Bernt "Bison" Nilsson En gotländsk krigsreporter |
||||||||||||||
|
||||||||||||||
Bernt berättar själv: Vid ett tillfälle var det nära
att han själv inte kom hem levande.
Nedan några artiklar som han skrev under sin tid vid Aftonbladet. Han rapporterade där bl a från kriget i Vietnam och speciellt från de blodiga striderna vid Khe Sanh. |
||||||||||||||
|
||||||||||||||
|
||||||||||||||
---------------------------------------------------------------------------------------------------------- |
||||||||||||||
|
||||||||||||||
|
||||||||||||||
USA är på väg att förlora ett krig man aldrig kunnat vinna (Aftonbladet 13/2 1968) Aftonbladets medarbetare Bernt Nilsson rapporterar i dag från Fjärran Östern om den desperation och likgiltighet som råder bland människorna inför slaget vid Khe Sanh. Ingen tror på ”seger” längre.
BANGKOK (AB) – USA är på väg att förlora ett krig man aldrig haft möjligheten att vinna. Bredvid mig i
baren sitter en amerikansk major. Han har högra handen i
band och plåster över högra ögonbrynet.
Han har varit två år i Vietnam. Han har varit med om många strider men alltid klarat sig. Fallet i trappan inträffade i Saigon några dar innan striderna bröt ut där. Han berättar om de instängda soldaterna i Khe Sanh. Han berättar om hemlängan, om sömnlösa nätter, om kamrater som tagit livet av sig för att undkomma rädslan för att dö i strid, om ett spöke som heter FNL. – FNL-soldaterna är inte nog sofistikerade för att vara rädda för att dö, säger amerikanen. Därför är de omöjliga att besegra i längden. Vi slår dem gång på gång med våra bättre vapen men det hjälper inte. Det som är att försöka utrota mygg med slangbåge.
Kapitulation − Jag tror aldrig
att USA kommer att förlora det här förbannade kriget på så
sätt att vi tvingas kapitulera. – Nej, vi kommer bara att
till slut vara så trötta på detta krig att vi helt enkelt
drar oss tillbaka av ren psykisk utmattning. Vi kan jämföra
med striden med myggen igen. När vi dödat tillräckligt många
går vi inomhus och sprutar myggolja på oss och säger för oss
själva att vi besegrat myggen. Det kommer att bli samma sak
med USA och Vietnam. Det är vad som händer uppe i Khe Sanh som är intressant. Vi hör på radio och läser i tidningarna om Khe Sanh. På barerna diskuterar man Khe Sanh.
Ljussken Uppe på
militärsjukhuset i Saigon ligger 22-årige Bud Thomas skadad.
Han fick sitt vänstra ben svårt sargat av en FNL-granat i
Khe Sanh. Han kommer aldrig mer att kunna gå utan att halta.
Nej, USA vinner inte det här kriget – att döma av uttalanden från FNL och Nordvietnam och nu även från amerikanska soldater som varit med. Den här bilden från en FNL-postering i en gerillaockuperad stad har sänts ut av Nordvietnams nyhetsbyrå med den triumferande texten: Sydvietnams revolutionära väpnade styrkor tar en fast kontroll över städerna och bestraffar fienden med stränghet. |
||||||||||||||
|
||||||||||||||
|
||||||||||||||
---------------------------------------------------------------------------------------------------------- |
||||||||||||||
|
||||||||||||||
|
||||||||||||||
Aftonbladets Bernt Nilsson från Saigon:
Massbegravningarnas dag – och sen kom bombplanen tillbaka Av BERNT NILSSON (Aftonbladet 14/2 1968) SAIGON (AB) Det var
massbegravningarnas dag i Saigon. De hundratals lik som legat och ruttnat på
gatorna skulle i jord med släckt kalk över. 600 döda lades i en grav, 200 i en
annan, en tredje fylldes med 250 kroppar.
Amerikanska militärer vet inte heller: det är mycket de svävar i ovisshet om. I går var pressen ganska talrikt samlad till presskonferenserna. Amerikanerna skulle visa upp liket av den stupade FNL-generalen Tran Do.
Det fanns inget lik Men något lik fanns där inte. Amerikanerna urskuldar sig och säger att det tyvärr inte var möjligt att visa kvarlevorna av generalen, men däremot har man foton på honom. Sydvietnamesiska regeringens generaler svär på att man noterat en framgång och stoppat en toppfigur i gerillan. ”Det var nog han som planerade hela nyårsoperationen.” 1) Vid mörkrets inbrott började striderna, man hör kanonmullret och ser spårljusen från de amerikanska helikoptrarna. Det uppges vara den lugnaste kvällen hittills i Saigon, men de amerikanska insatserna är fortfarande lika stora. Alla permissioner är indragna, och så fort det smäller i någon del av Saigon rycker amerikanerna ut med stora styrkor.
Då finns det ingen Och det är denna typ av krigsföring från FNL som amerikanerna har svårt att klara av. Skjuter en FNL-are en k-pistsalva någonstans i stan så rycker det ut ett hundratal USA-soldater för att slå tillbaka. Men när de kommer fram finns det ingen FNL-are kvar. FNL kan med en relativt liten styrka låsa mycket stora USA-styrkor i Saigon. I det mest utsatta delarna av kineskvarteren i Cholon går befolkningen omkring i ruinerna och försöker bygga upp sina sönderskjutna hem. Man gör det med en tålmodighet som nästan är skrämmande. De måste veta att nästa attack kan komma i morgon.
Sök mina föräldrar Några timmar innan utegångsförbudet
trädde i kraft kl. 19 i går kväll (13/2 1968) åkte jag ut från staden till en
adress som en kvinna rafsade ner åt mig på Sydvietnams ambassad i Bangkok. Vi åkte genom lummiga vackra
stadsdelar som skulle ha varit idylliska om det inte varit för all taggtråd,
alla sandsäcksförstärkta posteringar och amerikanska militärtransporter. När vi närmade oss adressen var flera hus totalt sönderskjutna. ”Vårt” hus oskadat, dörren låst. En kvinna som går förbi säger: Ett tiotal dödade i detta kvarter, däribland fyra barn. Kanske kommer familjen tillbaka någon gång. Vi kan bara lämna vår hälsning till grannarna. Vi åker tillbaka och tänker på att de kanske också ligger bland de tusen i massgravarna.
General Tran Do, som påstås ha stupat vid strider i Saigon för tre dagar sedan, (11/2 1968) var en av FNL:s toppmän inte bara militärt utan också politiskt. Saigon-polisen har släppt ut dessa båda bilder av Tran Do: den till vänster ett krigsbyte som togs i krigszon C för ett år sedan, och högra bilden av liket man fann i Saigons sjunde distrikt. Tran Do sägs ha suttit i spetsen för det politiska organisationsarbetet inom FNL:s centralkommitté. Dessutom var han biträdande befälhavare för samtliga nordvietnamesiska och FNL-styrkor i Saigon. Och kanske mannen som organiserade ”nyårsoffensiven”. Sydvietnameserna säger sig vara hundraprocentigt övertygande om att mannen är Tran Do men vägrar att visa upp liket. Och amerikanerna vet inte riktigt vad de ska tro.
1) Têt-offensiven |
||||||||||||||
|
||||||||||||||
|
||||||||||||||
---------------------------------------------------------------------------------------------------------- |
||||||||||||||
|
||||||||||||||
|
||||||||||||||
Aftonbladets Bernt Nilsson hos de instängda i Khe Sanh (Aftonbladet 17/2 1968)
Detta är den första svenska ögonvittnesrapporten
från Khe Sanh. Aftonbladets Berndt Nilsson (bilden)
landade där i ett kulregn i går (16/2 1968)
eftermiddag. Han följde med ett amerikanskt
ammunitionsplan från Da Nang. Under landningen
beslöts de med kulsprutor och artilleri från bergen.
VI KÄNNER ALLA DÖDSSKRÄCKEN
KHE SANH (AB) Vi ligger bara och väntar på det stora anfallet. De
amerikanska soldaterna gräver som besatta i marken för att
kunna få något skydd när anfallet sätter igång. − Major Len Morris. Glad to meet You.
Sönderskjutna − Eldgivningen är i full gång hela tiden. Jag har ännu inte
hunnit lära mig skilja på ljudet av olika slags vapen. Man
kan inte missta sig på kulsprutesmattret. Det grövre
artilleriet får marken att skaka. Just nu slog en
granat ned i närheten. En liten bit av jordväggen i
skyttevärnet rasar in. Skrivmaskinen faller i golvet och går
sönder. De övriga i skyttevärnet skrattar: Planet som vi kom
med ska snart återvända till militärbasen Ða Nẵng. På
avstånd ser jag att man lastar något. Jag undrar om det är
tomhylsor
Bara vänta Från Khe Sanh får
man inga uppgifter om antalet döda. |
||||||||||||||
|
||||||||||||||
|
||||||||||||||
---------------------------------------------------------------------------------------------------------- |
||||||||||||||
|
||||||||||||||
|
||||||||||||||
(Aftonbladet 21/2 1968)
Aftonbladets Bernt Nilsson kom i morse till Saigon efter fyra fasansfulla dagar i den belägrade djungelfästningen Khe Sanh. Han är själv sårad av granatsplitter. Här är hans dramatiska rapport:
SOLDATERNA DOG RUNT OMKRING MIG − Det har varit hårda strider och ohyggliga upplevelser som jag aldrig glömmer, rapporterar Aftonbladets Bernt Nilsson i dag från ett militärsjukhus i Saigon. Han vårdas där för en splitterskada han ådrog sig när han tog sig ut från den inneslutna marinsoldatbasen Khe Sanh tillsammans med en flygtransport av amerikanska sårade.
− Jag har tur som kan leva vidare med endast litet granatsplitter i mig som minne av de dramatiska dagarna. De amerikanska soldaterna dog runt omkring mig under den ständiga beskjutningen.
SVENSK FRIVILLIG − Jag träffade en annan svensk därute. Han hade ställt upp som frivillig och var soldat i amerikanska armén. Hur någon frivilligt kan ge sig av till detta helvete är ofattbart. Bernt Nilsson är den förste svenske journalist som tagit sig fram till Khe Sanh och kunnat ge en direktrapport från striderna där.
Fyra fasansfulla dagar som jag aldrig glömmer Bernt Nilsson rapporterar i dag från den omringade djungelfästningen, där granaterna faller varje sekund hela dygnet.
Av BERNT NILSSON
SAIGON (AB) Jag kom till Saigon i morse efter fyra fasansfulla dygn i det inringade Khe Sanh Jag är lätt skadad och lever vidare med ett granatsplitter i mig. Jag kommer alltid att leva vidare med minnesbilder av detta vidriga meningslösa dödande i mig. Har man varit där, har man märken för livet.
Kanske var det dumdristigt att ge sig in i det. Man sa så till mig. När man ligger där i den fuktiga, kalla skyddsgropen och bara väntar förmår man inte tänka efterkloka tankar. Man tänker bara på att överleva. Sekund för sekund. Timme för timme. Artillerielden blir efter några dygn ett buller lika uppseendeväckande som trafikbruset hemma. Soldaterna väntar De väntar. När kommer anfallet? Det slutliga? Dygnet runt ackompanjeras deras väntan av granaterna från ”dom andra”. Vilka? Man kallar den ”viet cong”. Man kallar dem kommunister. Man benämner fiender.
Liv eller död
Här och nu gäller det, du eller jag, liv eller död. De amerikanska soldaterna som jag levt ihop med några dygn – unga pojkar med mödrar och fästmör och några som väntar och några som längtar – tänker inte framåt. De är här för att överleva Politiker utfärdar tuffa deklarationer. Politiker talar på sitt folks vägnar. Jag hör från hemmaredaktionen, att Nordvietnams ambassadör är i Stockholm och att det håll opinionsmöten. Bra. Gör allt för att få slut på detta helvete. USA har ingenting här att göra. Det är USA som befinner sig här – mina nyvunna vänner i Khe Sanh – vill ingenting hellre än att lämna detta land. Tro för den skull inte
att de vägrar slåss, tro inte att den enskilde soldaten är beredd
att ge upp sitt påtvingade jobb. Han är inringad. Han vet det. Han
känner det. De börjar alltså bli desperata. Man upplever det dagligen. Många knäcks psykiskt. Alla i Khe Sanh är skadade – på något sätt. Khe Sanh är ett sargat fäste. Soldaterna lever som råttor. De äter nödproviant. Vattnet är starkt klorerat. Det är närapå omöjligt att få i väg skadade och dödade. Efter fyra dygn lyckades jag komma med en evakueringstransport.
Jag blödde När jag låg i min grop för att springa fram till evakueringsplanet kom en raket från de nordvietnamesiska ställningarna. Den slog ner bara 50 meter från mig. Jag reste mig för att fotografera det som hände. Det var då jag fick splitter i mig. Jag kände en häftig smärta och jag blödde. Jag kom till
militärsjukhuset i Saigon tillsammans med de sårade amerikanerna. De
kom från helvetet mitt i djungeln – de har varit utsatta för
artillerield i veckor – natt och dag. Många var allvarligt sårade.
Jag hade kommit lindrigt undan. En dag under våt middag i en bunker slog en granat ned bara tio meter från oss. Flera soldater kring mej dödades och sårades. Jag fick rycka in som bårbärare och springa med döda och sårade marinsoldater till ett sjukvårdstält. Här gällde ingenting annat än att söka hjälpa skadade medmänniskor.
|
||||||||||||||
|
||||||||||||||
|
||||||||||||||
---------------------------------------------------------------------------------------------------------- |
||||||||||||||
|
||||||||||||||
|
||||||||||||||
Så lever de 5000 instängda USA-soldaterna i Khe Sanh (Aftonbladet 22/2 1968)
KHE SANH (AB) DITT HEM ÄR DEN PLATS DU LÄR DIG TYCKA OM. Jag vet inte vem som satte upp den här skylten i Khe Sanh. Kanske en amerikansk soldat. I så fall är skylten ironisk. Ett skämt. Kanske var det någon officer. Någon personalvårdare. I så fall är det inte längre något skämt. Utan ett försök att göra något mänskligt av något så omänskligt som den amerikanska militärbasen Khe Sanh uppe i norra Sydvietnam. DITT HEM
ÄR DEN PLATS DU LÄR DIG TYCKA OM.
Ett svårt liv
Deras liv är hemskt. Civilbefolkningens liv är ännu hårdare. Jag ska återkomma till förstörelsen i detta land. Nu handlar det om Khe Sanh. Jag flög hit från Saigon i fredags (16/2 1968) i förra veckan. Jag hade tänkt stanna här ett dygn. Sen skulle jag till Da Nang vid kusten. Mot min vilja tvingades jag stanna kvar här i Khe Sanh i fyra dygn. Under denna tid var jag nära att bli dödad tre gånger. Nära? Vad är det egentligen? Löjtnant
Bill Harper sa till mig första dygnet: Jag hade
just då löpt gatlopp över flygfältet. Dan därpå satt jag i ett skyttevärn och åt. Plötsligt exploderade en raket bara ett tiotal meter därifrån, Raketen träffade mitt i ett tält. Två döda och tre svårt skadade. Sista dagen i Khe Sanh, i tisdags, (20/2 1968) träffades jag av ett granatsplitter i buken. Ingenting allvarligt dock. Jag erkänner gärna att jag var desperat efter fyra dygn i Khe Sanh. Jag ville till varje pris därifrån. Khe Sanh är utan tvekan den vidrigaste platsen man kan vistas på i dagens Vietnam. Staden Hué då? Jag var där i fem-sex timmar. Så
mycket att jag hann se striderna. Se förödelsen. Alla döda
människor. Alla gråtande barn som varken har hem eller föräldrar
kvar.
De är där för att dö I Khe Sanh handlar det om soldater som är ditskickade för att döda. Därför accepterar man på något konstigt vis att dom också är där för att dö. Men som plats är Khe Sanh det värsta man kan tänka sig. Nätterna är kalla och fuktiga. Ungefär som en svensk senhöst. På mornarna ligger en tät, dammfylld dimma över basen. Under dagen lättar dimman något. Men den försvinner aldrig riktigt så här års. För varje steg man tar virvlar det upp små röda dammoln. När ett fordon passerar måste man hålla en näsduk för munnen. Efter några timmar är man alldeles ingrodd av damm. Håret blir strävt som tagel. Och hela tiden dånet från det amerikanska artilleriet. Från flygplanen som 24 timmar på dygnet bombar bergssluttningarna på bara 400-500 meter från oss. Och ljudet från nordvietnamesernas granater och raketer uppe i bergen. Här finns fortfarande inte tillräckligt med bunkers för att kunna ta skydd när beskjutningen börjar. De flesta hoppar ner i vanliga skyttevärn med några lager sandsäckar som tak. Vid en direktträff är det inget skydd alls. Här
lever dessa unga amerikanska soldater. Första dan kunde jag inte dricka det. Nästa dag var jag tvungen. Och just för att man är tvingad att leva här så går det.
Varför inte Men de flesta lever med en inre protest, som de tvingar att kväva bara för de vet att det inte tjänar något till att protestera. Man väntar på ett anfall. Ett anfall som man trodde skulle ha kommit för länge sen. En
färgad amerikansk soldat säger: Han
säger att amerikanerna inte underskattar sin fiende:
Hans straff En annan soldat orkar inte. Han har en natt stått i flera timmar. Han faller ihop över skyttevärnet och somnar. Straffet blir att fylla 500 sandsäckar. Det tar tre dar. Trots att basen är minutiöst bevakad lyckas nordvietnameser ta sig in. En morgon när jag är där går en soldat på toaletten. När han öppnar dörren exploderar en handgranat. Den har monterats upp under natten. Soldaten skadas svårt, men lever när han förs därifrån i helikopter. På uppspända snören telefonledningar och taggtrådshinder har soldaterna hängt upp sina kläder på tork.
De gror igen − Inte
för att kläderna blir så mycket renare efter en tvätt i den
smutsiga luften, men det är ändå så mycket så man vet att det är
nytvättat, säger en soldat. Det finns ingen form av underhållning, som på andra baser i Vietnam. Någon gång kan det ligga en chokladbit i matförpackningen. YOUR HOME IS THAT PLACE YOU LEARN TO DIG. Men Khe Sanh i bergen är väldigt långt hemifrån. |
||||||||||||||
|
||||||||||||||
|
||||||||||||||
---------------------------------------------------------------------------------------------------------- |
||||||||||||||
|
||||||||||||||
|
||||||||||||||
Gotländsk journalist sårades i Vietnam Gotlänning 22/2 1968 Redaktör Bernt Nilsson i Aftonbladet – signaturen Bison i Gotlänningen tidigare – är den förste icke amerikanske journalist som varit i den amerikanska basen Khe Sanh i norra delen av Sydvietnam. Han rapporterar i ett telegram till sin tidning från de mycket hårda striderna vid flygbasen där han själv blivit lätt sårad av granatsplitter. |
||||||||||||||
|
||||||||||||||
|
||||||||||||||
---------------------------------------------------------------------------------------------------------- |
||||||||||||||
|
||||||||||||||
|
||||||||||||||
Hur ska vi kunna härda ut tretton månader i detta helvete? (Aftonbladet 23/2 1968)
De amerikanska soldaterna är förtvivlade i det omringade Khe Sanh. En av dem säger till Bernt Nilsson: − Blir Johnson omvald till president flyr jag till Sverige. Av BERNT NILSSON
KHE SANH (AB) Robert Walker från Vista i Kalifornien är 20 år. Han har legat här i Khe Sanh i två veckor. I sammanlagt tretton månader ska han stanna här. Han är gift och har en pojke, Dan,
på två år. I maj blir han pappa igen. Robert Walker vet ingenting om
detta krig. Han försökte aldrig sätta sig in i problemet medan han ännu var
hemma. Han tyckte att Vietnam inte angick honom. Han sitter och fantiserar för mig
om sin framtid med familjen hemma i USA. Själv tänker han plugga till
ingenjör. Barnen ska få gå i fina skolor. Hustrun ska få köpa vackra kläder och
ordna trevliga partyn.
Amerikansk poker Walker och jag delar skyttevärn.
Det enda ljuset vi har kommer från en burk med någon vätska i den som brinner.
Vi spelar en slags poker. Efter några timmar har jag förlorat nästan ett helt magasin. Från skyttevärnet bredvid hör man musik från en amerikansk radiostation. Vid ett tillfälle säger den amerikanske hallåmannen: Och som en hälsning till de tappra
amerikanska gossarna borta i Vietnam, spelar vi nu… Dagens post har kommit. Walker tror att han har ett brev. Men det finns inget. Han kastar spelkorten på golvet och hoppar upp ur värnet. Han blir borta nästan en timme. Men de flesta tycks annars ha fått ett eller flera brev. Några har till och med fått intalade band från sina anhöriga. Många soldater har transistorbandspelare med sig och kan spela upp banden. Jag hör en hustru berätta för sin man att minsta barnet, en flicka, ramlat mot diskbänken och slagit upp ett sår i pannan som måste sys. Walker kommer tillbaka, men går
omedelbart och lägger sig. Jag går upp och äter en burk biffstek och potatis. Till efterrätt blandad frukt. Till detta dricker jag ljummet, starkt klorerat vatten.
Skyttevärn Jim Eagle är neger (1) 22 år. Han studerar vid ett universitet i New York för att så småningom bli elektroingenjör. Nu sitter han i ett skyttevärn i Khe Sanh och väntar. Väntar på vad?
Sverige − Tror du USA kan göra någon nytta
här i Vietnam? Jim Eagle ska göra sammanlagt 18 månader vid Khe Sanh. Hälften har han redan klarat av. Snart ska han få åka på 30 dagars ledighet. Under tiden ska han gifta sig och åka på smekmånad till Hawaii.
(1) Jo, det var helt legitimt att uttrycka sig så då, så stäm oss icke! |
||||||||||||||
|
||||||||||||||
|
||||||||||||||
---------------------------------------------------------------------------------------------------------- |
||||||||||||||
|
||||||||||||||
|
||||||||||||||
Stockholmspojke slåss för USA i Vietnam
Här står han vid skyttevärnet i Khe Sanh. Jag slåss av äventyrslystnad, säger han till Aftonbladets utsände. (Aftonbladet 27/2 1968)
Av BERNT NILSSON
KHE SANH i Vietnam (AB)
Per-Olof Ödman, 24, Stockholm, är legoknekt i den amerikanska
marinkåren i Vietnam.
”The Swede” hans smeknamn här i basen, krigar för 1:a bataljonen, 26:e regementet, 3:e marindivisionen i USA:s Vietnam-armé. Hans bakgrund: studier vid Norra latin i Stockholm utan studentexamen, värnplikt med goda betyg vid Ing 1, och med föräldrarna kvar i Stockholm.
Stridis vid Ing 1 På vakt vid en bunker,
spanande ut i tät dimma, står han i nattmörker och berättar:
Rena lyxkriget − Mina föräldrar tyckte inte om det. Men de ville inte hindra mej. Ödman bjöd in mej i sin
bunker och gav mig detaljer från livet i Khe Sanh: Han gav också sin syn på
USA, Vietnam och kriget: Ödmans ”hem” just nu och
för 18 månader framåt (om Ödman inte dödas och om inte basen intas
av FNL-styrkorna) är detta:
Gör bara mitt jobb Ödman har varit i Khe
Sanh sedan annandag jul. Han svarade:
Jag var livrädd − Tidigare hade vi haft
det rätt bra. Men nu fick vi börja gräva bunkrar och vi fick lämna
våra tält. Vi fick själva laga vår mat, burkar som vi värmer.
Lyxanordningar som varmdusch blev det inte mer tal om. − Jag är övertygad om att vi klarar oss. Nordvietnamesernas chans att ta Khe Sanh kom direkt efter anfallet den 21 januari. Men nu är vi för starka. Det skulle bli en masslakt på nordvietnameser om de försöker sej på ett anfall nu. Intervjun avbryts vid flera tillfällen av raket- och granatanfall. Ödman har hela tiden sin kulspruta inom räckhåll.
Uppgift: Döda! Han markerar att han är
en tränad soldat. Han har fått sin utbildning i Nord- och
Syd-Carolina i USA. Skillnaden mellan Ing 1 och USA-utbildningen
beskriver han: Och framtiden? Det är kallt här i Khe Sanh.
|
||||||||||||||
|
||||||||||||||
|
||||||||||||||
---------------------------------------------------------------------------------------------------------- |
||||||||||||||
|
||||||||||||||
|
||||||||||||||
I skottvästen bär de avskedsbrevet till mamma och fästmö I den omringade basen finns döden ständigt inpå en. ”När vi spelar poker är det döden som reglerar spelskulderna!” (Aftonbladet 28/2 1968)
Av BERNT NILSSON
KHE SANH i Vietnam (AB)
Ronald Lewis förlorar 97 dollar på poker den här kvällen. Här i Khe Sanh lever alla, dag och natt, granne med döden.
Avskedsbrev Många har redan skrivit
avskedsbrev till sina anhöriga. Breven ligger färdigadresserade i
fickor innanför skottvästen. Några har läst in en sista hälsning på
band. Ronald tillhör dem som står ut i Khe Sanh. Det gör dom flesta. Trots dimman, trots smutsen, trots hopplösheten, trots att kamrater dör, trots skräcken.
Bara väntar Trots det står Ronald och hans cirka 5000 kamrater i militärbasen Khe Sanh ut med det liv de tvingas leva. Ronald har samma
uppfattning om det här kriget som många amerikanska soldater i Khe
Sanh jag talat med: Jag frågar Ronald om man i en sån här situation plötsligt börjar be till Gud?
Rädd för att dö? − Jag tror inte det. Jag
vet att det finns flera som ber, men det gjorde de nog även innan de
kom hit till Khe Sanh. Och vad ska man be om? Om att granaten inte
träffar mig, utan nån annan istället?
Då kom anfallet Anfallet kom just som jag
hade somnat. Marken vibrerade och en del av jordväggen i vårt
skyttevärn rasade in och begravde mina ben. |
||||||||||||||
|
||||||||||||||
|
||||||||||||||
---------------------------------------------------------------------------------------------------------- |
||||||||||||||
|
||||||||||||||
|
||||||||||||||
Han lever likadant i Khe Sanh som han gjorde hemma i USA (Aftonbladet 29/2 1968)
Jack MacCormick är en fixare, en omtyckt och lite avundad person. Han är noggrann med att tvätta sig och sina saker, hålla rent omkring sig och inte försumma sin morgongymnastik. Dessutom lyckas han alltid förse sig med tidningar, karameller och strumpor, som egentligen inte finns att få på djungelbasen.
Av BERNT NILSSON
KHE SANH (AB) Det har i alla krig förmodligen funnits en sådan som Jack MacCormick. Jack är 28 år. Han kommer från Saint Louis, USA. Han bor liksom vi i en jordkula, där väggarna rasar in, när en granat slår ned i närheten. Jack lever lyxliv i denna stinkande håla. Ja, allting är naturligtvis relativt, men förhållandevis är det ett lyxliv han lever. Han kallas ”Sheiken”, men det ligger inget hånfullt i det. Jack är en glad och trevlig figur, populär och avundad. Jag såg en gång en film som hette ”King Rat”. King Rat var krigsfånge, men levde ändå lyxliv. Han höll sig t. o. m. med egen betjänt. Han var en s. k. fixare. Jack är också en ”fixare”. Jack har ingen egen betjänt, men i övrigt påminner han anmärkningsvärt mycket om denne King Rat. Jack stiger upp kl. 7 varje morgon – det gjorde han alltid hemma i USA. Jack älskar att stiga upp
tidigt. När han några minuter senare kommer upp ur jordhålan, är det
i en snygg välpressad träningsoverall, på vilken det står
”University of St Louis”. Sedan värmer han sitt tvättvatten över öppen eld. Han tvättar sig ordentligt från topp till tå, rakar sig, deodorantar och gnor in ett väldoftande rakvatten i ansiktet.
Knaprig bacon Därpå går han ner i ”Palatset” och tillreder sin frukost: bacon, ägg, lättrostat bröd, juice och aprikosmarmelad. Baconen ska vara lagom knaprig, äggen vändstekta och det rostade brödet får absolut inte vara bränt. Nu är klockan strax efter
8 och soldaterna runt omkring i hålorna börjar vakna. De kommer upp
och ser att denna morgon är precis lika olustig som alla andra
tidigare. De andra mumlar något till svar, kliar sig i skäggen och beslutar sig för att det nog inte blir aktuellt med någon mera omfattande ansiktsvård i dag heller. Lite tvål och vatten i ansiktet får räcka. Sen fram med en
konservburk, som värms över öppen eld. Just som han diskat
färdigt, kommer den första granaten vinande. Jack tittar på sin
guldklocka och säger: Anfallet fortsätter. Jack går in i ”Palatset”. Han bäddar sin säng – ty visst har han en säng. De flesta andra ligger i sovsäckar direkt på jordgolvet. Han städar upp och ger blommorna nytt vatten. Fråga inte varifrån han lyckats skaffa blommor på denna absolut sterila plats.
New York Times Sen sätter han sig ner och läser sin New York Times. Den ser fräsch och dagsfärsk ut, men är i själva verket tre veckor gammal. Efter det kommer dagens mystifikation, som jag under de dagar, jag vistas i Khe Sanh, aldrig lyckas få någon förklaring på. Jack går ut. De nyborstade kängorna blänker när han kliver fram genom det röda dammet. Han kommer tillbaka efter en halvtimme med en hel del paket i händerna. Det är mat, några påsar syrliga karameller, två par strumpor och några veckotidningar. Saker som egentligen inte går att komma över här i basen. Förmodligen känner Jack någon som regelbundet flyger mellan Khe Sanh och civilisationen, i det här fallet Da Nang. Genom denna ”känning” får Jack troligen hem alla sina saker. Jag frågar Jack, men han ler bara glatt tillbaka och frågar om jag har lust att äta middag med honom och några andra i ”Palatset” i kväll. De som kommer till middagen – vi är sammanlagt fyra – har rakat sig och det doftar t. o. m. rakvatten. Som inte är Jacks. Själv har jag fått låna rakvatten. Middagen är utsökt. Först en svampsoppa. Sen utskuren biff med grönsaker och till sist svart kaffe. Jack beklagar att han inte lyckades komma över litet cognac. Jack berättar roliga historier och bjuder på cigarrer. Efter middagen frågar jag en sergeant, som är med bland gästerna vad han anser om Jack som soldat. Han skrattar och säger: Jack går lugnt och hämtar en spade och börjar gräva i den röda myllan ett tiotal meter längre bort. Här ska det nya ”Palatset” ligga.
|
||||||||||||||
|
||||||||||||||
|
||||||||||||||
---------------------------------------------------------------------------------------------------------- |
||||||||||||||
|
||||||||||||||
|
||||||||||||||
USA-soldater vårdas först. Sen är det barnens tur (Aftonbladet 1/3 1968)
KHE SANH (AB) Vi flyger med sårade från Khe Sanh ned till Phu Bai, där det finns ett militärsjukhus. Det är ett tiotal sårade amerikanska soldater i den lilla helikoptern. Helikoptern är alldeles för tungt lastad och orkar knappt lyfta från flygplatsen.
Det finns många skadade i Khe Sanh den här dagen. Basen har under två dagar blivit intensivt beskjuten från bergen runt om oss. Dimman har legat mycket tät och det amerikanska flyget har inte kunnat landa i Khe Sanh för att hämta skadade. I dag har dessutom flygledartornet skjutits sönder. Läget är desperat. Man
måste få iväg de sårade. Några soldater har dött under den långa
väntetiden. Vi flyger över bergen ned till Phu Bai.
Barnen En av de sårade är mycket
illa däran. Sjukvårdarna kämpar hela tiden för hans liv Det är sammanlagt ett 50-tal skadade som lastas in i det här flygplanet. Bårarna placeras liksom i hyllor ovanpå varandra. De flesta av de skadade
är civilbefolkning som sårats under de hårda striderna i Hué några
mil därifrån. Under hela flygningen hör jag hur barnet gråter av smärtorna. Jag ser hur man tar ned en bår från sin plats och bär ut den igen. En av de skadade – en medelålders vietnamesisk kvinna – har dött. En man med ett barn i famnen som hela tiden stått ute på startplattan följer efter bårbärarna. Mannen gråter. Barnet sover mot hans axel. Den döda kvinnans plats i planet blir ledig.
Sjuårig flicka Det bärs in ytterligare en bår. På båren ligger en flicka i sjuårsåldern. Hon följs hela tiden av sin några år äldre bror. Han går och håller sin syster i handen. När hennes bår lyfts upp måste han släppa sin systers hand. Han kommer och sätter sig bredvid mig. Han tittar på mig och säger någonting som jag inte förstår. Han pekar upp mot sin syster och sedan på några kartonger som han har i famnen. Han öppnar dem och visar mig. Pojken är lycklig för vad han fått av amerikanerna. Några chokladbitar och två konservburkar. Hans syster ligger svårt sårad. Hon har fått blodtransfusion. Under henne, ned vid golvet, fortsätter man kämpa med den svårt skadade amerikanske soldaten från Khe Sanh. Under flygningen stannar plötsligt hjärtat, men man lyckas få igång det med hjärtmassage.
”Det är krig” Vid flygplatsen i Da Nang väntar stora ambulansbussar. Här upplever jag något som jag tidigare bara hört talas om men inte velat tro på. Den första ambulansen
lastas med sårade amerikanska soldater. Många av dem är mycket
lindrigt skadade. Två av dem går till och med in i ambulansen
själva. De får vänta ytterligare nästan en timme innan de får komma iväg till sjukhus! Jag frågar en sjukvårdare
varför man gör skillnad på amerikanska soldater och civilbefolkning.
Han är så lycklig. Än vet han inget… Av BERNT NILSSON
KHE SANH (AB) Alldeles framför mig i flygplanet med sårade från Khe Sanh ligger en amerikansk soldat. Jag uppskattar hans ålder till ungefär 22 år. Hans högra hand är
omlindad. Bandaget är blodigt. Han ligger och röker och hans ansikte
strålar av lycka. Han pratar med en soldat som sitter vid hans sida. Han berättar hur det gick
till: Han tar några bloss på
cigarretten, är tyst en stund innan han fortsätter. Han håller fram det
blodiga bandaget mot sin kamrat, som fingrar på bandaget utan att
titta på det. Han stirrar hela tiden envist ned i golvet. Jag ser
att han är nära att börja gråta. Men han ser inte sina ben som är dolda av en filt. Båda benen är amputerade omedelbart under knäna. |
||||||||||||||
|
||||||||||||||
|
||||||||||||||
---------------------------------------------------------------------------------------------------------- |
||||||||||||||
|
||||||||||||||
|
||||||||||||||
Av BERNT NILSSON (Aftonbladet 3/3 1968)
KHE SANH (AB) Genom den täta dimman kommer en morgon en grupp på sex nordvietnameser ned från bergen. De håller händerna över huvudet. En viftar med en vit trasa. En är skadad i benet. De kommer ner till den amerikanska militärbasen för att få bli fångar.
Enligt amerikanerna ger de upp för att de inte längre orkar med livet där uppe bland bergen. Jag försöker få tillstånd att intervjua en av fångarna, men blir nekad. Däremot får jag reda på vad fångarna lär ha sagt vid ett förhör. Det liv de tvingas leva uppe bland bergen är en enda lång mardröm. Dag och natt bombas de av det amerikanska flyget och beskjuts med artilleri. Under långa tider får man inte fram några mattransporter. Det är därför ståndigt ont om mat. Det finns inte tillräckligt med resurser att ta hand om de skadade. De döda måste begravas på platsen. Åtskilliga dör på grund av att de inte får läkarvård. ANLEDNINGEN TILL ATT DE REDAN INTE ANFALLIT KHE SANH, ÅR ATT DE HELT ENKELT INTE ORKAR GÖRA ETT ANFALL.
Bomber dygnet runt Hur mycket av allt detta som är amerikansk propaganda vet jag inte. Någon sanning ligger det väl i uppgifterna, för de amerikanska attackerna mot bergen måste märkas. 24 timmar om dygnet bombas och beskjuts nordvietnamesernas ställningar. Även när dimman ligger som tätast dyker flyget ned mellan bergstopparna och släpper bomber. Efter fyra dygn i Khe Sanh fattar jag inte hur det över huvud taget kan finnas något liv kvar där uppe. När dimman lättar ser jag tydligt bergssluttningarna. Det är inte mer än 500-600 meter dit. Ibland kan man se människor röra sig däruppe, men för det mesta är de dolda i det manshöga elefantgräset som växer där.
Tunnelsystem Men nordvietnameserna gräver sig allt närmare basen. Närmare och närmare. Trots bomber och artilleri. Några dar innan jag kom till Khe Sanh hade man upptäckt flera tunnlar. En av den mynnade ut inne i den amerikanska basen. Och bevisligen har det varit nordvietnameser inne i basen. En morgon skadades en amerikansk soldat svårt. När han öppnade en toalettdörr exploderade en uppmonterad handgranat. De amerikanska soldaterna vet att fienderna lyckats ta sig in i den välbevakade basen. I synnerhet nätterna är för många en svår nervpärs. Sent en kväll står jag och pratar med den svenska legosoldaten Per-Olof Ödman från Stockholm när han står på vakt.
Helspänd Plötsligt hör han ett
ljud till höger om oss. Han griper tag i en handgranat och kryper
ihop. Han stirrar in i dimman. Inget svar. Inget svar. Ödman går bort genom
skyttevärnet. Efter en stund kommer han tillbaka. Kanske hörde han fel. Kanske var det en råtta. Kanske något annat. Alla på helspänn. Ödman berättar att sydvietnameserna, som försvarar en del av basen, en kväll sände ut en grupp på sju man för att kontrollera någonting några hundra meter från basen. I mörkret och dimman hittade de inte riktigt rätt väg hem och kom in från fel håll till sin postering. Vakterna öppnade omedelbart eld. Följande morgon hittade de sina kamrater döda. Nervpåfrestande är också alla råttor som söker sig in till basen för att få mat. Många soldater vågar inte sova av rädsla för råttorna, som är mycket stora. En soldat blir en natt svårt biten i handen när han låg och sov.
”Stupad i strid” Man undrar hur länge soldaterna ska orka härda ut rent psykiskt. Dimman, mörkret, ljuden, granaterna, sömnlösheten, ovissheten. Några kommer naturligtvis att bli märkta för livet av det liv de tvingas leva här i Khe Sanh. En natt ekar ett skott någonstans inifrån basen. Någon orkade inte längre. Morgonen därpå läggs han i en grön plastsäck. I den skickas han tillbaka hem till USA. I tidningarna uppges dödsorsaken som ”stupad i strid”. Kriget är slut för Bob Lynn, 24 år.
|
||||||||||||||
|
||||||||||||||
|
||||||||||||||
---------------------------------------------------------------------------------------------------------- |
||||||||||||||
|
||||||||||||||
|
||||||||||||||
Ska de 5000 i Khe Sanh möta döden i morgon? I morgon år det 14 år sedan general Giap inledde slutattacken mot det franska djungelfästet Dien Bien Phu. Den dagen har president Johnson inringat med rödpenna i sin almanacka. Kan Giap och hans nordvietnameser upprepa segern nu – mot USA?
Av BERNT NILSSON just återkommen från Khe Sanh (Aftonbladet 12/3 1968)
Jag vet inte om president Lyndon Johnson har svårt att somna om kvällarna, men jag tror nog att han ligger vaken en stund längre än vanligt i kväll. Presidenten är rädd för morgondagen – den 13 mars. Den dagen har han ringat in med röd fetpenna på sin bordsalmanacka. Det var den 13 mars 1954 som nordvietnameserna under befäl av general Nguyen Giap inledde det stora anfallet mot den stora basen Dien Bien Phu i norra Nordvietnam.
Det blev ett av
historiens mest uppmärksammade slag. Den 7 maj tvingades
fransmännen kapitulera. Nordvietnamesernas ledare påstås vara – just det, general Nguyen Giap. Många, däribland president Johnson, väntar att det stora anfallet mot Khe Sanh ska påbörjas i morgon.
Romantik? Skulle då nordvietnameserna vara så ”romantiska” att de väljer just den 13 mars är i det här läget lika bar som vilken annan dag som helst. Utan tvekan försöker Nordvietnam göra Khe Sanh till ett nytt Dien Bien Phu. Likheterna, såväl geografiskt som krigsmässigt, är kusligt stora. Nordvietnameserna har metodiskt grävt sig fram mot de amerikanska ställningarna. I vissa fall har man redan grävt sig in i basen. Raketer och granater regnar över basen 24 tummar om dygnet. Basen Khe Sanh är inte stor. Knappt 2 km lång och ca 500 m bred.
Nattens ljud När jag själv befann mig i Khe Sanh för en tid sedan, hade nordvietnameserna ännu inte hunnit komma så nära basen som man är nu. På nätterna kunde de amerikanska lyssnarposterna höra ljudet från spadar och hackor några hundra meter från det taggtrådshinder som omgärdar basen. För varje natt kom ljuden allt närmare. Nu har man grävt sig ända fram till taggtrådshindret. I några fall har man till och med upptäckt tunnlar grävda under taggtråden. Anfallet måste komma nu. En hel värld väntar på det. Kan nordvietnameserna ta Khe Sanh, är det många som frågat mig. Jag vet inte.
Kanske, kanske! Jag tänkte: Den
här basen lyckas nordvietnameserna aldrig ta. Även fransmännen hade flyg, artilleri och allt det andra. Fransmännen själva var segervissa: ”Den här basen lyckas Giap aldrig ta”. Efter 57 dagars blodiga strider hissade general Christian de Castries kapitulationsflaggan över Dien Bien Phu. Jag frågade många soldater och officerare i Khe Sanh om de trodde att detta skulle bli ett nytt Dien Bien Phu.
Vad då? Av soldaterna hade många inte en aning vad Dien Bien Phu var för något! De flesta
officerarna slog ifrån sig med händerna och skrattade
ansträngt: Många kunde inte svara på den frågan. Några talade ett språk om krigsteknik och strategi som jag inte förstod. Man talade om överlägsna vapen, om flyget, om bomberna. Någon sa till och med något om ”mod”. Men det var också
många som var livrädda: I sin bok ”Le bataille de Dien Bien Phu” skriver franske författaren Jules Roy om vad han tror det var som avgjorde kriget mellan fransmännen och nordvietnameserna.
Visste inget På den ena sidan stod ett fanatiskt folk som kämpade för sin frihet, på den andra en expeditionsarmé från en främmande kontinent som inte visste vad den kämpade för. Samma sak är det
nu. Många amerikanska soldater som jag talade med hade ingen
riktigt klar uppfattning om vad kriget egentligen gällde. De första anfallsvågorna kommer att bli en ohygglig masslakt av nordvietnameser. Nordvietnameserna kommer först att anfalla med sina självmordstrupper. De första anfallarna dödas kanske redan innan de hunnit fram till taggtråden. Nästa grupp dödas en bit inne i taggtråden. Nästa när de hunnit drygt halvvägs. Nästa just när de kommit igenom taggtråden. Nästa dödas i minfältet innanför.
Man mot man Men sedan är man igenom och det matas hela tiden på nya trupper bakifrån. Det blir en strid man mot man. Inget amerikanskt flyg eller artilleri kan längre hjälpa till. Vem kommer nu att
vinna? Jag vet bara att tusentals unga män kommer att dö alldeles i onödan. |
||||||||||||||
_________________________________________________________________________________________ |
Kopiering från denna sida är enbart tillåtet för privat bruk. Annan användning skall godkännas av sidansvarig. Copyright © Kjell Olsson / Gotlands Försvarshistoria och Gotlands Trupper |
Till huvudsidan Kontakta sidansvarig |