Artilleriflyget

Ett självständigt artilleriflyg upprättades av armén 1954 och kan ses som en föregångare till det moderna arméflyget. Det var ingen tillfällighet att det var just artilleriet som fick stå som värd åt arméns flygverksamhet, då artilleriet hade ett stort behov av att kunna målspana samt leda indirekt eld. Inledningsvis var verksamheten provisorisk och saknade permanent basering. Under den senare delen av 1950-talet inleddes försök med helikopter och inledningsvis ville man hålla isär artilleriflyg- och helikopterorganisationen. Artilleriflyget ombildades 1/1 1980 till Arméflyget, vid tidpunkten fanns två artilleriflygförband:

----------------------------------------------------------------------------------

Flygande repgubbe övade på landsväg i Kräklingbo

Roligaste sättet att göra rep-möte:

”Avancerad busflygning” med snudd mot trädtoppar

Av OLA SOLLERMAN

− Det här är det definitivt roligaste sättet att göra repmöte på!
Claes Ahnell ser verkligen ut att trivas när han i sin Bulldog SK 61 landar på en åker som kallas flygfält någonstans på östra Gotland.

Claes Ahnell är en något annorlunda repgubbe. En stor del av sin repmånad får han göra uppe i luften. Han är artilleriflygförare vi det underrättelsekompani som just nu repövar på Gotland.

Det betyder att han får sysslan hobby på repmötet. För flyg är hans hobby, till yrket är han distriktschef.

För Lars Eggeling, en annan av artilleriflygarna, är det litet annorlunda. Han är flygare till yrket. Men till vardags flyger han stora jetplan på charterresor kors och tvärs i Europa – nu sitter han i ett litet enmotorigt propellerflygplan och sveper lågt över gotländska talltoppar.

Lite busflygning

Det går inte att jämföra mitt vanliga jobb med de här flygningarna, förklarar Lars Eggeling. Det här är något helt annorlunda – och visst är det roligt.
Man kan väl kalla det lite av avancerad busflygning. Så här får vi inte flyga i det civila, säger Claes Ahnell utan att därmed mena att artflygare flyger som busar.
Men lågt flyger de. Deras främsta uppgift är att leda elden från artilleriets pjäser och därför måste de fram i stridslinjerna. För att hålla sig undan från fiendens radar och kulor flyger de lågt över trädtropparna.
− Vi tar oss helst fram i bevuxen terräng – och helst bara fem meter över den, förklarar flygplutonens chef, kapten Ulf Theander.

Sex Bulldoggar

I flygplutonen ingår sex maskiner av typ Bulldog SK 61, i en liten enmotorig kärra som lämpar sig bra för den här uppgiften. Förarna är alla värnpliktiga, en del alltså flygare till yrket, en del mera amatörer.

Fast några rena amatörer sitter naturligtvis inte i artilleriflygplanen. Var och en, som går igenom artilleriflygskolan i Nyköping, skall först kunna visa upp ett civilt flygcertifikat och minst 150 flygtimmar bakom sig.

Den flygning de utövar kan som sagt betecknas som ”avancerad busflygning” med snudd mot trädtopparna. Ibland använder de landsvägar att landa på, ibland något åkerfält som är tillräckligt hårt för att skumpa ned på. 

Artilleriflygets främsta uppgift är som sagt att leda elden från artilleriets pjäser. Från flygplanen har man förstås fin utsikt över skjutmålet.

Artilleriflygets främsta uppgift är som sagt att leda elden från artilleriets pjäser. Från flygplanen har man förstås fin utsikt över skjutmålet. Fast artilleriflygarna kan förstås inte cirkla där uppe i det blå för att observera granaternas nedslag. De måste hålla sig undan från beskjutning och det är bara under några sekunder de kan stiga upp från trädtoppshöjd till 150-200 meter. Sen gäller det att dyka igen.

Ibland följer eldledare från något markförband upp i flygplanen. Men för det mesta får föraren klara sig själv. Han är nämligen utbildad eldledare och skall kunna klara det jobbet samtidigt med navigering och själva flygningen.

Men artflyget kan naturligtvis användas till annat också. Det är inte för inte som det ingår i underrättelsekompaniet. Det får alltså hjälpa till med spaningsflygningar av olika slag.

”Spionförband”

Underrättelsekompaniet, som tillhör A 7, är ju något av ett ”spionförband”. Förutom flygspaningen finns radar som kan lokalisera fiendens artilleri och granatkastare och där finns fotogrupper med högklassig utrustning för fotospaning.

Fast kompanichefen. A 7-kaptenen Lars-Göran Larsson, kallar inte sitt kompani för spionförband.
− Vi inhämtar vissa uppgifter, uttrycker han saken.

Till de uppgifterna hör också att kolla vädret, bland annat för de skjutande förband vissa atmosfärvärden. I vädertroppen finns radar till hjälp och en grupp meteorologer.
Flyget kräver naturligtvis också en mängd personal utöver piloterna. Man kan säga att förbandet är en flygplats i miniatyr med flygmekaniker, drivmedelspersonal och sjukvårdare. Men en detalj får de klara sig utan: söta flygvärdinnor…

(Källa: 939)

1) Det är en Fpl 61 C Scottish Aviation Bulldog model 101