Föregående sida

Det Gotländska båtsmanshållet 1646 - 1887 / Tjänstgöringen

Båtsmännen rekryterades i allmänhet från landsbygdens jordlösa och fattiga ungdom. Det kunde vara torparsöner som inte såg någon annan framtid än som drängar eller bondsöner som inte hade någon gård att överta.

En annan ganska vanlig rekryteringskälla var från båtsmännen själva. Söner eller mågrar fortsatte i faderns eller svärfaderns fotspår. Två, tre och ibland ända upp till fyra generationer var inte ovanligt. I Tingstäde socken fanns tre rotar, och vid ett och samma tillfälle innehades de tre tjänsterna av en far och två söner.

Den som antogs till båtsman skulle innan han godkändes uppfylla vissa fastställda normer. Han skulle vara "en skötsam och välfrejdad yngling", helst från trakten. Han fick inte vara yngre än 16 år och inte äldre än 36.

Rekryten skulle ha begått den heliga nattvarden. Avsteg från den regeln gjordes emellertid år 1814 då det var brist på rekryter efter det senaste kriget. Ett villkor var dock att båtsmannen under sin tjänstgöringstid skulle beredas tillfälle att studera Herrens bud. Dock återtogs detta tillstånd redan två år senare av Kungl Majt. efter att klagomål framförts av prästerskapet som menade att hela den svenska samhällsordningen skulle vara i fara om man tilläts fortsätta med att anställa ynglingar som inte hade tagit nattvarden.

Rekryten skulle också vara "fullkomlig till växt och hurtighet, frisk och sund, jämväl utan hemliga sjukdomar och bräckligheter. Ofelbart äga karlavuxna lemmar, lynne och anseende, samt vara raka, friska och rätbenade, jämväl hava hår och åtminstone ämne till skäggväxt". Man lade stor vikt på om båtsmannen hade skägg eller långa mustascher, det ansågs vara viktiga attribut. Han borde även, fram till mitten av 1800-talet, även ha långt hår uppsatt i en s.k. hårpiska.

Under slutet av 1800-talet sänktes högsta åldern för antagning från 36 till 25 år. Om han tidigare hade tjänstgjort inom handelsflottan kunde han rekryteras upp till fyllda 30 år.  

Under fredstid skulle en vakant tjänst tillsättas inom en tremånadersperiod. Tog det längre tid tvangs roten betala en vakansavgift som var baserad på länets markegångstaxa.

Då krig rådde var rotehållarna befriade från rekryteringen. Skyldigheten inträdde först tre månader efter manskapets hemkomst.

Efter det att en rekryt hade utsetts av rotehållarna skulle han uppvisas och godkännas på landskontoret. Om han där godtogs fick han ett s.k. inskrivningsintyg. Därefter skulle han ha ett intyg från prästen där hans kunskaper i kristendom framgick. När detta var klart var det dags för en fältskär att intyga att rekryten var fullt frisk. Nu återstod endast att godkännas av kompanichefen, vilket inte alltid var det enklaste. Det skedde vid de s.k. rekryterings- och avräkningsmötena. Där lämnade rekryten fram sina intyg och attester. Fann kompanichefen att rekryten uppfyllde de uppställda kraven godkändes han och infördes i rullorna där han fick sitt nummer och namn. Nu skulle, för båtsmannen, kanske det viktigaste ske. Kontrakt skulle upprättas mellan roten och den nya båtsmannen. Där skulle tydligt framgå de rättigheter och skyldigheter parterna hade gent emot varandra. Kontraktet skulle upprättas i fyra exemplar, ett skulle insändas till Kungl Majts. befallningshavare, ett skulle roten ha, ett skulle båtsmannen ha och det fjärde exemplaret skulle förvaras på kompanichefens expedition. Emellertid kunde båtsmannen ännu inte känna sig helt trygg. Vid kommande generalmönstring skulle han även godkännas av distriktets inspektör (generalmönsterherren). Om han klarade det så var han äntligen antagen till ordinarie kronobåtsman.  

 

Solden

Sin sold (lön) fick båtsmannen av roten. Under äldre tider var summan fastställd och gällde hela riket. Sedermera ändrades beloppet som baserades på överenskommelser träffade mellan roten och båtsmannen. Solden utbetalades två gånger om året, vårpenningen i mars och höstpenningen i september. År 1683 uppgick den kontanta lönen till 24 daler. Summan ändrades sju år senare till 8 daler smt. Under mitten av 1700-talet beklagade sig båtsmännen över att vissa rotar betalade högre sold än andra. Man ändrade då beloppet, "så att en samstämmighet skulle råda i hela riket" till 2 riksdaler och 32 skilling specie. Solden skulle endast utbetalas då båtsmannen var hemma på roten. Under krigstid fick den inte utbetalas förrän rullorna hade inkommit så att man kunde se att båtsmannen verkligen hade varit i tjänst. Under krigstid skulle fördubblingsbåtsmännen ha samma sold som de ordinarie. Men då det rådde fred fick han ingen sold alls.  

 

Hemkallet

Hemkallet utgjordes i huvudsak av båtsmannens rättighet att erhålla torplägenhet samt därtill hörande brukningsdelar. Se vidare om hemkallet i kapitlet om torpen.  

 

Båtsmansnamnen

Seden med att ge sina soldater och båtsmän nya och mer krigiska namn kan härledas långt tillbaka i tiden. Under mitten av 1600-talet fick de gotländska båtsmännen direkt personliga namn. Namnen utbyttes varje gång en ny båtsman tillträdde sin tjänst på roten. Från 1680-talet blev det mer och mer vanligt att efterföljaren behöll den tidigares namn som i fortsättningen kom att knytas till själva roten. Vanligt på Gotland var att då det inträffade vakanser i ordinarie rotar rekryterades den i allmänhet från samma rotes fördubblingsnummer. Han medförde då sitt fördubblingsnamn till den ordinarie tjänsten. Det tidigare ordinarie namnet kunde då istället antas av en nyrekryterad fördubblingsbåtsman.

Vad gäller namnformerna så kan de i de flesta fall indelas i olika klasser eller grupperingar:

Yrkesgruppen: Biskop, Klockare, Pipare, Smed, Skräddare mm

Egenskapsgruppen: Frisk, Glad, Frimodig, Hurtig mm

Sjötermsgruppen: Ankar, Flagga, Koffernagel, Mesan mm

Djurgruppen: Björn, Giedda, Lärka, Örn, Hök mm

Växtgruppen: Ek, En, Björk mm

Vapengruppen: Svärdstaska, Svärdsbalja mm

Ortgruppen: Hallegård, Frigsarve mm

Borgerliga gruppen: Bergqvist, Bogren, Othberg mm

Båtsmansnamnet var det officiella tjänstenamnet på en båtsman så länge han tjänstgjorde på sin rote. Då han slutat sin tjänst fick han dock behålla namnet om han önskade det, då med tillägget "avskedad".  

 

Uppfordring

Båtsmannen uppfordrades (inkallades) till tjänstgöring under fredstid i allmänhet under våren. Uppfordringen bestämdes av den befälhavande amiralen vid den station som båtsmannen tillhörde. Uppfordring kunde även beslutas av förvaltningen av sjöärenden. Den skulle ske i nummerordning så väl inom det egna kompaniet som sins emellan de olika kompanierna. Båtsmännen vid de roterade kompanierna uppfordrades antingen till hel årstjänst eller till sex månaders sommartjänst vart tredje år. Då order om uppfordring kom skulle båtsmannen av roten utrustas med utrustningspersedlar samt matsäck som skulle räcka fram till embarkeringsorten. Visby var embarkeringsort för 1:a kompaniet och Klintehamn för 2:a kompaniet. Roten hade inga skyldigheter att skjutsa båtsmannen till embarkeringsorten, däremot var han skyldig att se till så att båtsmannens utrustning kom dit. Oftast fick väl båtsmannen slinka med på lasset. Vid framkomsten till embarkeringsorten skulle kompanichefen visitera sina båtsmän. Han medföljde även karlarna fram till stationen.

De gotländska båtsmännen övertransporterades i allmänhet med särskilt rekvirerat skepp till Böda på Öland. Därifrån färdades de under äldre tider med hästskjuts och senare med tåg fram till Karlskrona. Vid framkomsten indelades och utplacerades de på de skepp som tjänstgöringen skulle ske på.  

 

Tjänsten ombord

Efter framkomsten till Karlskrona började båtsmannens egentliga tjänst. Tjänstgöringen i land utgjordes i huvudsak av arbete vid varvet. Till sjöss bestod arbetet av s.k. släparbete, vilket innebar bl.a betjäning vid kanonerna, rodertjänst samt till "väders". En båtsman som kunde Compassen kallades befaren och fick ibland tjänstgöra och ansvara för rorgången samt handlodningen. Ett normalstort skepps besättning utgjordes av ca. 70 korpraler och volontärer, ca. 20 kofferdimatroser, ca. 250 båtsmän, ca. 110 soldater, ca. 30 skeppsgossar samt ca. 20 drängar. På en fregatt var vanligen kommenderade ca. 40 korpraler och volontärer, ca. 10 kofferdimatroser, ca. 120 båtsmän, ca. 100 soldater, ca. 20 skeppsgossar samt ca. 15 drängar.  

Då tjänstgöringen ombord var ganska enahanda och strävsam kunde de regelbundna gudstjänsterna medföra lite avkoppling för manskapet. Även det rikligt utdelade brännvinet kunde ofta förhöja manskapets känsla för tjänsten.

Under strid användes huvuddelen av manskapet till arbete vid kanonerna. Båtsmännens uppgift var bl.a att hala i taljorna eller med hjälp av diverse spakar ändra kanonens sidoriktning. För själva gevärsstriderna och fäktningarna svarade i huvudsak soldaterna.

Manskapet hade sina kojplatser i de nedre regionerna av skeppet. Två man delade på en kojplats, en sov när den andra arbetade. De eventuella personliga ägodelarna samt en del kläder förvarades i en sjömanskista som delades mellan fyra män.

Maten ombord utgjordes av kött, fläsk och fisk. Maten var hårt saltat för att kunna hålla sig under en längre tid. Brödet var s.k. knallar, bakade av råg och hårda som sten. Varje dag fick båtsmannen 1 1/2 kvarter (ca. 1/2 liter) brännvin. Maten och drickat intogs vid s.k. fatlag eller backlag där borden var upphängda mellan kanonerna, vinkelrätt mot sidorna av skeppet. Man åt ur backar och som bestick användes oftast endast båtsmannens egen sjökniv.

Vad man åt och hur mycket var reglerat genom en spisordning. I en sådan spisordning för åtta man i ett fatlag år 1782 upptogs:  

    

MORGON

Måndagar: 16 lod (1lod=13.25gr) smör, 4 jumfrur (1 jumfru=8.2 cl) brännvin.

Tisdagar: 1 mark salt sill, 4 jumfrur brännvin.

Onsdagar: Lika med måndagar.

Torsdagar: Lika med tisdagar.

Fredagar: Lika med tisdagar.

Lördagar: Lika med måndagar.

Söndagar: Lika med tisdagar.  

     

MIDDAG

Måndagar: 2 kannor surkål, 1 kvarter havregryn, 4 marker fläsk.

Tisdagar: 4 1/2 kvarter ärtor, 1 kvarter havregryn, 6 marker salt kött.

Onsdagar: 4 1/2 kvarter ärtor, 1 kvarter havregryn, 2 kvarter salt sill.

Torsdagar: Lika med måndagar.

Fredagar: Lika med tisdagar.

Lördagar: Lika med onsdagar.

Söndagar: 6 marker salt kött, till pudding: 4 marker vetemjöl och 20 lod smör.

 

AFTON

Alla dagar lika: 7 kvarter korngryn, 20 lod smör och 4 jumfrur brännvin.

 

Krigstukten ombord

Då manskapet på de gamla skeppen levde tätt inpå varandra och riskerna för osämja var stor var den hårda disciplinen ett måste. Straffen för överträdelser var därför oftast ganska hårda.

I Kungl. Majts. sjöartiklar från 1685, bearbetade 1755 och 1795 beskrivs hur tukten ombord under 1700-talet bedrevs.

"Att springa rå" och att "dragas under kölen" tillhörde de straff som ibland utdelades.

Med att springa rå menades att brottslingen med en tyngd vid ena låret och en lina vid det andra hissades upp under storrån. Fästet lossades och karlen försvann ner under vattenytan. Med hjälp av linan halades han därefter in.

Att dragas under kölen (kölhalning) kan i det närmaste betraktas som en dödsdom. Mannen som skulle straffas bands runt midjan med en lina som drog under skeppets botten. En tyngd bands vid brottslingen, som därefter hissades upp i storrånnocken. Med linan som gick under skeppets botten firades karlen ner och under kölen och därefter upp på skeppets andra sida. Vid passagen runt kölen hände det väldigt ofta att armar och ben krossades eller att karlens nacke bröts.

Båda dessa straff avskaffades år 1755.

En av de vanligaste bestraffningsmetoderna under 1700-talet var spö med den niosvansade katten. Den bestod av ett träskaft försedd med nio repstumpar med vardera tre knutar. Brottslingen hölls fast av sina kamrater och fick antingen liggande, stående eller sittande ta emot kattens snärtar över ryggen. Denna form av bestraffning avskaffades 1798.

En annan form av bestraffning var "gatlopp". Där fick den som skulle bestraffas springa mellan två led av manskap, som med käppar skulle slå den springande. Denna bestraffning avskaffades 1812.

Under senare tider var fängelse på vatten och bröd den vanligaste bestraffningsformen.

Här några bestämmelser ur Kungl. Majts sjöartiklar:

Där någon beslås att dyrka och tillbedja avgudar, döva vapen och värjor eller umgås med trolldom, vidskepelse och slika okristliga konster, emot honom skall förfaras efter Guds och Sveriges allmänna lag.

Den som drucken eller nykter försmädar Herrans Namn eller gör gäckeri av Gudstjänsten, Sakramenten eller Guds ord, han skall dömas till svärdet och dö utan alla nåder.

 Den som bannar, svär, ljuger och bedrar straffas hårt, svärjaren sättes i häktelse och järn samt skall "göra Gudi avbön på knäna, när korum råder". När gudstjänst förättas och bönerna läsas skola alla stå på knä, föreskrives därjämte.

Rymning från fartyg straffas med livets förlust, likaledes överfall mot vakt på post samt mot profoss och dennes medfölje, när de i sina ämbeten stadda äro att någon fasttaga. Har sammangaddning skett till myteri, så skall upphovsmannen straffas till gods, ära och liv, men de andra efter lotten upphängas till var tionde man. Om någon överlöper till fienden, så skall hans namn anslås på galgen, hans egendom konfiskeras och, om han fås igen, skall han dödas utan alla nåder.

Den båtsman, som ombord är och sig icke manligen försvarar eller redeligen fäktar, haver officeren våld saklöst att nedstöta.

Sover någon eller är drucken på sin post, skall han, om det sker i krigstid emot fienden, dragas tre gånger under kölen men eljest springa rå två gånger.

Allt fylleri och kortspel inom skeppsbord förbjudes vid straff att sitta i järn vid vatten och bröd, bliva förvisad utan avsked, få några slag för masten eller springa rån.

Släpper någon eld av oaktsamhet så att skeppet förbrännes, drages tre resor under kölen. Bliver elden släckt, drages tvenne resor under kölen.

Går någon med bart ljus utan lykta i skeppet springe första gången rån, andra gången drages under kölen.  

 

Livet på roten

Då båtsmannen inte gjorde sin tjänstgöring i Karlskrona var han hemma på roten och brukade sitt lilla torp.

Båtsmansfamiljernas liv var hårt och slitsamt. Ofta var barnaskaran stor och försörjningsmöjligheterna förutom tjänsten var mycket små. Sämjan mellan båtsmannen och rotehållarna var inte heller alltid den allra bästa.

På den sociala rangskalan kan man säga att båtsmannen stod på en ganska låg nivå i socknen. Under äldre tider var han egentligen en vanlig dräng som under en viss tid tjänade kronan.

Var båtsmannen s.k. befaren kunde han i allmänhet läsa och skriva och kunde då i bland få arbeta som skolmästare.

Ofta hade båtsmännen ett litet arbete på sidan om. Det kunde vara som skräddare, skomakare, snickare mm. Han fick dock inte på några villkor inkräkta på de ordinarie hantverkarna som fanns i socknen.  

 

Mönstringar

Bara för att båtsmannen vistades hemma på roten innebar det inte att kontakten med det militära upphörde.

Med jämna mellanrum skulle besiktnings-, beklädnads- och generalmönstringar hållas.

Besiktningsmönstringar hölls med det avskedade manskapet. Före och efter uppfordringarna hölls beklädnadsmönstringar. De skulle hållas av kompanichefen tillsammans med landshövdingen. Där skulle upprättas listor över de persedlar som eventuellt skulle kasseras och bytas ut. Roten ålades därefter att se till att de persedlar som underkänts byttes ut.

Generalmönstringar skulle hållas vart tredje år men ändrades med sedermera till vart femte. Mönsterherren, som utsågs av konungen, var i allmänhet en högre amiralitetsofficer. Till sin hjälp hade han en mönsterkommissarie.

Under mönstringen skulle båtsmannen noggrant granskas. Han skulle bl.a undersökas av en fältskär. De båtsmän som inte klarade de olika kontrollerna avskedades och nya antogs och inskrevs i rullorna.

Roten skulle till mönstringarna medtaga sin båtsmans inskrivningsbevis, likvidationsbok samt tidigare upprättade kontrakt.  

 

Kyrkparader

Kyrkparader skulle hållas minst en gång i kvartalet på tider som bestämdes av kompanichefen.

Vid paraderna skulle båtsmännen bära sina uniform. Korpralen var den som ledde själva kyrkparaden. Han skulle där av båtsmännen förhöra sig om det inträffat något speciellt i hans korpralskap. Det kunde vara om någon båtsman hade problem med sina rotehållare, vad de hade för sysselsättning i orten mm.

Om korpralskapet bestod av flera socknar så kunde paraden delas upp, och då fick vicekorpralen befälet över den andra gruppen.

Kyrkparaderna var förutom att visa upp sig för sockenborna utanför kyrkan även en form av visitation. Om det där skulle visa sig att någon båtsman misskött sig eller vanvårdat sin uniform eller utrustning så skulle det anmälas av korpralen till kompanichefen.

Vid kyrkparaderna skulle korpralerna även "öfwa manskapet uti att kunna, wid träffandet af en officer eller förman, göra den helsning eller honneur, som reglementet föreskrifwer, samt wid uppställning på twå och tre leder kunna hålla fullkomlig rättning, och hastigt intaga densamma, kunna öppna och sluta lederne, göra wändningar och marchera, hwarwid i synnerhet iakttages, att alla rörelser ske på en gång och med noggrannaste takt, äfwensom när halt göres och commandoordet är utsagt, karlen stannar orörlig till dess front och rättning commenderas, då han med små steg och skyndsamhet intager rättningen".  

 

Gratialer

Under äldre tider fick de kasserade och sjuka båtsmännen, som hade avskedats, viss hjälp till sitt uppehälle ur den s.k. armbössan.

Mot slutet av 1600-talet ansågs dock att båtsmännen på äldre dar borde underhållas av sina rotehemman, vilket dock sällan skedde.

Enligt ett reglemente från år 1696, utfärdades nya bestämmelser vilka som eventuellt kunde komma i åtnjutande av gratial. Det var i första hand de som i rikets tjänst skadats vid aktioner mot fienden och som därefter inte kunnat upprätthålla sina tjänster. Till gamla och orkeslösa samt till avlidna båtsmäns familjer, upp till fem år efter dödsfallet, utbetalades gratial, dock inte till rotebåtsmännen som liksom tidigare skulle underhållas av sina rotar. De erhöll istället efter ett påbud från 1734 medel ur en s.k. underhållskassa som de själva vid antagningen hade inbetalt. Till denna kassa kom sedermera att vid varje avräkningsmöte av roten att inbetalas en summa av 6 öre smt.

År 1779 ändrades stadgan till att endast gälla de båtsmän som var över 60 år och som hade tjänat kronan i minst 35 år samt dessutom deltagit i någon sjöaktion.

1786 genomdrevs en stadga där de avskedade, orkeslösa och förlamade båtsmännen skulle erhålla ett gratial.

Båtsmännen skulle indelas i olika klasser:

1. De som under krigshändelser hade förlorat någon lem eller på annat sätt hade ådragit sig sådana skador att de var helt "fördärvade". De skulle erhålla 15 riksdaler specie årligen.

2. De som under krigshändelser eller under annan tjänstgöring mist antingen någon lem eller förlamats. De skulle årligen få ett gratial på 7 riksdaler specie.

3. De som i tjänsten hade skadats och därför avskedats. De skulle erhålla 6 riksdaler specie årligen.

4. De som troget hade tjänat kronan i minst 15 år. De skulle få en gratial på 2 riksdaler specie årligen.

5. De orkeslösa som tjänat kronan minst 15 år. De skulle åtnjuta 2 riksdaler specie årligen.

Punkterna 4 och 5 gällde endast båtsmän som fyllt 60 år.

 

Örlogsstationer

Platserna där man under äldre tider förlade skeppen, då de inte var på krigståg, kallades skeppsgård. Där fanns förutom uppläggningsplatser för skeppen i allmänhet även en varvsanläggning för nybyggnader och reparationer.

De skeppsgårdar, som de gotländska båtsmännen kom i beröring med, var i huvudsak de i Stockholm och Karlskrona. Under åren 1658 och 1659 var de förlagda i Landskrona, 1679 i Kalmar samt 1680 i Riga.

Skeppsgården i Stockholm var mellan åren 1522 till 1680 huvud- station för den svenska örlogsflottan. Den ursprungliga platsen för själva skeppsgården var nedanför nuvarande Logården och där Skeppsbrokajen är uppförd. Under 1500-talets mitt tvingades man flytta den allt mer växande flottan till Käpplingeholmen, nuvarande Blasieholmen som då fick namnet Skeppsholmen.

Under Erik XIV:s regeringstid anlades stapelbäddar, smedjor, verkstäder samt diverse skeppsbodar. På andra sidan vid Ladugårdslandet uppfördes en repslagarbana.

Under Karl XII:s krig i början av 1700-talet kunde det ligga ända upp till ett sjuttiotal skepp förlagda där under vinterhalvåren.

På Djurgårdslandet mitt emot Skeppsholmen var båtsmanshusen belägna.

Efter att det blivit beslutat att huvudstationen skulle flyttas till Karlskrona kom endast en mindre eskader att ha sin förläggning här.

På 1720-talet förlades skärgårdsflottan här och den gamla skeppsgården kom återigen till användning.

Under 1700 och 1800-talen skedde diverse utbyggnader av stationen. År 1841 uppfördes bl.a Skeppsholmskyrkan, den äldre kyrkan på Myntholmen hade brunnit ner 1822. Två nya dockor anlades på Beckholmen och kanslihus och exercishus byggdes på Skeppsholmen.

År 1679 befallde Karl XI greven Hans Wachtmeister att undersöka om det fanns någon möjlighet att anlägga en ny örlogsstation i södra Sverige. Greve Wachtmeisters ansåg att den blekingska kusten väl motsvarade konungens önskningar. Generalguvernören över Skåne och Blekinge, Johan Gyllenstierna, föreslog konungen en plats som kallades "bondens kalvhage" och som var belägen på Trossön. Karl XI besökte själv stället och fann den "särdeles väl situerad". Order gavs att under den kommande hösten skulle större delen av örlogsflottan förflyttas dit.

Under åren 1679 och 1688 uppfördes en mängd byggnader, däribland Amiralitetskyrkan.

År 1688 besökte konungen stationen och blev mycket belåten med vad han såg där. Det bestämdes nu att "Karlskrona" hädanefter skulle bli rikets huvudstation för örlogsflottan.

Karlskrona kom under nästan 200 år att bli de gotländska båtsmännens tjänstgöringsort.  

 
 
 
 
_________________________________________________________________________________________
                            

Kopiering från denna sida är enbart tillåtet för privat bruk. Annan användning skall godkännas av sidansvarig.

Copyright © Kjell Olsson / Gotlands Försvarshistoria och Gotlands Trupper

                            
Till huvudsidan                    Kontakta sidansvarig