpenhamn uppfördes speciella bostäder till flottans personal, de s.k. Nyboderna. Även en skola och en kyrka, Holmens kirke, byggdes.

För att kunna finansiera den nya organisationen ville Kristian pålägga allmogen en skatt, den s.k. båtsmansskatten.

År 1633 beordrades länsmännen runt om i det danska riket att tillsammans med allmogen föra överläggningar om hur man bäst skulle kunna genomföra en sådan skatt, både praktiskt som ekonomiskt. På Gotland samlade den dåvarande länsmannen, Holger Rosenkrantz, Visbys borgmästare och råd, hamnfogden samt ett antal tingsdomare för överläggningar. Resultatet tillsändes därefter de makthavande i Köpenhamn. Vad som framkom i dessa överläggningar är dock obekant, men troligen så gav man sitt stöd till den nya pålagan. I ett kungl. brev 1635-03-23 fastställdes grunderna för den nya skatten.

Bådsmandsskatten eller som den ibland benämndes i mantalslängderna, bådsmandshverveskat, defensionsskat, tolvskillingsskat eller S:t Hansdagsskat, skulle presteras varje år till S:t Hansdag (24 juni) och beloppet var fast i de tjugofem år skatten uttogs. Skatten var upplagd så att för varje hel gård skulle 1/2 ortsdaler eller 12 skilling erläggas och för varje halv gård 6 skilling. De skattepliktiga skulle indelas i rotar efter principen att rik kunde hjälpa fattig.

Visbys borgare skulle tillsammans erlägga 30 riksdaler. Bådsmandsskatten var en s.k. graverskatt vilket innebar att den skattskyldige hade möjligheten att antingen betala i reda penningar eller i natura. Blev den skattskyldige, en son eller en tjänare utskriven behövde inte skatten erläggas under den tid som personen var utskriven, detta gällde dock inte på Gotland där det inte skedde några utskrivningar.

DET SVENSKA BÅTSMANSHÅLLET

Att inrätta det gotländska båtsmanshållet blev en av de första åtgärder som den svenska statsmakten utförde efter sitt övertagande av ön år 1645. Denna organisation kom att bestå i nästan två och ett halvt sekel och upplöstes inte förrän 1887. För att bättre kunna förstå det gotländska båtsmanshållets organisation måste man se det som en del i hela den svenska organisationen. I Sverige hade allmogen under medeltiden varit indelade i s.k. skiplag (skeppslag). Antalet skeppslag varierade mellan de olika landsändarna. Hemmanen som ingick i skeppslagen skulle under krigstider tillhandahålla örlogsflottan skepp, utrustning, manskap samt kost till dessa. Skeppslagen i sin tur var indelade i mindre s.k. ar (åror). Aren utgjordes av ett visst antal män eller ett visst antal markland jord. Varje ar skulle hålla och utrusta en roddare för varje åra i skeppet. Under första hälften av 1500-talet ökades behovet av erfaret sjöfolk väsentligt. Gustaf Vasa begärde till sin flotta att man skulle uppfordra sjövana lantmän samt borgare och köpsvenner i sjöstäderna. De skulle erhålla samma sold (lön) som de värvade utländska knektarna. De män som kom att utgöra besättningar på de svenska örlogsskeppen var dels s.k. bösseskyttar dels båtsmän.

Det fanns två olika kategorier av båtsmän. Det var de s.k. årstjänarna, de var frivilligt värvade och var kontrakterade på minst ett år. Den andra gruppen var de som hade tvångsvärvats s.k. hyrebåtsmän. Förhyrningssystemet visade sig dock snart vara otillräckligt för den snabbt växande svenska örlogsflottan. Man försökte därför i stället med utskrivningar av manskap. Det var i allmänhet de som tillhörde hyresbåtsmännens skara som kom att drabbas av dessa utskrivningar. Systemet med utskrivningar var egentligen ett mycket gammalt uppfordringssystem för bemanning av flottan. Den grundade sig på att ett visst antal av självägande bönder inom kustlandskapen och i städerna uttogs till tjänstgöring. Dessa utskrivningar beordrades antingen av konungen själv eller av riksdagen.

År 1567 utfärdade konung Erik XIV fullmakter för de utskrivningsförättare som tillsammans med fogdarna skulle uppfordra alla ogifta män och sända dessa till Stockholm för att utgöra besättningar på örlogsskeppen. Utskrivningsförättare kunde antingen vara en skeppshövidsman eller en kapten. Det fanns inte några egentliga bestämmelser för hur många båtsmän som skulle uppfordras på detta sätt utan man tog så många man kunde.

I början av Erik XIV:s regeringstid uppgick det totala antalet båtsmän som tjänstgjorde på de svenska örlogsskeppen till ca. 1000 man. Två år senare var styrkan fördubblad och efter ytterligare två år fyrdubblad. 1/5 del av manskapet bestod av de s.k. årstjänarna.

Efter att Johan III hade tillträtt som regent sjönk personalstyrkan dramatiskt för att år 1591 endast bestå av 53 årstjänare. Under 1600-talets början steg dock antalet något till ca. 850 man.

Man började nu även att som en löneförmån ge dels ständig, dels tillfällig frihet åt de hemman som höll båtsmän. I det s.k. Björneborgska riksdagsbeslutet år 1602 beslöts att hemman som höll en båtsman skulle förskonas från "gärden, utskrivningen, gästningen samt andra ovisse persedlar". Emellertid skulle den årliga räntan erläggas som tidigare. Detta lönesystem med löneräntor eller hemmansräntor blev under Karl IX och sedermera under hans son Gustaf II Adolfs regeringstider det vanligaste lönssystemet för krigsfolk.

Vid 1610 års riksdag som hölls i Örebro beslöts att på var tionde borgare i varje stad skulle en duglig karl anskaffas och brukas till båtsman. De skulle under sommaren underhållas av kronan men under vinterhalvåret skulle de vara förlagda i borgarläger i städerna.

År 1618 utkom en förordning angående tillvägagångssättet vid utskrivningsförättningarna. Till en viss dag skulle man sammankalla en lagman, en häradshövding, en fogde samt en präst. Dessa beskedliga herrar skulle tillsammans utgöra utskrivningsnämnden.

De karlar som tidigare tjänstgjort som båtsmän tillsades att vid livsstraff inställa sig vid den kommande mönstringen. Allt manfolk mellan 15 och 60 år skulle indelas i rotar. Av skatte- och kronobönderna tillsammans med barn och tjänstefolk skulle 10 man bilda en rote. Frälsehemmanen skulle bidra med det dubbla antalet.

Ur varje rote skulle därefter en vapenför och frisk karl mellan 18 och 40 år utses. Dräng eller son skulle tas före husbonde. Obesuttna bönder och lösgångare skulle inte ingå i rotarna utan inskrivas direkt.

Detta system med utskrivningar visade sig dock snart bli väldigt besvärligt och otillfredsställande.

Man försökte istället med det s.k. ständiga båtsmanshållet. Där skulle örlogsflottan erhålla ett bestämt antal båtsmän.

År 1623 uppsattes fyra kompanier om vardera 400 man. Två kompanier skulle uppsättas i Finland (Nylands och Åbo läns kompanier), ett på Åland (Ålands kompani) samt ett i Uppland (Värmdö kompani).

För att underlätta anskaffandet av manskap lovade man bönderna att de som framskaffade och underhöll en båtsman kostnadsfritt skulle erhålla ett mindre hemman. Dessutom skulle de befrias från skatter och andra former av utskrivningar.

1634 lades samtliga kustsocknar i landet under båtsmanshållet. Båtsmännen indelades i rotar om 10 man. Rotarna i sin tur ingick i 5 kompanier bestående av vardera ca. 180 man. Kompanierna bildade tillsammans regementen.

Efter freden vid Brömsebro år 1645 bestämdes att de kustlandskap som hade överlämnats av danskarna, bl.a Gotland, skulle läggas under båtsmanshållet.

Det gotländska båtsmanshållet inrättades (1646) 1647. Egentligen var det ett byte mellan örlogsflottan och armén. I utbyte mot Gotland lämnade flottan några båtsmansprovinser i Finland.

HURU DÄR PÅ LANDET HÅLLAS SKALL MED BÅTSMANSHÅLLET

Enligt en kungl. resolution av den 11 juni 1646 beslöts att Gotland skulle upplösa de två kompanier med skyttar som fanns och istället i likhet med de flesta andra svenska sjöprovinserna uppsätta båtsmän till rikets örlogsflotta.Den gotländska båtsmans-organisationen skulle baseras på indelning i rotar, där varje rote skulle utgöras av fyra hemman. Visby stad skulle uppsätta en båtsman för var tionde borgare.

Då båtsmännen inte behövdes i kronans tjänst skulle de vistas hemma i sina rotar och där uppbära hemkallspenningen av sina rotehållare.

Klagomål uppstod nästan genast från den gotländska allmogen över den indelning som de hade påtvingats om att fyra hemman skulle uppsätta en båtsman. Genomfördes denna indelning skulle det medföra stora orättvisor rotarna emellan då de indelade hemmanens storlek varierade. Makthavarna gav då tillstånd att i vissa fall kunde en utökning till fem hemman beviljas.

Det första gotländska båtsmanskompaniet uppsattes under hösten 1647 och i början av nästkommande år anlände den första kompanichefen, skeppskaptenen Peter Holländer-Ridder från Stockholm. Hans order var att till första vårdag samla och överlämna sitt nya kompani till amiralitetet i huvudstaden.Drottning Christina hade i en skrivelse tidigare anmodat sin guvernör på ön att på alla sätt vara den översända skeppskaptenen behjälplig i hans svåra arbete. Guvernören skulle även se till att de båtsmanslåddjor, som tidigare hade beordrats, färdigbyggdes och utrustades. Låddjorna var tänkta att användas till överförandet av de gotländska båtsmännen till Stockholm. Förutom allt arbete med låddjorna hade öns guvernör även fått problem med båtsmännens hemkallspenning. Rotebönderna vägrade att betala då de ansåg att de helt enkelt inte hade råd med ytterligare pålagor.

Uppsättandet av det gotländska kompaniet gick trögt. På våren 1649 hade ännu inte någon båtsman kunnat översändas för tjänstgöring. Det föranledde amiralitetet att sända en skrivelse till den nya guvernören på ön Gustaf Banér, att han på alla tänkbara sätt måste hjälpa kompanichefen med uttagningar av manskap, kompaniet måste någon gång kunna bli tjänstgöringsdugligt.

År 1652 hade ännu inte något manskap övertransporterats till Stockholm. Inte heller hade någon förändring inträffat vad gällde hemkallspenningen. Banér hade vid ett flertal tillfällen försökt påtala problemet för öns settingsdomare och påpekat hur viktigt det var att rotehållarna skötte sina åligganden gentemot kronan och sina båtsmän. Men detta synes inte ha hjälpt nämnvärt.

I en skrivelse till amiralitetet beklagade sig den dåvarande guvernören Axel Sparre över att han nu hade tröttnat på roteböndernas vägran och bad att någon mer bemyndigad person sändes till ön så att problemet någon gång kunde få en avslutning. Amiralitetet hörsammade Sparre och skickade en örlogskapten som hette Evert Holm med order att ta kontakt med samtliga berörda parter och därefter "hålla stämma och rannsakning". Han skulle resa runt på ön och socken för socken kräva de gotländska rotebönderna på de anbefallna hemkallspenningarna utan "gensägelse och upphåld".Förutom rotebönderna hade man också problem med borgarna i Visby. De hade redan i mars 1647 begärt att få bli förskonade från båtsmanshållet. Borgarna ansåg att den anbefallna hemkallspenningen var alldeles för betungande.

Det ständiga gnället och klagomålen från borgarna medförde att amiralitetet genom vice riksamiralen Gustaf Wrangel framföra en "varning till efterrättelse". I ett brev år 1654 befalldes borgarna att på rätt tid erlägga till sina båtsmän det de senare hade rätt till.

Emellertid medförde skrivelsen inte några större reaktioner från Visbys borgare som nu istället tog sig till att dela upp den påbjudna hemkallspenningen mellan de ordinarie och fördubblingsbåtsmännen. Det medförde att de ordinarie båtsmännen endast kom att få ut halva sitt hemkall. Många ordinarie båtsmän avgick därför från sina tjänster och några nya i deras ställen gick inte att få tag i på grund av den dåliga lönen. I en ny skrivelse år 1656 uppmanades borgarna återigen att till sina båtsmän utbetala det föreskrivna beloppet. Det påpekades också i samma skrivelse att Visbys borgare tidigare vid 1652 års riksdag hade godkänt dessa föreskrifter. Inte nog med att det blev svårt att hitta dugliga båtsmän, man gjorde även genom sitt förfarande sitt land en stor otjänst.

Under danska kriget 1643-44 hade de svenska städerna åtagit sig att hålla fördubblings-båtsmän. Först skulle hälften av den ordinarie styrkan uppsättas för att sedermera helt fördubblas. Det hela genomfördes dock med förbehållet att så fort fred uppnåtts så skulle fördubblingssystemet upplösas. År 1655 åtog sig åter städerna att under en treårsperiod uppsätta fördubblingsmanskap. Det kom emellertid att dröja ända fram till 1811 innan fördubblingssystemet helt togs bort. Då Gotland och Visby 1645 kom under svenskt styre kom Visby att förutom de ordinarie 25 båtsmännen även att hålla ett antal fördubblings-båtsmän. På landsbygden infördes fördubbling år 1657.

1655 hade en örlogskapten översänts till Gotland för att i första hand utföra en översyn och en del kompletteringar av Visbys båtsmansstyrka, både ordinarie och fördubbling. Fördubblingsmanskapet skulle utökas så att det kom att hålla helt manskapstal gentemot den ordinarie. Kaptenen skulle även tillse att denna styrka kom att bestå av dugligt och sjövant folk. Visbys hela båtsmansstyrka kom nu att uppgå till 25 ordinarie och lika många fördubbling.

Sedan konung Karl X börjat kriget mot Polen och Danmark 1655 kom order om att de gotländska båtsmännen skulle uppfordras till tjänstgöring. Någon gotländsk båtsman kom dock inte att överföras till krigstjänst under åren 1655-56. I början av 1657 föreslogs i riksrådet att man skulle sända ett antal bojortar (mindre skepp) till ön för att avhämta det gotländska manskapet. Öns båtsmän arbetade med att befästa Slites hamn. Riksrådet övervägde om man skulle sända över annat manskap till ön för ett utbyte mot den vid Slite placerade gotländska styrkan. Man beslöt emellertid att låta de inhemska båtsmännen stanna hemma och avsluta sitt arbete. En annan orsak till att man lät öns båtsmän stanna hemma var att man slapp problemet med var de skulle förläggas. Amiralitetet hade inte tillgång till någon egen förläggningsort. Ett förslag hade varit att placera båtsmännen ute bland skärgårdsbönderna. Ett annat förslag som väckts var att rådsherrarna själva kanske kunde bistå med förläggning, åtminstone till uppbrottsorder anlände. Några gotländska båtsmän kom inte att överföras till tjänst under detta krig. Den 6 juni 1660 slöts fred mellan Sverige och Danmark. 

BÅTSMÄNNEN OCH ÖDEHEMMANEN

Under mitten av 1600-talet skedde en dramatisk ökning av antalet ödehemman på Gotland. För att åtminstone delvis kunna hejda denna utveckling tog man bl.a hjälp av de gotländska båtsmännen. Ett problem var emellertid att båtsmännen var tjänstgörings-skyldiga gentemot kronan och därför var tvungna att inställa sig vid anbefallen uppfordring. Generalguvernören på ön, Seved Båth framförde därför en önskan, till krigskollegiet att de båtsmän som fått tillstånd att uppta ödehemman skulle slippa uppfordringar och att andra skulle få rekryteras i deras ställen. Krigskollegiet svarade välvilligt på Båths begäran och gav order till den dåvarande kompanichefen Niklas Heis (chef för det gotländska kompaniet av knektar som i huvudsak bestod av före detta båtsmän, se vidare i nästa kapitel) att snarast nyrekrytera och komplettera kompaniets styrka med "gode och dughelige karlar" istället för de knektar (båtsmän) som upptagit ödehemman. Båth hade av öns landshövding Ludvig Fritz begärt in diverse upplysningar angående de båtsmän som fått tillstånd att uppta ödehemman. Fritz hade redan i mars 1664 genomfört en ransakning av det gamla båtsmanskompaniet och genom den för- teckning, som därefter upprättades, visades att 48 båtsmän hade upptagit ödehemman.Då ön i slutet av år 1664 återigen hamnade under amiralitetet och det kom order om att ett nytt kompani skulle uppsättas återkom problemet med tjänstgöringsskyldigheten. Båth begärde nu hos amiralitetet att de båtsmän som upptagit ödehemman skulle få stanna kvar hemma och att andra uttogs i deras ställe. Om krigskollegiet tidigare hade ställt sig välvilliga så intog amiralitetet en mera återhållsam inställning till frågan. Man ansåg att de båtsmän som skulle komma ifråga för avsked tillhörde det manskap som var mest erfaret och sjödugligt samt att det även skulle medföra stora svårigheter att hitta ersättare. Kungl. Majt grep emellertid in och menade att man borde bevilja de berörda båtsmännen avsked dock med villkoret att de själva skaffade dugliga ersättare. Efter konungens inlägg ändrade sig amiralitetskollegiet och meddelade att man hädanefter skulle bevilja avsked för de båtsmän som så önskade.

MELLANSPEL - KNEKTHÅLLET 1660-64

Efter fredslutet 1660 blev det nödvändigt för Sverige att börja göra en översyn av hela den krigsapparat som hade byggts upp under krigsåren. Man började med att genomföra den s.k. reduktionen eller avvecklingen. Den gick ut på att man bl.a skulle försöka återföra de inhemska förbanden till sina hemorter, avskeda överflödigt manskap samt minska antalet styrkor. I juni 1660 utgick order till de olika förbandsorterna om att påbörja den beslutade reduktionen. Vid riksdagen tidigare samma år hade rikets städer och därmed även Visby begärt att Kungl. Majt vid fred med Danmark skulle upplösa städernas båtsmanshåll. Många av de städer som tidigare hade uppsatt båtsmän skulle nu istället uppsätta och underhålla knektar eller ryttare. Gotland och Visby borde enligt konungen kunna sätta upp minst 200 ryttare, men då de andra städerna och orterna hade erhållit lindring så borde även Gotland erhålla samma förmån. Däremot kunde denna lindring inte sträcka sig längre än till att ön borde förmå att sätta upp 150 ryttare. Någon order om båtsmanshållets upplösande kom dock aldrig. Det föranledde Visbys borgerskap att skicka en skrivelse och påminna om vad som beslutats vid den tidigare riksdagen gällande båtsmanshållet. Svar kom genom en Kungl. resolution av den 13 december 1660 där det fastställdes att ön hädanefter skulle underställas krigskollegiet och lantmilisen. Gotlands bönder skulle nu hädanefter uppsätta knektar istället för båtsmän. Emellertid kom denna omorganisation inte att gälla Visby. Stadens borgare som varit de mest pådrivande i denna fråga kom på något underligt sätt att ställas utanför. Visby kom alltså även under åren 1660-64 att uppsätta båtsmän i samma numerär som tidigare. Huvuddelen av de män som uttogs till knektar kom från det avdankade fördubblingsmanskapet, endast ett fåtal kom från det ordinarie manskapet.Det 121 man starka gotländska kompaniet av knektar kom att underläggas Kalmar regemente, till chef för kompaniet utsågs kaptenen Niklas Heis. För rotehemmanen gällde i stort sätt samma regler som för den tidigare fördubblingsstyrkan, att för vart tionde hemman skulle en knekt uppsättas. Knekthållet blev dock inte omtyckt på ön. Man kan ju kanske undra varför, då de gotländska rotehållarna med denna organisation kom att drabbas endast hälften så hårt som de gjort under båtsmanshållet. Nu bestod hemmantalet av 10 mot de tidigare 4 till 5 som hade gällt. Vid riksdagen 1664 begärde öns allmoge att de ville befrias från knekthållet och i stället få återgå till det tidigare båtsmanshållet. I ett kungl. brev av den 2 september samma år beviljades deras önskan och Gotland återfördes under amiralitetskollegiet och återfick båtsmanshållet.

DET ÄR ELJEST ALLOM BEKANT ATT GOTTLÄNNINGEN 

INTET DUGER TILL BÅTSMAN

År 1664 anlände till Gotland den nya båtsmanskompanichefen kapten Ludvig Briant. Han hade order att skyndsamt tillse att ett nytt kompani blev uppsatt. Han försökte i första hand återinsätta de karlar som tidigare hade tjänstgjort som båtsmän. I de fall där det inte gick fick man nyrekrytera. Briant skulle även utföra en översyn av hela det gotländska roteringssystemet. Han fann att det ännu fanns ett stort antal hemman som låg öde och därför inte kunde inräknas i roteringen. En annan kategori som inte heller kunde inräknas var de hemman som erhållit skattefrihet, åtminstone inte så länge deras frihetsår räckte. Arbetet med att skaffa manskap till de vakanta båtsmanstjänsterna gick trögt. Vid ett flertal tillfällen beklagade sig Briant för konungen över detta. Han fick då tillåtelse att om det framstod som omöjligt att erhålla manskap på det normala förfaringssättet så fick han tvångsvärva de lösdrivare som fanns på ön. Problemet med att få tag i folk till flottan var inte enbart en gotländsk företeelse, hela det svenska båtsmanshållet hade liknande problem. En bidragande orsak var bl.a det stora antalet båtsmän som på olika sätt avvikit från sina tjänster. Då efterfrågan var så stor på manskap ansåg sig regeringen tvungen att utfästa pardon för de båtsmän som frivilligt återkom till sina tidigare tjänster. År 1675 utbröt det danska kriget eller som det även ibland kallas det skånska kriget. Nu blev behovet av erfaret manskap ännu större än förut. Förutom de båtsmän som hade återkommit efter konungens pardonutfästelse fanns det en annan kategori av båtsmän som man försökte övertala att inträda i aktiv tjänst. Det var de båtsmän som tidigare hade avskedats på grund av antingen hög ålder eller någon form av skada. De skulle erbjudas att åter emot sold träda i flottans tjänst. Order utgick även till de olika båtsmansdistrikten runt om i hela riket om uppfordring av båtsmän. Från Gotland överskeppades till Stockholm huvuddelen av öns båtsmän för tjänstgöring. År 1676 intog danskarna Gotland och höll ön besatt fram till krigets slut 1679. Det medförde att de gotländska båtsmännen inte under tre år kunde återkomma till sin hemort utan fick förläggas, troligen på Dalarö. Hur stor den gotländska båtsmansstyrkans avgång var under detta krig är obekant. Men då de nummer som blev vakanta inte kunde nyrekryteras då ön var besatt av danskarna kan man kanske dra den slutsatsen att manskapsavgången inte uppgick till mer än något hundratal, fördubblingsbåtsmännen då inräknade. Vid krigets slut uppgick hela den svenska båtsmansstyrkan till ca. 5000 man, fast egentligen var behovet minst det dubbla.

För att försöka utöka antalet började man genomföra en omorganisation. I första hand skulle en utbyggnad av det ständiga båtsmanshållet, som sedan gammalt fanns i vissa kust-landskap, påskyndas och även införas i de övriga kustlandskapen. En annan nyhet var också att städernas båtsmanshåll hädanefter skulle grundas på deras respektive kontributioner och rikedomar. Genom denna organisationsförändring tillfördes örlogs-flottan ytterligare ca. 4.700 ordinarie och ca. 3.600 fördubblingsbåtsmän. Ett annat önskemål var att, sedan Karlskronas örlogsstation hade grundats, ett större antal båtsmän borde förläggas i stationens omedelbara närhet för att snabbt kunna uppfordras vid behov. Därför infördes nu den s.k. båtsmansindelningen. Skillnaden mellan indelningssystemet och roteringssystemet var att vid indelningen kunde mindre jordegendomar indelas för att hålla en båtsman. Istället lämnade kronan ersättning till båtsmannens underhåll bl.a genom att efterskänka grundskatten. Den första gruppen indelningsbåtsmän uttogs från de längst bort belägna båtsmansdistrikten i Norrland och Finland. Dessa förflyttades därefter till Blekinge och Södra Möre där de indelades. Efter indelningens genomförande fanns det ca. 2.300 man förlagda i nära anslutning till Karlskronas örlogsstation. De norrländska och finska distrikten som hade fått släppa ifrån sig sina båtsmän fick nu istället erlägga en vakansavgift till kronan. Denna form av indelning kom endast att gälla Blekinge och Södra Möre. Även om försök att införa indelningen i andra distrikt längre fram genomfördes, behöll de andra båtsmansdistrikten det tidigare roteringssystemet. På Gotland medförde den nya omorganisationen att öns båtsmanshåll fördelades i 2 kompanier år 1685. 1:a kompaniet kom att bestå av rotar från norra ön (norra häradet) och 2:a kompaniet av rotar från södra ön (södra häradet). Visbys båtsmän kom att underläggas 1:a kompaniet. Den sammanlagda gotländska båtsmansstyrkan kom därefter att uppgå till 427 man. 1:a kompaniet innehöll 147 ordinarie och 73 fördubblingsnummer. 2:a kompaniet innehöll 138 ordinarie och 69 fördubblingsnummer.

Den svenska båtsmansorganisationen bestod nu av 6 kompanier indelningsbåtsmän och 21 kompanier roteringsbåtsmän samt 3 kompanier från städerna. 

De gotländska rotehållarna framförde vid ett flertal tillfällen klagomål på att deras båtsmän utnyttjades till andra arbeten än det som tidigare överenskommits. Bl.a hade mellan åren 1680 och 1681 ett flertal gotländska båtsmän överförts till Riga för att där arbeta vid skeppsvarv och med ekhuggning. Kungl. Majt utfärdade därför en förordning där man upprepade vad som tidigare hade bestämts, att inga gotländska båtsmän skulle behöva utnyttjas av kronan annat än då krig hotade eller rådde.

En annan stor fråga som också dök upp under 1680-talet var hur öns fördubblingsstyrka skulle vara utformad. Gotland hade i Sverige en särställning vad gällde hur många rotar som skulle uppsätta en fördubblingsbåtsman. I det övriga Sverige gällde att en fördubbling skulle uppsättas av varje ordinarie rote, därav namnet fördubbling. Gotland hade emellertid erhållit den förmånen att en fördubbling uppsattes av två rotar. Nu ville emellertid de makthavande att ön skulle ansluta sig till det systemet som gällde för det övriga riket. Förslaget framkallade ett ramaskrik från de gotländska rotehållarna. I ett brev till Kungl. Majt från öns guvernör Olivekrantz år 1689 anhöll han enträget att den gotländska allmogen skulle förskonas från den extra pålagan. Han framlade en mängd olika orsaker till att ön skulle slippa. Bl.a menade han att man på ön ännu inte hämtat sig från den stora pesten härjningar åren 1660-62 och att det ju även låg i konungens eget intresse att "landet framdeles må bevaras så väl byggt och kultiverat, men om båtsmansskrivningen skall ske så starkt och stå under amiralitetens utskickades egensinniga disposition som de pretendera och verkligen exercera, då måste allmogen förarmas och landet bliva öde". Till sist påtalar han även att "det är eljest allom bekant, att gottlänningen intet duger till båtsman, efter det hantverket är emot hans natur".Troligen medförde guvernörens framställan att ön fick behålla det gamla systemet med att två rotar uppsatte en fördubbling.

DET STORA NORDISKA KRIGET

Under det stora nordiska kriget utgjordes den svenska örlogsflottan av dels värvade dels indelta och roterade båtsmän. En annan stor grupp var det enrollerade sjömanskapet. Förutom dessa erhöll man även från handelsflottan sjövant manskap som tillfälligt inhyrdes av flottan. Den värvade styrkan bestod av bl.a vintervaktsbåtsmän, handelsflottans båtsmän, volontärer samt skeppsgossar.Den indelta styrkan bestod av manskap från Blekinge och Södra Möre. Det roterade manskapet utgjordes av manskap från: Roslagens 2 kompanier Norrlands 2 kompanier, Östergötlands kompani, Södermanlands kompani, Tjust kompani Smålands kompani, Bohusläns 2 kompanier, Västergötlands kompani, Åland o södra Finlands kompani, Ölands 2 kompanier, Gotlands 2 kompanier, Stockholms stads kompani, Skånska städernas kompani, Uppstädernas kompani.

De roterade kompanierna hade en sammanlagd manskapsstyrka på 4.322 ordinarie samt 3.578 fördubblingsbåtsmän.

På våren år 1700 uppfordrades de båda gotländska kompanierna, både ordinarie som fördubbling. Styrkan embarkerade i Klintehamn för vidare färd till Karlskrona och tjänstgöring. 

Den gotländska styrkan utgjordes av sammanlagt 427 man. Man tvingades emellertid redan på hösten hemsända 163 man på grund av sjukdom. Uppgifter om den gotländska båtsmansstyrkans, dess uppfordringar och avgång under krigets första hälft är tyvärr mycket knapphändiga. Man vet emellertid att mellan åren 1705 och 1707 uppfordrades ca. 150 man per år.

På våren 1711 översändes, efter det att alla vakanserna hade blivit tillsatta, de båda kompanierna till Karlskrona. Man hade emellertid nu även fått problem med båtsmän som för att slippa uppfordring simulerade sig sjuka. Det förde med sig att man tvingades införa nogranna kontroller av de s.k. sjuka båtsmännen för att eventuellt kunna hitta dessa svikare.I början av år 1712 gavs order om nyrekrytering av de vakanser som uppkommit. Man skulle även utföra en översyn av båtsmännens utrustning så att allt var färdigt och klart då order om uppfordring anlände. Meningen var att dessa båtsmän skulle brukas till besättningar på ett antal skepp som senare på året skulle anlöpa Slite hamn för att där påmönstra den gotländska styrkan och därefter avgå på årets sjöexpeditioner. Avgången av båtsmän under år 1712 beräknas ha uppgått till omkring 100 man. 51 båtsmän hade dött i själva kriget eller i Karlskrona, och 50 man hade dött antingen under hemresan eller efter framkomsten till Gotland. Här måste emellertid påpekas att de sistnämnda siffrorna berör avgången år 1713 men troligen härrör de sig från 1712 års sjöexpeditioners manskaps-styrka. Under 1715 uppfordrades vid ett flertal tillfällen båtsmän på ön. Huvuddelen påmönstrades på skepp vilka via Slite hamn utgick på expeditioner, bl.a det till Hangöudd. Avgången under år 1715 hänvisas till landshövdingens skrivelse till Kungl. Majt. där han upptar avgången till "över och ej under 100 man". Denna siffra måste emellertid tas med en nypa salt då den förmodligen utgör en svartmålning av de reella förhållanden som rådde på ön under den aktuella tidsperioden. Orsaken till denna svartmålning berodde antagligen på det cirkulär som regeringen hade utgivit och som i huvudsak berörde de s.k. socken-knektarnas uppsättande. Det var då naturligt att försöka nedvärdera den gotländska förmågan att kunna uppsätta de anbefallna styrkorna.  

Under år 1716 uppfordrades troligen i stort sätt lika många som året innan. Från 1717 och fram till krigets slut minskade antalet uppfordrade båtsmän. Detta gäller då också naturligtvis även avgången. Orsakerna kan man nog finna i att detta år inleddes freds-förhandlingar mellan svenskarna och ryssarna och då avtog i stort sätt de flesta krigshandlingar i Östersjön.

Avgången under nästkommande år uppgick till 13 döda, 1 avskedad samt 3 förrymda, alltså en sammanlagd avgång på 17 man. Under år 1720 uppges 17 man ha avskedats samt 18 avlidit på flottan.  

För att erhålla en bättre och slagkraftigare organisation genomgick hela det svenska båtsmanshållet år 1717 en genomgripande omorganisation. Karl XII lät då sammanslå de kompanier som var likställda varandra till regementen: 2 värvade regementen som bestod av: Artillerivolontärregementet och Kofferdiregementet. 5 indelta eller roterade regementen, bestående av: Sluproddarregementet, Västernorrlands änterkarlsregemente, Smålands äntergastregemente, norra och södra Roslags sjögastregemente samt Ölands sjögastregemente (här ingick de båda gotländska kompanierna). Därtill kom Södermanlands äntergastbataljon, Uppstädernas bösseskyttar, Bohus 2 kompanier samt Skånes, Hallands och Blekinges stadsbåtsmän. Södra Finlands och Ålands båtsmanskompanier kunde inte vid denna tid inräknas.

Äntergast- och änterkarlsstyrkorna var organiserade på likvärdigt sätt. De skulle utrustas och övas som infanteriregementen och av infanteribefäl. Även sjögastregementena var organiserade i överensstämmelse med varandra. Den här organisationen kom emellertid inte att bli särskilt långlivad, redan år 1719 upplöstes de nybildade regementena och man återgick till den organisation som gällt tidigare.

1741-43 ÅRS KRIG

Då nu det stora kriget hade tagit slut och fred rådde gällde det att återigen få de båda gotländska kompanierna i fullgott skick. Vissa rotar hade genom de avgångar som skett under kriget tvingats fylla sina vakanser med inte alltid så lämpliga personer.

År 1724 anbefalldes generalmönstring med hela den gotländska styrkan. Där framkom att de rotar som tidigare behövde nyrekrytera hade gjort det och man ansåg nu att de båda kompanierna bestod av ett relativt gott material.

År 1741 utbröt det återigen krig med Ryssland, och återigen uppfordrades öns båtsmän till tjänstgöring. Under det första krigsåret härjade ombord på de svenska örlogsskeppen en skeppssjuka som var så svårartad att av 5000 man hade 400 avlidit och ca. 2000 var så svårt sjuka att de inte kunde sköta sina åligganden. Inte en enda båtsman kom att dödas av fienden detta år. Året därefter hade sjukdomen även spritt sig till stationen i Karlskrona där den fortsatte att kräva liv. Fram till juli månad uppges 5.348 svenska båtsmän ha avlidit. På Gotland rekryterades mellan juni 1741 och juli 1742 392 båtsmän. Rotarna tvangs hela tiden nyrekrytera, några ända upp till elva gånger, otroligt men sant. Mot slutet av kriget, då enligt landshövdingen alla drängar tagit slut, tvangs man ta till lottning mellan hemmansbrukare om vilka som skulle uttas till båtsmän. Ett fyrtiotal gotländska hemmansbrukare tvangs på detta sätt ut i kriget, många kom aldrig att återvända hem.

I landshövdingens berättelse för år 1742-43 uppges att mellan juni 1741 och juli 1742 hade 392 nummer nyrekryterats och att det på hela ön endast fanns 5 vakanta nummer. Troligen försökte landshövdingen i sin berättelse att skönmåla siffrorna ganska mycket. Man kan genom tabellen ovan se hur vakanserna hela tiden ökade under de tre första månaderna år 1742 och inte minskade. I samma landshövdingeberättelse uppges att öns båtsmansstyrka under åren 1741 och 1742 kompletterats med:  

1741 1:a kompaniet Ordinarie 18

Fördubbling 57

2:a kompaniet Ordinarie 17

Fördubbling 50

1742 1:a kompaniet Ordinarie 64

Fördubbling 27

2:a kompaniet Ordinarie 77

Fördubbling 34

Summa 202

1747-48 ÅRS ROTEJÄMNKNING

I en skrivelse år 1730, uppgav öns landshövding att då det gotländska båtsmanshållet grundades hade man blivit lovad att öns rotar skulle bestå av 4 till 5 hemman. Det kunde emellertid finnas rotar som bestod av både 8 och 9 hemman. Denna orättvisa fördelning medförde naturligtvis många klagomål, då främst från de rotar där antalet var minst. Även landshövdingen ansåg att detta system var mycket orättvist vilket han även påtalade vid ett flertal tillfällen. Han fick dock alltid till svar att någon omorganisation av det gotländska båtsmanshållet inte kunde ske förrän kammarkollegiet hade bestämt sig för den revning och skattläggning av hela ön som tidigare hade beslutats.

Vid 1738 års riksdag togs frågan återigen upp och klagomål framfördes om den orättvisa roteringsskyldigheten. Konungen ville dock innan något beslut om jämkning togs genomföra en undersökning om hur det gotländska båtsmanshållet tidigare hade fungerat. Åren gick dock utan att någon undersökning kom till stånd. Återigen tvangs öns riksdagsledamöter påminna de makthavande.Ett viktigt problem var tydligen att gårdarnas mantalssiffror inte ansågs motsvara deras skattekraft. Genom den 1747 fastställda skattläggningen ändrades detta och de gotländska gårdarna fick nya, rättvisa mantalssiffror. År 1748 beordrade äntligen Kungl. Majt. att den begärda rotejämkningen skulle påbörjas. På landskansliet i Visby samlades den nämnd som fått till uppgift att utarbeta riktlinjer för hur en sådan jämkning skulle kunna genomföras. Förutom öns landshövding von Hökerstedt deltog vice amiralen Abraham Falkengren, regements-skrivaren Du Rees, befallningsmännen Edmark och Hoffstedt samt kompaniskrivarna Rydeberg och Strömbecker. Samtalen varade från den 1 september till den 22 oktober. Man skulle i möjligaste mån försöka bibehålla rotarna vid sina gamla nummer för att slippa svåra tvister med rotehållarna i framtiden. Hänsyn skulle även tas till rotehemmanens placeringar gentemot varandra. Nämnden skulle från den år 1693 upprättade roterings-rullan noga jämföra de skillnader som fram till dags datum uppkommit gällande hemmanens kvantitet och kvalitet. Vad man där fick fram skulle införas i en ny roteringsrulla. Vad gällde hemmanens storlek så skulle man helt och fast följa den föreliggande jordeboken. Någon förminskning av antalet båtsmansnummer fick inte förekomma utan istället måste hemmanen efter nya mantalsläggningen beordras att prestera båtsmän enligt nya mantalet. Efter det att revningen och skattläggningen av öns samtliga hemman hade genomförts fastställdes det nya roteringssystemet.

Antalet roteringsskyldiga hemman hade efter skattläggningen minskat med 90. I norra häradet hade 3 1/4 hemman lämnats oroterade, liksom 3 3/4 hemman i södra häradet. Dessa hemman som tillsammans utgjorde 7 hela hemman skulle istället årligen erlägga en fastställd avgift till kronans förrådskassa. Fördubblingssystemet skulle bibehållas som tidigare.Häradshövdings-, fjärdingsmans- och länsmansboställen skulle inte befrias från roteringen men för att undvika eventuella rubbningar i roteringslängderna skulle de istället erlägga en vakansavgift. Det nya roteringssystemet medförde även förändringar i rotarnas territoriella sammansättningar. Man försökte i allmänhet förlägga rotarna i den socken som innehade det mesta mantalet.

INDELNINGSFRÅGAN

Amiralitetskollegiet hade till riksdagen år 1756 inlämnat ett förslag om hur man kunde erhålla en utökad och stabilare manskapsstyrka vid örlogsflottan. Förslaget som lades innebar att man skulle ersätta roteringssystemet på Öland, Gotland samt Åland med ett indelningssystem liknande det som brukades i bl.a Blekinge. Gotlands årliga ränta uppgick till 35.617 daler och 24 öre, varav 3.471 daler och 4 öre såsom avkortning mm. Kronans behållna ränta blev då 32.156 daler och 20 öre smt. På ön fanns under den aktuella tiden 1098 1/2 hemman varav 728 85/192 utgjordes av kronoskatte och 370 11/192 av kronohemman. Till de sistnämnda hörde även två kungsgårdar, Romaklosters landshövdingeboställe och Visborgs kungsladugård. Roteringen som ön utgjorde, förutom den årliga räntan, bestod av 260 ordinarie och 130 fördubblingsbåtsmän. När de båda kungsgårdarna tillika med präst, post samt gästgiverierna och ett antal andra boställen, som var befriade från roteringen, borträknades bestod varje rote av ungefär 4 hemman, vilka beskattades med 6 daler årligen för vart helt hemman. Om man nu istället skulle införa indelningssystemet så skulle öns båtsmansantal kunna utökas betydligt. Om varje helt hemman skulle uppsätta en båtsman skulle den gotländska båtsmansstyrkan kunna uppgå till ca. 1000 man. Samtidigt kunde öns allmoge befrias från roteringsskyldigheten. Visborgs kungsladugård kunde förvandlas till ett bondehemman. Emellertid kunde man inte förändra något vad det gällde kungsgården i Roma då den var anslagen landshövdingen på lön. Då varje roteringsbonde beräknades kosta 6 daler om året så skulle hemmanets jordeboks- och hemmanstalsränta efter förvandling kunna ökas så att summan blev mellan 18 och 22 daler silvermynt. Allt skulle beräknas efter hemmanets godhet och beskaffenhet. På dessa grunder och efter detta belopp skulle varje hemman utan problem kunna underhålla en båtsman. Båtsmannen skulle erhålla sin beklädnad in natura, men de övriga rättigheterna i kontanta penningar. Innan man kunde genomföra ett sådant indelningssystem måste man få en viss stadga i markegången som omfattade båtsmannens persedlar. Om den föreslagna indelningen skulle vinna laga kraft så beräknades antalet båtsmän i Sverige öka med 1.415 man och kronans förlust skulle endast uppgå till 34.428 daler smt årligen. Indelningssystemets genomförande fördröjdes dock och order om dess påbörjande upprepades vid ett flertal tillfällen. Till sist beslöts att man skulle skjuta hela förslaget på framtiden. På Gotland blev aldrig indelningssystemet infört.

DEN NYA NUMMERORDNINGEN  

I en kungl. skrivelse år 1750 hade Gotlands rotehållare uppmanats att genomföra en förändring av sitt rekryteringssystem. I det nya systemet skulle nyrekryteringen till uppkommna vakanser tillgå så att båtsman anskaffades först av rote nr:1 och sedan av de följande rotarna i nummerordning. Huvudsyftet med denna omläggning av rekryterings-systemet var att rotar med stora manskapsavgångar inte skulle drabbas hårdare än de som hade liten avgång. Man kan alltså här säga att den gamla klyschan, en för alla, alla för en uttrycker andemeningen med detta system.Vid ett flertal tillfällen ifrågasattes dock den nya nummerordningen. Vissa rotehållare ansåg den vara lika orättvis som den gamla. De tillfrågades då om de skulle vara mer belåtna om man separerade de båda kompanierna från varandra och nummerverket indelades i vissa fördelningar till rekrytering efter nummer. Förslaget ogillades dock av öns rotehållare. Då oklarheter fanns om när respektive rote skulle rekrytera befallde amiralitetskollegiet att då vakanser uppkommit så skulle det från predikstolarna kungöras när och av vilken rote rekryteringen skulle ske. Det viktiga var att ingen fick rekrytera utom nummerordningen och att ingen fick förbigås. De som skulle övervaka att reglerna följdes var de båda kompanicheferna. Men återigen framfördes klagomål från rotehållarna om att systemet fortfarande innehöll stora orättvisor. Man försökte nu med att varje kompani skulle indelas i tre rekryteringsvarv eller skiften efter de då befintliga rullorna. Förslaget godkändes av rotehållarna. Varje skifte skulle innehålla ca. 40 nummer och inom respektive skifte skulle rekryteringen ske i nummerordning då vakanser uppkom.

Vid 1838 års generalmönstring av båtsmanshållet på Gotland framlades än en gång förslag om förändringar av rekryterings- systemet. Bl.a ansåg vissa rotehållare att den vakanta roten själv skulle skaffa ny karl, dock mot rättighet att från den i nummerordningen rekryterande roten erhålla en fastställd rekryteringsavgift. Avgiftens storlek skulle bestämmas vid sammanträde med häradsrätten, och då i samband med att markegångstaxan fastställdes. Där skulle även utses deputerade från bondeståndet som genom röstning skulle fastställa beloppet. Varje socken skulle bestå av de roteringsskyldiga förmedlade hemmanstalen dividerat med fyra och där två överskjutande fulla mantal skulle erhålla en röst. De under två mantal skulle inte medräknas. Rotehållarnas förslag till omändring av rekryteringssystemet togs väl emot av Kungl. Majt. som inte hade några direkta invändningar mot förslaget utan godkände det i sin helhet. Det nya systemet infördes vid 1:a kompaniet 1841, och vid 2:a kompaniet 1848.  

TIDEN FRAM TILL 1788

Vid 1751 års riksdag framställdes önskningar, som så många gånger tidigare, att öns båtsmän under fredstid borde få stanna hemma och inte uppfordras till tjänst. Förslaget avslogs naturligtvis. Gotlänningarna gav sig emellertid inte så lätt. Nu försökte man istället med att om båtsmännen fick stanna hemma så skulle de "exerceras och disciplineras" och kunna användas till öns försvar. Även detta förslag avslogs med tillägget att de gotländska båtsmännen skulle övas och exerceras, dock skulle det ske i Karlskrona.

År 1756 inrättades arméns flotta, eller som den även kallades galärflottan. Galärflottans manskapsstyrka kom att uppgå till 5.862 man. Till den finska eskadern var anslagna Ålands och södra Finlands kompani samt norra Roslagens två kompanier. Till Stockholms eskadern anslogs Västernorrlands fyra kompanier. De resterande båtsmanskompanierna kom liksom tidigare att lyda under örlogsflottan.

Det s.k. pommerska kriget som pågick mellan åren 1757 och 1762 medförde inte några större manskapsavgångar för de gotländska kompanierna. Den svenska flottans insatser under detta krig utgjordes i huvudsak av konvoj- och trupptransporttjänst.

Efter det att Gustaf III hade tillträtt som konung skedde en viss upprustning av örlogsflottan. Bl.a kompletterades hela båtsmanshållet till full styrka år 1775. Och för att ge båtsmännen en viss färdighet i gevärsskjutning blev 1776 anslaget ett skålpund krut per man. I början av år 1780 uppgick örlogsflottans manskapsstyrka till 11.228 man. Huvuddelen av båtsmännen var emellertid mycket dåligt utbildade. Bland de bättre räknades faktiskt de gotländska och öländska, som hade namn om sig att vara ett mycket dugligt sjöfolk. Dock var många av dessa gamla och orkeslösa.

Då det ryska kriget bröt ut 1788 var den dåvarande manskaps- styrkan otillräcklig för flottans behov. Förutom de ordinarie och fördubblingsbåtsmännen tvingades man bl.a ta till värvning och s.k. förhyrning. På Gotland "förhyrdes" åtskilliga sjömän till örlogsflottan.  

1788-90 ÅRS KRIG

Kriget 1788-90 kom, förutom 1741-43 års krig, att medföra en av de mörkaste perioderna i det gotländska båtsmanshållets historia. Man beräknar öns manskapsförluster till minst 1000 man. Då inräknas det ordinarie, fördubblings samt de enrollerade manskapet. Vissa rotar tvangs nyrekrytera ända upp till sex gånger under de tre åren som kriget pågick.I detta krig, i motsats till 1741-43 års krig, kom det till många och svåra sjödrabbningar mellan ryska och svenska flottor såsom slaget vid Hogland 1788-07-17, slaget vid Öland 1789-07-26, första slaget vid Svensksund 1789-08-24 (galärflottan), slaget vid Reval 1790-05-13, "Viborgska gatloppet" 1790-07-03, 2:a slaget vid Svensksund 1790-07-09 (galärflottan).  

Vad gäller den gotländska båtsmansstyrkan så led den sin största förlust under utbrytningen ur Viborgska viken. Där förintades ca. 35% av hela öns styrka. Efter att den 15 maj lyckats förstöra en rysk eskader ur dess skärgårdsflotta utanför Fredrikshamn beslöt kung Gustaf III, att den svenska skärgårdsflottan skulle ta sig in i Viborgska viken för att där försöka förstöra den ryska skärgårdseskadern som låg upplagd vid Viborg. Den 2 juni anlände även större delen av den svenska örlogsflottan för att understödja skärgårdsflottans anfall.Ryssarna såg nu sin chans att i ett enda slag kunna utradera den svenska flottan. Den 8 juni ankrade de förenade ryska flotteskadrarna upp i linje tvärs över inloppet till Viborg. Den ryska styrkan bestod av ett femtiotal linjeskepp, fregatter och andra mindre fartyg. Den svenska skärgårdsflottan bestod av ca. 200 fartyg med en sammanlagd besättning av omkring 14.000 man. Den svenska örlogsflottan bestod av 21 linjeskepp, 13 fregatter samt några mindre fartyg av varierande storlek med en besättning av omkring 16.000 man. Något tidigt försök att ta sig ur instängningen kunde inte genomföras då man under en längre tid hade haft motvind. Ryssarna fick därför extra tid till att förstärka sina befästningar längs kusten. Bl.a uppfördes ett flertal nya kanonbatterier. Fem ryska linjeskepp hade med grova järnkedjor sammanbundits och placerats med bredsidorna in mot svenskarna. Ryssarnas strategi var att från Kronstadt och Viborg anfalla den svenska skärgårdsflottan som intagit ställningar vid Björksund. Natten mellan den 2 och 3 juli anföll ryssarna. Efter tre och en halv timmes svåra strider tvingades svenskarna dra sig tillbaka i skydd av sin egen örlogsflotta. En mindre svensk styrka hade gått till anfall mot fienden vid Biskopsöns norra sida, huvudsyftet var att försöka lätta trycket på huvudstyrkan. Vinden hade nu även helt plötsligt slagit om och en svensk utbrytning ansågs gynnsam. Hela den svenska styrkan fick nu order om att vara beredd på att snabbt kunna sätta segel. Klockan 2 på morgonen den 3 juli öppnade svenskarna eld mot de ryska befästningarna. I spetsen för utbrytningen styrde linjeskeppet Dristigheten under befäl av överstelöjtnant Puke. Dristigheten styrde rätt upp mot de sammanlänkade fiendeskeppen som spärrade inloppet. Under häftig eldgivning lyckades man passera de ryska skeppen. Samtidigt med Dristighetens genombrytning skedde en liknande något närmare land med enheter ur skärgårdsflottan. I bakvattnet på Dristigheten följde resten av flottan häftigt beskjutande de ryska ställningarna och flottenheterna. Så här långt hade allt gått över förväntningarna. Då helt plötsligt hände det som inte fick hända. En kapten på en svensk brännare tände på sin last för tidigt och istället för att driva mot fienden så drev brännaren in mot de svenska skeppen. Skeppet Enigheten antändes, och därifrån spred sig elden med rasande fart över till fregatten Zemir. Båda exploderade och deras besättningar mer eller mindre förintades, däribland ett stort antal gotländska båtsmän. Under tumultet och till följd av den kraftiga krutröken sattes ett flertal andra svenska skepp på grund, bl.a skeppet Finland, skeppet Hedvig Elisabeth Charlotta, skeppet Lovisa Ulrika samt Ömheten. Även fregatterna Uppland och Jaroslaw grundsattes. På fregatten Uppland tjänstgjorde många gotländska båtsmän som vid grundstötningen tvingades överge sitt skepp. Några drunknade omedelbart, några lyckades simmande ta sig i land där de genast togs till fånga av ryssarna. Huvuddelen av Upplands besättning plockades dock upp av andra svenska skepp. Linjeskeppen Sophia Magdalena och Rättvisan övermannades och erövrades av fienden. De skepp som helskinnade lyckades komma ut på fritt vatten styrde mot Sveaborg där de sårade togs om hand.

De gotländska båtsmän som tillfångatagits fördes antingen till Reval, Oranienbaum (Lomonosov) eller Novgorod. Efter det att fred ingåtts den 14 augusti 1790 frigavs huvuddelen av fångarna. De som förts till Novgorod fördes först till S:t Petersburg varifrån de hemtransporterades. Tiden i rysk fångenskap blev för många båtsmän en fruktansvärd upplevelse. Misshandel och död hörde till vardagen. De som lyckades ta sig hem vittnade om hur deras kamrater hade behandlats. Till allt elände drabbades örlogsflottan även av en sorts tyfus som spred sig snabbt på skeppen. Mellan åren 1788 och 1790 vårdades på sjukhuset i Karlskrona 26.249 man varav 5.286 avled. Av de gotländska båtsmännen som insjuknade dog ett hundratal. En av de som aldrig återvände hem var enrollerings-båtsmannen Mårten Sundberg. När han märkte att döden närmade sig var hans tankar hos familjen där hemma. Hur skulle de klara sig när han var borta? I sitt sista brev hem skriver han: "Till min kiära hustru Brita Sundberg vid Fårösund. Bunge soken på Gåthland. Min huldaste vän och maka samt mina kiära barn och ållderstegna moder Gud vare rikast hos eder och gifva eder alt godt af sin huses rika gåfvor. Den 14 de augusti behagade den alsväldige Guden underlägga mig på sjuksängen och hela denna tiden har jag legat på sjukhuset och äfven på sjukskeppen då jag under stundom haft god för hoppning om min helsas åter vinnande, men nu angriper sjukheten mig alt mer och mer, altså låter jag dig min kära vän veta at om Gud kallar mig hädan som jag nästan ingen annan förhoppning har, ty jag är mycket sjuk och eländig, så har du fyra månads hyror at uppfordra, och mitt nummer är 409 och fjerde compagnie. Jag tackar ödmjukligen för dit bref du mig tillsändt hvilket jag bekom den 9 november, hälsa tusenfult till min kjära mor tack för edert kära och ömma moders hjerta emot mig, herren välsigne eder och vare eder ållderdoms tröst och hjelp. Helsas öfver måttan till mina kiära svärfader och svärmoder samt dess hela vårdnad, jag beder i djupaste ödmjukhet om Gud kallar mig hädan genom denna min sjukdom så var min kära hustru och omyndiga barn bejelpelig, öfrigit afsänder jag tusenfalt hälsningar till alla goda och bekante vänner som mitt namn kiänna med önskan det Gud ville af sine nåd förläna eder alla lyckans fullaste förmåner. Jag lefver min väns hullda man till sidsta stunden, Carlscrona d 18 de november 1789. Mårten Sundberg  

TIDEN 1790 - 1815

Tiden fram till det att nästa stora krig bröt ut 1808 skedde inga större förändringar av det gotländska båtsmanshållet. Manskapsavgångarna under kriget 1808-09 blev relativt obetydliga. Örlogsflottan, där de gotländska båtsmännen tjänstgjorde, kom i huvudsak att användas i konvoj och trupptransportstjänst. För att kunna täcka de vakanser som uppkommit under kriget inrättades det s.k. lantvärnet. Det innebar att varje ogift och frisk man mellan 18 och 25 år skulle uttas till tjänstgöring. Denna organisation upplöstes emellertid redan vid 1809-10 års riksdag. Istället infördes ett system med s.k. förstärkningsmanskap. Av dessa skulle man kunna utskriva ca. 50.000 man. I gengäld så skulle diverse andra uppfordringssystem tas bort så som vargering, fördubbling mm. Det nya systemet infördes 1811 då ca. 15.000 man utskrevs. Själva manskapet skulle uttas antingen genom värvning eller lottning. Det uppstod dock ett stort missnöje över systemet varför det upplöstes redan 1812. Man beslutade nu istället att införa den s.k. allmänna beväringen. Där skulle varje vapenför man mellan 20 och 25 år vara skyldiga att göra krigstjänst. Man hade dock rätt att leja någon annan i sitt ställe. Manskapet man nu fick genom den allmänna beväringen kunde antingen insättas i den indelta armén eller ingå i rikets båtsmanshåll.Efter förlusten av Finland förlorade det svenska båtsmanshållet ca. 500 man. Den sammanlagda båtsmansstyrkan kom därefter att uppgå till ca. 5.800 man, vilka var uppdelade mellan örlogsstationerna Karlskrona, Stockholm samt Göteborg. 

År 1813 bröt åter krig ut, nu var motståndaren Frankrike. Under de två år som kriget pågick utförde örlogsflottan endast några mindre sjöexpeditioner utmed den norska kusten. Deras tjänster togs dock oftast i bruk när det gällde att föra över trupper till krigsskådeplatserna. Manskapsavgångarna från de båda gotländska kompanierna under detta krig uppgick endast till ett fåtal. Ca. 20 båtsmän hamnade i fransk fångenskap, de flesta återkom dock till ön efter freden.  

EXTRA ROTERING  

Efter det att riksdagen hade beslutat om uppsättande av s.k. förstärkningsmanskap skulle ny rotering av den i hela riket tidigare oroterade jorden ske i de provinser som hade båtsmanshåll. Nyroteringen skulle utföras av kompanichefen med hjälp av en landskamrer samt "inom orten boende kunnige och ojävige personer ur de fyra stånden, två från varje stånd". Roteringen tillgick så att då manskapet skulle uppsättas skulle alla utgifter i och för rotefriheten, så länge kriget pågick upphöra samt att för varje extra rote det inte skulle anslås mindre antal hemman än för de ordinarie. De extra rotehållarna kunde om de ville, istället för att uppsätta "munderad karl" tillhandahålla kronan en häst. På Gotland fanns under 1840-talet 14 extra rotar, 13 på landsbygden och 1 i Visby. Uppsättandet av hästar skulle endast ske då landet var i krig.  

SLUTET

Tiden fram till mitten av 1800-talet skedde inga större förändringar i båtsmanshållet, då förutom den tidigare nämnda extra roteringen. Den sammanlagda svenska båtsmans-styrkan under den aktuella tiden uppgick till ca. 7.000 man. När flottan år 1866 uppdelades beslutades att vissa båtsmansprovinser skulle överflyttas till skärgårdsartilleriet, dock inte Gotland som liksom tidigare skulle tillhöra örlogsflottan. 1867 framfördes ett förslag från Kungl. Majt. att öns båda båtsmanskompanier borde överflyttas till stamtrupp för Nationalbeväringen. Man borde dock innan något beslut fattades förhöra sig om hur öns rotehållare kunde tänkas ställa sig till en sådan omorganisation. Dessa ställde sig dock helt kallsinniga till förslaget och menade att då man inte kunde förutsäga vad det nya systemet skulle föra med sig i ökade kostnader mm så kunde ett eventuellt genomförande medföra många och stora problem. Istället för att man nu uppsatte en båtsman så kunde det lagda förslaget medföra att man tvingades uppsätta ända upp till fyra soldater. Man menade också att ett bättre system än det man hade genom sin Nationalbeväring kunde man inte få. År 1874 beslöts att båtsmanshållets manskap skulle indelas i en rekrytklass samt tre sjömansklasser. Samma år bestämdes också att de båtsmän som inte befanns lämpliga till sjötjänst skulle överföras till varvstjänst och de som godkändes skulle uppflyttas till tredje klassens sjömän. Under slutet av 1800-talet indelades det svenska båtsmanshållet i fyra distrikt, norra, södra, östra samt västra.

Redan på 1850-talet hade det framkommit skäl till att man skulle utbyta den gamla båtsmansorganisationen mot ett bättre lämpat system. 1886 föreslogs att man istället skulle bilda en särskild sjömanskår. År 1887 utkom en kungl. författning där det svenska båtsmanshållet sattes på vakans. Det innebar för öns rotehållare att istället för att uppsätta båtsmän skulle en vakansavgift erläggas. Indragningen av båtsmanshållet skedde emellertid successivt. Den sista gotländska båtsmannen avgick inte förrän 1905, och den sista i hela riket innehade sin tjänst ända fram till 1932.

Kopiering från denna sida är enbart tillåtet för privat bruk. Annan användning skall godkännas av sidansvarig.

Copyright © Gotlands Försvarshistoria och Gotlands Trupper / Sidansvarig Kjell Olsson.