Regementets dag den 12/5 1954.

RÖDMÅLADE soldater markerade sårade och redan i första anfallet var det dags för sjukvårdarna att trampa in på slagfältet och skumpa ut med de sårade

GOSSEN RUDA i alla fall brukar stridsvagnarna vara. Den här kom inte så långt, utan mötte sitt öde från en säker pansarskottsskytt. Ett skickligt regi-trick med vagnen på trekvart.

EN BUNKER med automatvapen stoppade anfallet, men det fanns doningar. Ett par eldkastare sprang fram, sedan fräste det till och en jättelik eldkvast steg rätt upp mot skyn. Vidare framåt.

ANFALLSMÅLET var ”kåkstaden” och med understödseld av granatkastare, kanoner och automateld från lättare vapen samt visslande ”flygande tunnor” kunde man göra inbrytningen. Längst fram ör ett par stridsvagnar redan inne i ”staden”.

TUNNA” OCH NAPALMBOMB… I stridens slutskede kom Tunnorna. Väldiga laddningar utlöstes i ”kullisstaden”, rökpelare steg högt mot skyn när slutanfallet sattes in.

’Kriget’ på I 18 lockade 10.000

’Stoppa bomull i öronen’ varning före pang-pang

− FINNS DET FOLK därinne undrade en femårig knatte bland publiken, när det dånade och brakade som värst mot en bunker på I 18 stora övningsfält, när regementet 100-årsjubilerade med en stor förevisningsövning inför drygt 10.000 åskådare. Man hade på övningsfältet byggt upp hedersläktare och långa, långa bänkrader.

− Det kommer att bli kraftiga smällar, varnade övningsledaren överstelöjtnant Rosengren före striden.
− Det finns bomull att stoppa i öronen.
  Innan man hade bestämt sig för bomull eller inte brakade det löst i den uppbyggda kåkstaden, där det ena skottet efter det andra dånade av. Farten var hög från första början. En liten avdelning av I 18-soldater störtade fram över fältet. Marken vibrerade och stickande svart krutrök spred sig över jättepubliken. Hjärtat hann inte ner i normal takt förrän det började smälla ifrån kulsprutor från motsatta hållet och en grupp svartmålade soldater stormade över fältet. Väldiga eldtungor sköt fram, långa gator sveddes upp i gräset, oljesotiga flammor slog i bunkern.

Rödmålade soldater

− Hur länge har de hållit på med att smörja sk-t i ansiktet, undrade stadsläkaren Nils Bohlin. Något svar hann dock ej ges förrän eldsprutorna sattes in mot bunkern, som hade stoppat gruppens framryckning. Två man skadades och sjukvårdarna hämtade snabbt de vackert rödmålade soldaterna från stridsfältet. Men inte verkade det bekvämt på den skumpande båren mellan cyklarna.

Kraftigare don sattes in och hela fältet fylldes med alla möjliga sorters kanoner från A 7 och KA 3 dundrade stridsvagnar från P 1 G och luftvärn från Lv 2 samt 6 motorcyklister. Allt med en häpnadsväckande fart – inte minst gällde detta KA 3:s 15,2 cm kanon, den näst största i sitt slag i landet. Hårdheten och smidigheten fick också sin tolkning: kanske blev man mest imponerad av en serie gruppövningar med stock – de behandlades ytterst behändigt trots att de i största upplagan vägde modiga 160 kilo. Starkt!

Tut, tut, tut lät det plötsligt i högtalaren. Och det var inget tekniskt fel utan kort och kärvt: pansarlarm. Fiendetanken kom där mycket riktigt, banade sig fram ur ungtallsbeståndet och styrde kurs mot den omstridda bunkern. Men där väntade pansarskottsskytten. En knall, ett väldigt rökmoln och stridsvagnen krängde till på dikeskanten och blev liggande med tät rök bolmande ur det inre.

Eld mot publiken

En lyckad bild var jämförelsen mellan fotbollsspelaren och soldaten. Träning ger färdighet. Fotbollsspelarna passade-dämpade och soldaterna gjorde anläggning-eld, så man trodde att det svedde öronen. Men det var lösa skott och intet inträffade annat än man fick känna hur det var att ha en man stående på 20-meters håll, skjutande för glatta livet rätt emot en. Emellan varven var det gymnastikuppvisning och scouter … förlåt soldater satte upp fyramanstält som verkade passa för en. Men man kryper väl ihop i krig…

Visslande tunnor

Nu togs anfallet upp mot ”kulisstaden”. Artilleridetonationer hade farit illa fram bland ribbor och papp förut – nu blev det flygets tur.

Sekunden efter visslade det till i luften och ja, man hann knappt se vad det var. ”Speakern” meddelade att det var ”flygande tunnor”. Som verkade gå bra i luften. Sedan blev det luftcirkus några minuter med topproll, looping och flygning i ryggläge, innan anfallssignalen äntligen kunde ges. Det började brinna friskt i en ända av kulisstaden, i den andra fräste lågorna upp efter en napalmbomb – napalm blev också en gotländsk premiärackvisition.

Det var bara bagateller det som var förut. Man hade sparat på krutet, men man hade vant sig och att kåkstaden bombarderades med granater så att man höll på att tappa andan bekom en inte ett dugg. Granatregnet var dock så kraftigt att ledningarna till napalmbomben slets av och de nyinryckta rekryterna har här en chans att spränga resterna i luften en annan gång. För det var trevlig tillställning uppgjort efter ett ypperligt manus och med en driven regissör som kunde leda sina skådespelare. Och regementet hade gett ett smakprov enligt sin stolta devis: Slå snabbt, slå hårt…

3.000 på dansbanan

Förutom stridsövningen var det många andra publiksaker. En trevligt upplagd försvarstillställning i lägret, skämttävlingarna på idrottsplatsen tillfälle för allmänheten att k öra terrängfordon, en populärt upplagd kavalkad i Exhuset, motocross vid Oscarsstenen, luncher och middagar samt dans på banorna två där 3.000 personer trängdes på lördagskvällen.

Sist men icke minst den pampiga fanöverlämningen, som sköttes av chefen för armén, generallöjtnant C A Ehrensvärd. Han gjorde det med samma ord som Oscar I för 100 år sedan ”Omkring denna fana skolen I samlas om en fiende vill rycka ur moderlandets famn denna härliga ö, en dyrbar pärla i Sveriges krona”.

Vid fronten: Göran Henrik. Foto: E. Lind.

(Källa: 669)