Visby Nationalbeväring - Dede Skyttegille - Historik av Rolf Engström |
|||||||||||||||||||
|
|||||||||||||||||||
Finska kriget År 1808 började
det så kallade Finska kriget genom att Ryssland gick in i Finland. För
Gotlands del beslutades att en lantvärnsbataljon om 600 man skulle uppsättas. Amiral Bodisco Innan något försvar
hunnit organiseras kom bud den 22 april 1808 att Ryssarna landstigit i
Grötlingbo. Man försökte
då i alla hast organisera så att allmogen skulle samlas till försvar. Sammandragningen
och koncentrationen skulle ske vid Ejmunds bro för att vid ån försöka
hindra fiendens vidare framfart mot Visby. Gotland ger
sig Magistraten i
Visby sammanträdde och måste erkänna att motstånd synes vara hopplöst.
Det var ju 20 år sedan det funnits en militär
organisation på ön. Det saknades befäl. Alldeles militärt utblottat
var landet dock icke. Det fanns 580 användbara gevär med flintor och
kulor – dock fanns det inget krut - och då var gevären tämligen
värdelösa. Man beslöt ge
upp tanken på motstånd och man gav den samlade allmogen order att återvända
hem. Man meddelade
amiral Bodisco att man ville underhandla, samtidigt som 2 fartyg tillhöriga
Jacob Dubbe, sändes iväg från ön. Ett hade ränteriets kontanta
medel och posten med sig och i det andra lastades den krigsmateriel (?)
som fanns i Visby förutom gevären. Sedan sändes ytterligare ett
fartyg, från Klintehamn, med underrättelser om invasionen på Gotland. Allmogens beväpning
Allmogen, som
samlats vid Ejmunds, var ca 400 man med yxor, liar på långa skaft och
knölpåkar, endast några få hade skjutvapen.
Ryssarna hade
landsatt ca 1.800 man som dagen efter landsättningen började marschera
mot Visby. Den ryska
transportflottan seglade till Slite. Kapitulation Visby uppgavs
utan motstånd och de ryska trupperna inkvarterade i Visby. Merparten i
en byggnad (numera riven) på Stora Torget. Till Gotlands
hjälp På fastlandet
organiserades undsättning och den 10 maj avseglade en flotta under
Rudolf Cederström från Karlskrona med 2.000 man och 6 kanoner. Den 14 maj anlände
den till Sandviken och trupperna landsteg på Sysne udd. Bud sändes
till ryssarna med begäran om omedelbar kapitulation. Då amiral
Bodisco insåg att han inte kunde påräkna några ryska förstärkningar
beslöt han att uppge allt motstånd. Den 16 maj
undertecknades kapitulationen vari bestämdes att alla vapen och all
ammunition skulle avlämnas och den ryska styrkan inom 2 dagar avsegla
från Slite. Vidare skulle allt som rekvirerats, förtärts eller förstörts
betalas kontant eller genom reverser. På mindre än
en månad hade Gotland erövrats och återerövrats utan att en droppe
blod flutit. När Bodisco lämnade
Slite lär han ha sagt. ”Förr bör min monark återlämna hela
Finland än Gotland, vars ägande i avseende till den ryska handeln och
herraväldet över Östersjön, blir för Ryssland i alla tider högsta
konsekvens”. Gotländsk försvarsvilja Efter Ryssarna
återtåg var den gotländska befolkningen mycket missnöjd med att den
återigen inte hade kunnat försvara sig och ville gärna medverka till
att något sådant icke skulle upprepas. Man beslutade utöka lantvärnet
till 2 bataljoner om 500 man. Någon allmän
beväpning på Gotland genomfördes inte då men när Sverige i nov 1810
måste förklara England krig kallade landshövding Rudolf Cederström
till möten på Gotland. Allmän
National Beväring Frågan vid
dessa möten var om gotlänningarna hellre ville mangrant gripa till
vapen och ”här på landet i farans tillstånd kvarbliva än såsom förstärknings-
manskap i krig utgå, och från orten bortkommenderas”. Avtal om att
ingå i en ”Allmän National Beväring” fattades såväl i Visby som
på landsbygden i december 1810. Avtalet
innebar att när allt organiserats skulle igen (utom fast anställda
officerare) av det befäl eller manskap som tillhörde Nationalbeväringen
kommenderas utom länet varken i krig eller fred. (Men för båtsmännen
förelåg samma skyldigheter som förut). Konventionen
(avtalet) fastställdes av Kungl Majt den 5 februari 1811. Värnplikten
omfattade 15 till 50 åringar. 1811 var
organisationen klar och den nya organisationen kom att inräknas bland
arméns truppförband under benämningen: No 27,
Gotlands National-Beväring. Befälen
inkallades årligen till ett 6 dagar långt befälsmöte. Samövningar 2 gånger
ordnades amövningar med hela Nationalbeväringen. 1 gång i Östergarn
och 1 gång i Slite (1826 resp. 1829). Dessa övningar
hade en mera fältmässig karaktär. Vad Nationalbeväringen kunde
prestera visar Hoburgs kompani som samlades den 14 juni i Öja och anträdde
den 10 mil långa marschen till Slite som utfördes ”som om fienden
voro nära och anfall i varje ögonblick kunder förväntas”.
Klockan 5 på eftermiddagen den 16e stod kompaniet på sin plats i
bataljonen. Nästa dag genomfördes ett gemensamt anfall mot Slite backe
och därefter anträddes hemfärden. Den 19e på eftermiddagen upplöstes
kompaniet vid Havor i Hablingo. 1877 i
september så försågs artilleriet med revolvrar. Det är första gången
som jag hittar något om ”våra” vapen. Det finns dock inte angivet
vilken modell det var. Skarpskytteföreningar 1836 bildades
på initiativ av militärbefälhavaren Gotlands Skarpskytte och jägaregille
som blev sammanslutningen som ordnade med skytteträning och skyttetävlingar.
Samtidigt bildades skarpskytteföreningar vid samtliga kompanier inom
Gotlands Nationalbeväring och sedan fick de som var intresserades
ansluta sig till dessa. Man fick använda kronans vapen och man kunde även
få ammunition därifrån. Detta var en mycket stor fördel för gotlänningarna
om man betän-ker att dåtidens indelta soldater under ett ”möte”
bara fick skjuta 3 skarpa skott. 1836 bildades
det således inom Visby kompanier och Dede kompani skyttegillen. Dede kompani
omfattade socknarna Björke, Roma, Vall, Hogrän, Follingbo och Akebäck.
Dedes skjutningar skedde på Bäcks rum. I Visby hade
man sin skjutbana i Östergravar. 1837 tävlade
man mot en tavla av trä, som var 12 ringad med 2 tum mellan ringarna
och en 12:a med 2 tums diameter, och man sköt stående utan stöd På 1850-talet
hade intresset avtagit och man uppmanade då i tidningarna att
bilda frivilliga skytteföreningen. Annonserna gjorde att ”skytteförbund”
bildades i snart sagt alla socknar.1860 fanns det 78 ”förbund” med
2.398 medlemmar. 1881
anskaffade man på skjutbanan i Östergravar två tavlor av järn på
vilka man övade och där målade man bara över skottmärket när man
markerade. Frivilliga skytterörelse 1886 upphörde Jägaregillet med ”Skarpskyttet” och anslöt sig till Jägarförbundet varför en annan huvudman behövdes för skytterörelsen. Den frivilliga skytterörelsen som var anknuten till Nationalbeväringen räknade 1888 nära 2.000 medlemmar.
1889 bildade man i Stockholm Centralstyrelsen för Sveriges Frivilliga skytteföreningar vilket till att börja med var en konkurrerande organisation till Skarpskytteföreningarna som uteslutande hade tävlat stående.
1893 bildades Gotlands Skytteförbund och för att komma i åtnjutande av kontanta statsbidrag för sin verksamhet anslöt sig snart nästa alla skytteföreningar dit.
I Visby hade Wisby Stads Skyttegille funnits under ett antal år och man hade sin skjutbana i Östergravar där Gotlands Skarpskytte o Jägaregille alltsedan 1836 och fram till år 1900 hade sina skjutningar:
I Wisby Stads Skyttegilles protokollsbok kan man läsa: Rapport Föreningens
skjutbana är belägen Öster om Wisby stad (Gotlands Skarpskytte- och jägaregilles
skjutbana) Målskjutningar
övas med gevär av 1867 års modell förändringsmodell eller med sådana,
som av Kungl. Majt. o Kronan äro utlämnade, mot tafla, 178 cm. i
fykant, försedd med prick af 17,8 cm radie. Tävlingsskjutning
inom föreningen har skett med 8 skott på 240 meters avstånd. I
densamma har deltagit 15 man; pris är utdelade för 59 pointo och minst
48 pointos. I länstävlingsskjutningen
har 18 man av föreningens medlemmar deltagit. I allmänna
tävlingsskjutningen i huvudstaden har ingen man av föreningens
medlemmar deltagit.
Visby den 31/3 1888
Ordföranden Att det inte
var så kinkigt med buller och miljö då framgår av de årliga anmälningar
man gjorde till de styrande i Visby Stad: ex. Till Magistraten i Wisby. Enär Wisby Stads Skyttegille, som utgör en underavdelning av Gotlands Skarpskytte och Jägaregille, ämnar idka målskjutningsövningar å Gillets skjutbana, Öster om staden varje söndagsförmiddag före gudstjänstens början och eftermiddagarna Lördag och Söndag efter densammas slut med början Söndagen den 21 innevarande månad till Septembers månads utgång får styrelsen för nämna gille härmed vördsamt detsamma anmäla. Visby den 18 Juli 1889
På
Styrelsens vägnar
Carl Alyhr 1897 ett brytningsår för Skytterörelsen Man började då planera för en ny skjutbana på Kopparsvik. Anledning var främst att man började skjuta på 300 meter och det var ett avstånd som inte gick att uppnå i Östergravar och med tillkomsten av mantlad ammunition var inte stadsmuren lämplig som kulfång.
Man arrenderade mark av Cementfabriken vid Kopparsvik där man anlade ny skjutbana som togs i bruk år 1900. Banan var idylliskt belägen under berget och man sköt ut över havet varför kulfång inte behövdes. Ladugårdshällar Skjutbanan vid Cementfabriken flyttades dock (fabriken behövde själva marken) 1910 upp på ”Ladugårdshällar” dvs det som vi idag kallar för ”Hällarna” där en permanent skjutbana anlades och en rymlig skyttepaviljong kostnadsfritt uppfördes av Visby Cementfabrik. Skyttepaviljongen låg där idag ”Träffpunkt Gotland” är beläget. Skjutbanan byggdes efter hand ut till att omfatta 8 tavelställ på 300 m avstånd och 4 ställ för skjutning på upp till 200 meter. Man kan ännu se rester av vallarna på 3, 2 och 100 meter. 1885
Sverige får ny värnpliktslag En lag som
dock innehöll förebehållet ”att den icke äger tillämpning på
Gotlands innevånare utan där skalle man som tidigare fullgöra sin
Nationalbevärings-skyldigheter. Gotlands
befolkning protesterade mot detta beslut och fick igenom att man skulle
jämställas med övriga Sverige, dock kom förbehållet från Staten
att tjänstgöringstiden på Gotland skulle vara längre än på
Fastlandet. Landstormen
bildas Samtidigt som
den nya värnpliktslagen antogs delade man upp artilleri och infanteri i
två separata förband och för de äldre värnpliktsomgångarna
tillskapades Landstormen – ett slags hemvärn som främst skulle ha
bevakningsuppgifter och frivilligutbildning på sitt program. Under åren
fram till första världskriget (1914) var Landstormen mest en vilande
organisation eftersom det var en tid av nedrustning och litet försvarsintresse. Ett undantag
var dock Gotland där man hade ett redan etablerat samarbete med skytterörelsen
och man var medlem i en av organisationerna så fick man utan kostnad även
vara med i den andra och dessutom fick man tillgång till fri ammunition
av staten. 1892 ersattes namnet Gotlands Nationalbeväring med Gotlands Trupper och bestod då av No 27, Kungl Gotlands infanteriregemente och No 4, Kungl Gotlands artillericorps. I samband med namnbytet fick artilleriet No 7. År 1900 inköptes
ett markområde, i Tofta, till skjutfält. Värnplikten
införd Regementena
hade nu tagit över försvarsrollen och värnplikten införd. Gotland
var likställt med övriga landet. Första världskriget. Världskrigets
utbrott 1914 gjorde att behovet av landstormsförband – frivilliga –
ökade. Intresset för landstormens utbildning hade skapat en frivillig
försvarsrörelse representerad av Sveriges Landsstormars Centralförbund.
Till detta anslöt sig Gotlands Landstormsförbund som bildades 1914 Gotlands
Nationalbeväring återuppstår. Den 12 juni
1925 kom det ett nytt försvarsbeslut. Konsekvenser för Gotland blev
som vanligt större än väntat. Gotlänningarna
markerade kraftigt sin försvarsvilja och missnöje med nedrustningen.
Som en påminnelse om gotlänningarna tidigare försvarsåtaganden ändrade
Gotlands Landstormsförbund 1926 sitt namn till Förbundet Gotlands Nationalbeväring. Samtidigt bildades förbundets kvinnoförbund. Föreningen
Visby Nationalbeväring var ett rullföringsområde lydande under Förbundet
Gotlands Nationalbeväring och där har vi det födelsedatum vi firar
som vår tillblivelse och våra äldsta stadgar är daterade 10 april
1926. Gotland
omfattade efter namnbytet 1926 fyra landstormsområden: Visby, Roma,
Tingstäde och Hemse. Dede levde
under tiden kvar som ett skyttegille och ingick i Roma-området. Eftersom vi
var en Landstormsförening och som sådan främst hade ansvaret för att
utbilda befäl för att leda landstormskompanierna så blev pistolen
det naturliga vapnet för de som ledde föreningen. 1928 fick
infanteriregementet nytt nr och blev I l8 från att ha varit I 27. 1936 i mars månad
bildade man Svenska Pistolskytteförbundet vilket enligt stadgarna
skulle ha till uppgift att främja skjutning med pistol. Initiativtagare
till förbundet var: Sveriges Militära idrottsförbund, Sveriges
Landstormsföreningars centralförbund, Svenska Armens reservofficersförbund,
Svenska reservunderofficersförbundet. Redan i maj samma år gick VNB
med i förbundet. 1940 omfattade
förbundet 296 föreningar varav 102 st var Landstormsföreningar, 104st var
militära, 39 var polisföreningar och endast 18 stycken var civila För
att en civil förening skulle komma med i förbundet fordrades det, att
i styrelsen skulle det finnas en tjänsteman från försvaret eller
polisen, och som kunde godkännas av förbundet. 1944 den 18
januari ställdes VNB inför ett ultimatum; I protokollet
står ordagrant följande att läsa:
Då hade det
om inte vår styrelse stått på sig kunnat vara slut på historien om
VNB och namnet Nationalbeväring varit borta för gott 1943 hade
Visby Nationalbevärings kvinnoförbund övergått till att
bli Visby Armé och marinlottakår. 1944 den 5
februari delades föreningen i två delar – halva blev den frivilliga
befälsutbildningen - FBU - numera namnändrad till Försvarutbildarna
och den andra halvan blev kvar som Föreningen Visby Nationalbeväring
med pistolskytte som huvudsaklig verksamhet. 1944 den 2 maj
bildades, på initiativ av: A7, I 18, Televerket, Visby Poliskår och
Visby Nationalbeväring, Gotlands Pistolskyttekrets. Styrelsen kom att
bestå av 5 medlemmar: VNB:s ordf, Felix Eriksson blev v. ordf,
Hans Rohnström blev sekreterare och representerade Televerket men han
var också sekreterare, och mycket aktiv skytt i VNB och blev dess ordförande
under många år. I dag finns
Visborgs skytteförening och Visbypolisens idrotts- och skytteförening
samt Visby Nationalbeväring kvar som pistolskytteföreningar i Visby,
Televerket och A7 är nedlagda. Televerket var under många år en Skjutbanor Gamla Gotlands
Nationalbeväring hade en skjutbana i gropen mellan Skansport och Söderport.
Den var ursprungligen längre än vad den är idag. Västra delen, av
den gamla vallgrav den utgör en del av, fylldes igen när man förlängde
Visborgsgatan in genom Skansport. En skjutbana
fanns i Östergravar där man sköt norrut längs muren med det utbyggda
torn som ligger innan Dalmansporten som kulfång. Man sköt även
på strandgärdet ner emot havet och man sköt längs strandpromenaden
norrut. Man hade tom
gevärsskjutning på läroverkets skolschema och man hade en stor
propagandaskjutning för samtliga Gotlands kolor på Standgärdet .
Sedermera hyrde man in sig på Skyttegillets bana på Hällarna. Gotlands 1:a länstävling
i skytte anordnades 7/8 1885 i Åsbergska hagen. Här var skjuttältet
uppsatt i södra delen och målen i norra. 253 skyttar deltog. Man hade bara
4 tavlor så tävlingen tog lång tid och först på söndagskvällen
kunde militärbefälhavaren på landshövdingens uppdrag dela ut
priserna. Säkerhet o
miljö var inte så kinkigt på den tiden och det var nog också lite
folkfest med eld, rök och smällar. 1911 är första
gången jag har stött på begreppet pistoltavla i de texter jag letat i
då hade man nämligen en extratävling för damer i gevärsskytte i
samband med att Gotland anordnade ”Riksskyttetävling” med 782
deltagare. Damernas extratävling gick på 20 meters avstånd mot
25-ringad pistoltavla. För Visby
nationalbevärings del var den första pistolskjutbanan belägen på
Norra Hällarna, ett stycke innanför staketet där nu ”Mötesplats
Gotland” finns. Där fanns tidigare även en stor skyttepaviljong
tillhörig Visby Skyttegille. . Pistolskyttebanan
låg nedsänkt i vad som tidigare varit ett litet stenbrott. Den hade
till att börja med 4 ställ, byggdes på 40-talet ut till 7 och 1953,
till plats för 12 skyttar. Under denna
period hade VNB ett mycket nära samarbete med Visby Skyttegille, VNB
var nästan en ”underavdelning” vilket bl a framgår av våra
stadgar från 1950, där det står angivet att vårt upptagningsområde
av nya medlemmar var Visby Skyttegille och det framgår av protokollen
att man inte gjorde sitt skjutprogram utan att först ha stämt av med
skyttegillet. Samarbetet pågick
fram till omkring 1960 varefter det upphörde. (Enligt Hans
Rohnströms minnen – var anledningen en fråga om damer eller inte
damer vid årsmötets efterföljande middag) Den gamla
skjutbanan fyllde inte säkerhetsbestämmelserna. Vi fick inte skjuta om
övningar pågick på andra ställen på hällarna varför vi under 1955
hade stora bekymmer och i princip fick söka skjuta där det fanns en
ledig bana. Skjutbanefrågan
var akut. Med stort stöd och hjälp från Armédirektören Radhe blev
vi anvisades mark på den plats där Bilprovningen idag finns. Där fanns då
i mitten på 50-talet en liten skogsdunge och ett par äldre små
militärbaracker som ursprungligen använts av Luftvärnet när de
etablerades på Gotland. I samband med
att Visborgsstadens bostadsområde började uppföras så fick VNB
schaktmassor att lägga upp till en skjutvall. Och med hjälp från A7
lades en ordentlig skjutvall upp. Banan hade plats för 30 skyttar, och
stod färdig 1956. Ny tavelställ
som var gjorda av järn, och outslitliga, anskaffade 1961. Föreningen
fick en offert på tavelställ som slutade på 13 – 14 kr/st med det
var för dyrt varför man köpte in järn och några medlemmar med
kontakter tillverkade dessa. Ställen
fyllde inte dagens bestämmelser om säkerhet för rikoschetter och
splitter varför de inte fick användas i vår senare flytt till P
18:s E-banan. Man stod ett
stycke in på det som i dag är väntplatsen till bilprovningen vänd
mot havet och sköt. I samband med
att industriområdet planerades på platsen blev vi uppsagda även därifrån,
och då den barack vi disponerat, inte var i skick att flytta till annat
ställe så stod vi utan både skjutbana och klubbstuga/målbod. Efter att
militären ställt sig välvilliga till att upplåta plats för oss på
sin E-bana, ett stycke söderut på Toftavägen fick vi flytta dit, med
förbehållet att vi alltid fick maka på oss om militären behövde
banan. Kommunen ställde
upp med ett bidrag på 10.000.- för införskaffande av en ny klubbstuga
och en sådan byggdes på den skyddade verkstaden i Fårösund och
transporterades till Visby för uppställning i anslutning till
skjutbanan på Hällarna. 1993
utvidgades VNB till att idag även omfatta Dede skyttegille - som en gång
också var ett kompani inom Gotlands Nationalbeväring. Genom försvaret
nedläggning har nu även skjutbanan på Hällarna upphört. VNB har sålt
sin klubbstuga och väntar nu på vad som skall ske i framtiden. Visby
Nationalbeväring har för närvarande tillgång till Dedes gamla
skjutbana på Hammaren i Björke, arrendet löper ut om ca 10 år. Förhandlingar
pågår med Gotlands kommun efter förvärvet av P 18-området, att vi
tillsammans med Visborgs skytteförening, skall få behålla den mycket
fina pistolskjutbana som finns uppförd på baksidan av vallen till en
av gevärsskjutbanorna. Den är försedd med alla de anordningar som behövs
för en modern pistolskjutbana, den är miljöanpassad och den
elektroniska utrustningen är i gott skick. Det vore verklig kapitalförstöring
om banan skulle rivas. Vi har just nu
en respit på något år beroende på att militären inte har pengar
till att bygga någon ny skjutbana på Tofta och att den i sådant fall
kommer att bli anpassad för hemvärnets behov och där ingår inte
pistol. Visby i maj
2008 Rolf Engström
|
_________________________________________________________________________________________ |
Kopiering från denna sida är enbart tillåtet för privat bruk. Annan användning skall godkännas av sidansvarig. Copyright © Kjell Olsson / Gotlands Försvarshistoria och Gotlands Trupper |
Till huvudsidan Kontakta sidansvarig |