(Texten
nedan är hämtad från Gotlands regementes kamratförenings tidning
"Väduren 2005-1")
Del I. Medaljceremonin
Ceremonin inleddes klockan
07.59.30 med att C ao P18, till tonerna av regementets
igenkänningssignal, marscherade fram och beordrade avlämning. Klockan
0800 blåstes flaggsignalen, och de församlade kunde nu för allra sista
gången se den svenska örlogsflaggan gå i topp och blåsa från toppen av
kanslihuset. Den som fått förtroendet att utföra denna grannlaga uppgift
var kapten Olle Gardell, äldst i tjänst.
Så följde regementschefens välkomsthälsning:
" .... Nu på morgonen är det regementets anställda som står i
centrum. Yrkesofficerare, reservofficerare och civilanställda vid
regementet ska tilldelas regementets minnesmedalj. Medaljen kommer också
att tilldelas de tidigare regementscheferna. Ett litet antal särskilt
utvalda, framför allt ur regementets
trogna
kamratförening, kommer också att få medaljen.
Genom många år har tusentals människor tjänstgjort vid regementet i
olika befattningar. Ännu fler har gjort sin värnplikt vid Gottlands
regemente under grundutbildning och repetitionsövningar. Till detta
kommer människor som på andra sätt har verkat för regementet och som
känner för regementet. Jag vill därför ta tillfället i akt att rikta
Gotlands regementes djupt kända tack även till de många som inte
uppfyller statuternas krav för att tilldelas minnesmedaljen. Den medalj
som nu ska delas ut är skapad för att erinra om Gotlands regemente. Det
antal som behövs är redan tillverkade. Därefter har verktyget förstörts.
Minnesmedaljen är i silver av åttonde storleken. Den har blått
medaljband med en vit-röd och blå rand i ytterkanterna. Blått och
silver är regementets färger. De kompletteras med rött som härstammar
från medeltida fanor som omgärdade Visby stadsvapen, men också från den
röda färgen på den fana Gotlands nationalbeväring tilldelades av kung
Oskar I år 1854. På släpspännet finns en miniatyr av regementets symbol,
väduren ...
Talet åtföljdes av fanmarsch,
och till tonerna av regementets marsch förde nu kaptenen Daniel Martell
Gotlands regementes blott tre år gamla fana längs fronten på de
deltagande. Ty även om fanan övertas av Gotlandsgruppen så var det sista
gången fan marsch utfördes i regementets regi, för regementets egen
personal.
Så följde medaljeringen, varvid C ao P 18 personligen delade ut
minnesmedaljerna till fanvakten, f.d. regementschefer och särskilt
utvalda. Efter att ha utbringat ett fyrfaldigt leve för Gotlands
regemente sjöngs Nationalsången, följt av musikkårens framförande av
Marcia Carolus Rex. Därmed var ceremonin slut, och fanvakt och musikkår
avmarscherade till "Under blågul fana". Nu väntade en välbehövlig
förmiddagsfika, uppdukad på ett flertal bord utanför personalmatsalen.
Del II. Domkyrkan
Sex bussar och fem minibussar stod nu klara i Soldathemsallen och
väntade att få föra deltagarna till Domkyrkan. Avstigning skedde på
gamla slakteritomten, och i en lång kolonn ringlade sig
uniformsklädda befäl, blandade med civilanställd personal i färgglad
klädsel, in genom Dalmansporten, och nedför domkyrkotrappan, där det
blev en kort stunds väntan innan de påbörjade inpasseringen mellan en
hedersvakt på dubbla led. I koret stod fanborgen med regementets och de
sex kompaniernas fanor.
Kyrkorummet blev näst intill helt fyllt, men någon begravvningsstämning
kunde inte förmärkas, ty sorlet var så ljudligt att vaktmästaren,
medelst förstärkarsystemet, fick påkalla uppmärksamhet på att
klockringningen påbörjats.
Inledningsvis framfördes den gamla fina psalmen, nr 169 i 1937 års
psalmbok, "Fädernas kyrka", dock, som vanligt är, i en allt för hög
tonart för att passa de av truppliv härdade knektarnas strupar. Så
följde bibelläsning av de båda Herrens tjänare, Jonas Jonsson och
Per-Anders Sandgren, varefter biskop Lennart Koskinen höll sin
betraktelse om P 18 nedläggning: "När någon dör och det är begravning
kan man hoppas och tro på en tillvaro bortom döden. När P 18 går i
graven så är det definitivt. P 18 kommer inte att återuppstå, men något
kommer att leva vidare, kamratskapet, andan på förbandet, de många
vännerna ... Stoltheten, att likt fänrik Stål kunna säga, ''jo därom
kan jag ge besked, om herr'n så vill, ty jag var med.
Det finns två slags fred. Den ena är en väpnad fred som grundar sig på
att det kostar mer än det smakar att anfalla ett land eller region - i
vårt fall en ö ...
 |
Hedersvakten vid Domkyrkan |
|
 |
Kompanifanorna i Domkyrkan |
|
 |
Med fanan först startade marschen genom Visby
nedanför domkyrkan. |
|
 |
Sista marschen ut ur Söderport. |
|
 |
Regementschefen Gunnar Karlson anländer till
nedläggningsceremonin |
|
 |
Minnesstenen avtäcks |
|
 |
Regementschefen, överste Gunnar
Karlson, överlämnar Gotlands regementes fana till
Gotlandsgruppen |
|
 |
Flaggan på kanslihuset halas för sista
gången |
Det andra är det som
kallas positiv fred som kan liknas vid verklig vänskap mellan två
personer. Man litar på varandra ... Gotland är vår yttersta utpost
österut. På senare år har Gotland med rötter i sin medeltida historia
profilerat sig som ett verkligt centrum i Östersjön på en lång rad
områden ... Allt sådant är det effektivaste, långsiktigaste
försvaret. Den bibliska tanken på att smida om svärden till plogbillar
håller kanske på att förverkligas ... Den vackra visionen och
kampen för det goda utesluter ändå inte beredskapen att alltid vara på
sin vakt mot det onda ... Fast redan de gamla grekerna påminde oss
om att "mot dumheten kämpar även gudarna förgäves".
Vi har förlorat slaget om P 18. Men inte mot en överlägsen fiende, utan
mot politisk blåögdhet och populistisk kortsiktighet. Vi har förlorat
slaget, men behållit hedern. Vi som har läst vår historia vet, att
perioder av fred snabbt kan avlösas av hot om krig ... Nu får vi
fortsätta att hålla fredsviljan levande, främst genom att fördjupa
relationerna till vår omvärld ... I detta ligger ett hopp, vi kan
sörja det vi förlorar, men aldrig förlora hoppet. Tron på en framtid,
hoppet om en bättre morgondag, och kärlek bortom alla gränser får
konkretisera de gamla kristna dygderna, tron hoppet och kärleken. Dem
får vi alla öva oss i. Därtill Gud oss hjälpe. Amen."
Förbönen inleddes av Jonas
Jonsson: "Vi tackar dig för vad Gotlands regemente, under 200 år,
betytt för fred, frihet och trygghet på vår ö och i vårt land ...
vad det fått betyda för fred, frihet och konflikter runt om i världen
... som stöd for det civila samhället, och som en av öns största
arbetsplatser ... för vad det betytt för unga människor under
deras värnplikt, i deras fostran som ansvarstagande medborgare".
Per-Anders Sandgren fortsatte: "Vi ber till dig Herre ... för
alla som står inför arbetslöshet, för dem och deras familjer ...
för dem som går ut i nya arbetsuppgifter ... för alla som går till
fortsatt tjänst inom Försvarsmakten, som flyttar till andra förband och
orter för alla kamrater i utlandstjänst för alla som varit värnpliktiga
på P 18, för alla som arbetat och verkat där· .. för alla på vår ö
som oroar sig för framtiden. För dem och deras familjer ber vi: Bär dem
Herre ... "
Därpå lästes bönen "Fader vår", följd av psalmen 297, "Härlig är
Jorden". Biskopen gick nu fram under krucifixet med kräkla och i full
ornat och läste välsignelsen över de församlade. Som sista punkt
framfördes "Almithy God" (Duke Ellington) av Jonas Jonsson på dragbasun,
beledsagad av kyrkans orgel.
Under en kännbar stark sinnesrörelse i församlingen avmarscherade så
fanvakten. Vetskapen om att det var sista gången fanorna exponerades på
detta sätt i Domkyrkan manifesterades med tårar i mångas ögon.
Deltagarna ställde nu upp på Södra Kyrkogatan med musikkår och fanor i
täten, och så blev det marsch till musik upp över Wallers plats,
Adelsgatan fram, genom Söderport och ner till Hotell Solhem där bussarna
väntade.
Del III.
Nedläggningssceremonin
Till eftermiddagen var allmänheten inbjuden, och Visborgsmässen,
Soldathemmet och museet var öppna. Strax före klockan 1200 kom den gamla
stridsvagn 37 rasslande in med regementschefen i tornluckan, och med
kapten Lennart Pettersson som förare. Exakt klockan 1200 blåstes
regementets igenkänningssignal, och det lämnades av till
regementschefen. Efter att ha kommenderat och genomfört "parad för
fanan" lämnade han ordet till landshövdingen, Marianne Samuelsson. Hon
gav en historisk betraktelse över regementet och dess utsatta läge, hur
mycket det betytt för Gotland. Vidare att det varit en av öns största
arbetsgivare och att det kommer att ta lång tid för ön att återhämta
sig från detta bortfall. Hon avslutade med: " .. .I sedvanlig ordning
har regementets anställda verkställt det demokratiskt fattade beslutet
på ett förtjänstfullt sätt ... "
Så följde tal av, den 1 juni, tillträdande arméinspektören och
generallöjtnant Sverker Göransson: "Det är med varmt, men tungt
hjärta jag står här ... Regementet har alltid motsvarat, och har
ofta överträffat, ställda krav... Regementet är alltså inte skuld till
dess nedläggning, det är omvärlden som förändrats, och vi måste anpassa
oss till den .... "
Avslutningsvis uttalade han sitt varma tack till alla de som tjänstgjort
och på andra sätt verkar för Gotlands regemente.
Därpå äntrade C P 18 åter talarstolen: "Fru landshövding, general,
tidigare regementschefer, övriga särskilt inbjudna, mina damer och
herrar. Idag är en sorgens dag för Gotlands regemente, för regementets
personal och för alla som känner varmt för regementet ... Med
nedläggningen av Gotlands regemente bryts en nästan 200-årig tradition
av utbildning av värnpliktiga på vår ö. Gotlands nationalbeväring
skapades år 1811, nästan ett sekel innan värnplikten blev allmän i hela
Sverige. I hundra år - på några månader när har soldater utbildats i
dessa kaserner på Visborgsslätt. De invigdes år 1905. Förbandet har
hetat I 27, I 18 och P 18, men kontinuiteten är obruten fram till vår
tid ... Ett militärt förbands själ manifesteras bland annat i dess
traditioner. Att ta till vara de traditionerna är ett viktigt sätt att
hedra och bevara förbandets minne. Det är naturligt att Gotlandsgruppen
tar över regementets fana, som snart ska föras framför oss i fanmarsch
och därefter troppas ... Samtidigt vill jag önska regementets
kamratförening allt gott i dess arbete, som under de kommande åren blir
minst lika viktigt som tidigare.
I vissa avseenden använder vi symboler för att markera ett slut. Om en
liten stund halas för sista gången i regementets historia den tretungade
örlogsflaggan på kanslihuset. Vår regementsmaskot, väduren Harald,
deltar i dag för sista gången i en ceremoni. Harald IV blir den siste i
det rakt nedstigande ledet av gutafårsbaggar ...
Riksdagens beslut i december 2004 att lägga ned ett antal förband följde
efter en lång politisk process ... Den bild av gotländsk enighet
bakom regementet som framstod i debatten blev dock inte en faktor som
avgjorde till regementets förmån. Den demokratiska processen ledde till
ett annat beslut. Men jag vill ändå nu rikta mitt tack till alla dem som
in i det sista arbetade för att Gotland skulle få behålla sitt
regemente ...
Gotlands regemente blir inte ett av de förband som ska vara med och
bygga framtidens försvarsmakt. Idag är detta ett sorgligt faktum. Den
uppmaning jag har givit till mig själv under den tunga gångna tiden, och
som jag vill rikta till alla som känner varmt för Gotlands regemente, är
denna, låt stoltheten över regementets minne åtföljas av sorg, men inte
av bitterhet. Stoltheten ger styrka inför framtiden, medan bitterheten
skadar den som bär på den ... Ett regemente är först och sist dess
människor. I dag, och genom åren, har yrkesofficerare, reservofficerare,
civilanställda och värnpliktiga tjänat Sverige genom sin tjänst vid
Gotlands regemente. Under den svåra tid vi har bakom oss, sedan
regeringens proposition hösten 2004, har regementets personal utfört ett
imponerande arbete. Våra värnpliktiga fick, och får, en god utbildning
in i det sista. Lojalt och samvetsgrant har de anställda löst också de
tunga uppgifter som nedläggningen för med sig. Familjer och andra
närstående har lidit med oss och följt oss igenom hopp, förtvivlan och
osäkerhet. Ur djupet av mitt hjärta vill jag rikta ett tack till er alla
för era insatser. En försvarsmakt med sådan personal klarar stora
svårigheter! Jag önskar alla anställda vid regementet lycka till med sin
framtid, hur den än gestaltar sig.
Ärade åhörare, en epok i Gotlands historia tar slut. Gotlands regemente
läggs ned. Men minnet av Gotlands regemente kommer att leva kvar in i
framtiden. Låt oss ha det i åtanke när fanan nu för sista gången förs i
fanmarsch framför Gotlands regemente, för att därefter troppas och
överlämnas till Gotlandsgruppen. Låt oss vara stolta över minnet efter
Gotlands regemente. "
Till tonerna av regementes marsch, "In Treue fest", fördes nu
regementets fana för allra sista gången i fanmarsch på kaserngården.
Efter ett fyrfaldigt leve för Gotlands regemente blåstes fanfar,
varefter C P 18 beordrade troppning av fanan. Till tonerna av general
Wahlgrens marsch tågade fanföraren, kapten Daniel Martell, och
Gotlandsgruppens officersvakt bestående av Rutger Bandholtz, Ronny
Sandqvist, Stefan Ekman och Pekka Hammartoft, fram till C P 18 som
verkställde överlämningen.
Gotlands regemente stod därmed utan fana. Den fana som Sveriges
konung, Carl XVI Gustaf, mindre än tre år tidigare, under stor
högtidlighet överlämnat till regementet vid Oskarsstenen, på samma plats
där Oskar I år1854 överlämnat trenne bataljonsfanor. För mindre än tre
år sedan sjöd således ännu regementet av vital livskraft. Det ger ett
bra perspektiv på vad våra beslutsfattare besitter för framtidsunderlag
när man tar beslutet att utplåna vårt militära, till hembygden knutna
folkförsvar, för att ersätta det med kohorter av legoknektar.
Fanvakten avmarscherade till "Under blågul fana", och samling beordrades
till andra sidan kanslihuset, där den av täckelse dolda minnesstenen
sågs placerad mitt för kanslihuset, framför kanonerna. Utpassering kunde
ske mellan kanslihuset och kasern Graip, genom en grindöppning som ett
fåtal tidigare passerat.
Del IV. Avtäckning av minnesstenen
Efter en trumpetsignal från yttre signalstenen höll regementschefen ett
kort tal: "Mina damer och herrar, vi har nu återsamlats i det som vi
numera kallar "Regementsparken". Här i parken framför kasernerna finns
sedan tidigare ett antal stenar som minner om viktiga händelser och
nedlagda förband.
Framför ingången till personalmatsalen står en sten rest år 1986 när
kung Carl XVI Gustaf besökte Gotland med anledning av
Nationalbeväringens 175 år. I närheten av den stenen kommer senare i
sommar att resas en minnessten över Gotlands Militärdistrikt.
Norr om vägen fram till kanslihuset står en sten rest vid kung Gustaf V
och drottning Victorias besök år 1925. Där står också den sten som
minner om Gotlands artilleriregemente. Söder om vägen står stenen som
minner om Gotlands luftvärnsregemente. Båda dessa regementen lades ned
år 2000.
Jag avslutade mitt tal på kaserngården med en uppmaning till stolthet
över minnet efter Gotlands regemente. Den sten som nu ska avtäckas står
på den här platsen för att erinra om det minnet. Att resa en sten till
minne innebär att både symboliskt och i praktiken visa att minnet ska
leva under mycket lång tid och att människor under denna långa tid ska
påminnas om att regementet fanns och var det hade sin gärning.
Avtäck stenen!
Mina damer och herrar, stunden har kommit då den tretungade
örlogsflaggan för sista gången ska halas på kanslihusets flaggstång. I
nästan ett århundrade har flaggan dagligen hissats och halats på den här
platsen. I helg och vardag, i solsken och i oväder, i djupaste fred och
i tider av krig i vår omvärld, varje dag har signalen ljudit morgon och
kväll. Ibland har flaggan vajat på halv stång för att markera sorg, men
den har alltid funnits där.
Örlogsflaggan är en viktig symbol. När den strax halas av regementets
äldste i tjänst varande officer ser vi slutet på en epok i
Försvarsmakten och på Gotland.
Gör vändning mot kanslihuset!"
Efter att ha kommenderat
givakt spelades tapto, under vilken den tretungade örlogsflaggan
halades, långsamt och värdigt, av den äldste i tjänsten varande,
kaptenen Olle Gardell. En märklig tystnad och uppgivenhet kunde noteras
hos de församlade, det var som man höll andan under just detta moment,
men så var det också det mest påtagliga beviset på att Försvarsmakten nu
har övergett Visborgsslätt.
Dagens ceremonier var därmed avslutade och C P 18 hälsade välkommen till
lunch buffé militärrrestaurangen.
Del V. Lunchen
I militärrestaurangen var dukat för 450 personer. Det innebar att såväl
värnpliktsmatsalen som VIP- och personalmatsalen fick tas i anspråk. Det
militära kocklandslaget, sex män och en kvinna, hade anrättat en
utomordentligt förnämlig lunchbuffe. Förutom kocklandslaget var åtta ur
kökspersonalen i tjänst och bidrog till den kulinariska njutningen och
anblicken som anrättningarna åstadkom.
"Sax on four", kvartetten som består av Thomas Andersson, Lasse Ahnell,
Göran Cederlöf och Bernt Eklund underhöll inledningsvis. Gotlands
Officerskör innträdde, och inledde med "P 18 marschvisa". Visan är
skriven av värnpliktige Gösta Noren under kriget med titeln "Till
Visborgsslätt vi kommit". Emedan visan skrevs för gotlandsinfanterister
så uppdaterade Stig Barke densamma så den passade pansartrupperna.
Körmedlemmen Göte Janzen har arrangerat den för manskör. Efter den
inledningen framförde de tillsammans Evert Taubes "Damen i Svart".
Därmed avlägsnade sig "Saxarna", medan Officerskören gick vidare med
Taubes "Maj på Malö", "Dans på Sunnanö" och "Britta", med Sven-Olof
Erlandsson som solist.
Arméinspektören gav regementet en eloge för dess kreativitet som
genererat en dylik kör, och utnämnde nu dess musikaliske ledare, Bertil
Wessman, till lyrmajor, "vars grad dock endast äger sin giltighet i
samband med Offiicerskörens konserter". Personligen anbringade nu
inspektören axelklaffshylsorna med dess lyra och majorsgrad på deras
avsedda plats.
Med dessa inslag avtågade Gotlands officerskör till en repris av P 18
marschvisa.
Del VI. Regementssafton i
Donners hage
Som en avslutning på denna
minnesvärda dag hade Visborgsmässen, genom dess anställde Thord
Björkqvist, ordnat med helgrillat lamm med två sorter av såväl potatis-
som grönsallad, vitlöksdressing, smör och bröd till priset av 150
kronor. 14 lamm hade under eftermiddagen varit monterade i till synes
obekväma ställningar på mässens parkering, och där under sex timmar,
medelst värme från träkol, erhållit en tilltalande färg i form av en
välsmakande stekskorpa. Allt, inklusive bord- och sittplatser till de
nära 500 deltagarna, anställda med sina familjer, och reservpersonal,
var dukat på den öppna platsen i Donners hage. Kristina Pettersson hade
tjänst i mässen, och passade på att fylla 40 år, dagen till ära.
Drycker av alla slag som passade allt från barn till hårdhudade
officerare fanns att tillgå, och ingen behövde - så länge de pekuniära
omständigheterna så tillät - gå törstig från tillställningen.
Strax intill gick Harald IV och betade. Tillsammans med Adam och Erik
Söderman gick Väduren för att genomföra en kort intervju med honom. Han
sade sig vara nöjd med dagens insatser, men han gav - även han - ett
uttryck av undran inför framtiden, och vad den kunde föra med sig, för
hans personliga del. Han tyckte att han alltid gjort bra ifrån sig på
ceremonierna, han hade gjort bra PR för sitt regemente för de tusentals
turister på Kungliga slottets borggård vid högvakterna, och hur många
foton som tagits av honom hade han ingen aning om. Han tyckte vidare att
han alltid varit snäll mot barn, och låtit dem klappa och kela med
honom. Några klagomål hade han då aldrig hört, sade han, och han tyckte
väl att regementet kunde ordna att även han kunde få gå i pension och
njuta av livet. Han undrade om han även framledes kunde - så länge han
nu orkade - gå kvar i Donners hage och minna turister och andra
inbyggare om svunna tider. Han bad också om en hälsning till löjtnanten
Olle Håkansson, som hade byggt honom ett så fint hus, som nu var honom
till stor glädje. Harald underströk till sist hur mycket han älskat sitt
regemente och sitt arbete, och han var nog rätt säker på att regementets
beslutsfattare skulle löna honom efter förtjänst. Efter att ha lagt
huvudet på sned, liksom i en vädjande gest, fortsatte han så lugnt sitt
betande.
|