Fyrbenta trotjänare

Hundar har funnits vid regementet dels som bevakningshundar och dels som privata "officershundar". Vid gotlands infanteriregemente fanns en hundgård fram till 1950-talet i den byggnad som senare användes som målförråd. Hundskötare var i regel ett underbefäl. 

Volontär Bob

(1893) Bob war den till lefnadsåren yngste, men till tjänsteåren äldste wolontären på Gotlands infanterregemente. Han hade en liten satt fyllig gestalt, klippska öron och en särdeles för wacker näsa. Ögonen woro pigga och spelande, i rörelserna war han inte någon Swen Dufwa, utan den kwickaste på regementet. Bob war icke gotländing. I midnattssolens land, bland höjder, der renarne skrapa fram mosjan under skarsnön och der tallarne stå krumma och knotiga på sluttningarna under den hwinande winden, der såg Bob dagen i en namads tält. Och sedan kom han på okända wägar ned till den grönskande ön i Östersjön. Några förundra sig kanske öfwer alt wi särskildt talat om Bobs klippska öron, fina näsa och spelande ögon. Wi ska då ytterligare tillägga, att Bob gick på fyra ben. Ty Bob war en lapphund, äkta ras. Han hade icke alls fått någon militärisk uppfostran efter hwad man wet. Twärtom war han genom wissa band snarare fäst wid fru Justitias edswurna. Men han älskade med hela sin själ militären. Hur det kom sig, wet häller ingen. Men det är ett faktum, att när regementet ryckte ut på möte till Wisborgs slätt, då kunde ingenting hålla Bob qwar i solgasset på trottoaren utanför den murgrönsklädda wäggen till husbondens bostad, då lämnade han gladt alla sina fyrfota bekantskaper, och det bar med pilens hastighet af genom landswägens kalkdam ut till slätten. Och der stannade Bob sedan qwar. Föstes han hem och bands, hittade han alltid på något sätt att komma lös och ge sig i wäg igen. Det war denna hans kärlek till lägerlifwet, som gjorde att officerarne kallade honom "volontär" Bob. De höllo af den pigge, wackre Bob. Om nu Bob än älskade lägerlifwet i allmänhet, war det särskildt en sida deraf som han dyrkade med passion. Det var skjutöfningarna. Han såg så wäl när truppen tog wägen bortåt skottwallarne, han tycktes weta, när patronerna lågo i patronköken. Då sprang han hoppande bredwid under glada skall. När man så kom till ort och ställe, ställde Bob sig i position. Med öronen framåtböjda, hufwudet på sned och ögonen kisande åt skyttelinjen stod han der färdig. Och då skotten smällde, bar det i wäg. Dansande gick språnget framåt skottlinjen, han hoppade upp och skällde åt de hwinande kulorna, han tumlade om, men war snar på benen igen, nu war det tyst, han hörde hanarnes knäpp under laddningen, så kom röken ur bössmynningen, jo, det hwen luften igenom. Och Bob bara skällde och så att tungan slutligen tycktes wilja falla ur de flämtande käkarne. Ofta måste man afbryta skjutningen, man wille inte träffa Bob, man tyckte ju så mycket om honom. Ibland, när han blef för beswärlig, kunde det hända att "sorkarne" togo och med ett par näsdukar bunde ihop benen på honom och lade honom i gräset. Hwilka krumbukter han då gjorde med ryggen, hur han sparkade, hur han skällde i förtwiflan, till dess han lyckades blifwa lös. Då war det samma jubel och ras igen. Riktigt wild war Bobs glädje, om han kunde få wara med, när man sköt med kanoner. Å, det smällde så härligt. Der war ju hwarje skott bättre än af hundra gewär. Och så ware det så innerligt roligt att med ögonen följa granaterna för att se hwar de slogo ned, brande upp jorden omkring sig. Genast war Bob der och gräfde skällande efter skärvorna. Ja, han förde ett härligt lif den Bob under flera möten. Men det tog plötsligt slut. Det war i går på morgonen. Bob hade som wanligt följt med till skjutningen, glad och munter. Den här gången sköt man i liggande ställning. Det war något nytt för Bob. Kulorna fräsade, hwilken förtjusning! Där smällde ett skott. Det skulle han ifrigt efter. I det samma brann ännu ett. Bob, tog ett högt språng och gav till ett gällt skrik. Så föll han ned i gräset och blef liggande orörlig. Man skyndade fram. Stackars Bob! Han war död. Kulan hade gått igenom halsen på honom. Förstämning hwilade öfwer olutonen. "Volontär" Bob war död. Ja det kunde icke gå på annat sätt han war ju alldeles galen i kulorna, sade man. Så bars Bob hem till lägret, och man redde honom under tallarne en liten graf, der man nedlade honom. En minnessten lär han ock skola få. Den blir wisst så wacker, att ingen skall kunna tro, att der ligger en hund begrafwen. Hade Bob lefwat mötet ut, hade han fått "skyttemedalj" i form af ett wackert halsband. Nu fick han en hederlig begrafning i stället. Och dertill får du nu ock denna minnesruna, stackars Bob. Trots det att du bara war en liten lapphund. (Källa: 665)

-------------------------------------------------------

För de privata hundarna anlades till och med en hundbegravningsplatsen vid regementet. Den var placerad mellan underbefälsmässen, senare vaktlokalen, och marketenteriet. Ett flertal hade även gravstenar vilket emellertid förbjöds 1942. Men när regementet lades ner 2005 och Vasallen övertog området fanns det stor risk för att hundbegravningsplatsen skulle utplånas. Det eftersom vägen skulle breddas. Då flyttades de tio gravstenarna till en plats närmare kanslihuset på Visborgsområdet.

Gravstenar: Bob död 1893, Lord död 1897, Max, Disa död 1918, Jack död 1920, Kit, Tajan död 1923, Yumyum död 1926, Sassa död 1934, Pansy död 1942. Zorro som dog 2007 begravdes emellertid där i hemlighet.

-------------------------------------------------------

Det berättades att majoren Sylvan hade en gotlandsstövare, gul med uppstående svans, som hette Ajö. Han tjänstgjorde som enkelpost och fredade sin husse från obehagliga besök under nätterna. Ajö ansågs vara ovanligt klok. Genom viftningar med svansen graderade han officerare, underofficerare och beväringar för visad vänlighet. Mest viftade svansen för officerare.

-------------------------------------------------------

-------------------------------------------------------

Det har sagts att det bästa hos människan är hunden. Oavsett om det är sant eller ej ligger i detta talesätt ett erkännande av de vackra egenskaper som känneteckna hunden, trofasthet, pålitlighet, klokhet och vaksamhet. Dessa egenskaper ha gjort hunden till ett uppskattat och användbart husdjur, och även inom krigsmakten har hunden tagits i användning. Sedan många år används hundar inom svenska armén, där en särskild avdelning, Arméhundväsendet, upprättats. Hundarna ha visat sig vara förträffliga och pålitliga rapportörer, som kommer fram där icke en ordonnans gör det.

Sedan någon tid har även på Gotland hunden tagits i det militäras tjänst, även om verksamheten ännu inte fått någon större omfattning. Det var först förliden sommar några arméhundar kommo till Gotland, närmare bestämt vid I 18, och nu under vintern har man endast ett par stycken. De som närmast ha hand om hundarnas skötsel äro korpral Yngve Svensson, Hangvar, och vice korpral Ivar Bodin från Burs vilka genomgått en av Arméhundväsendet anordnat kurs för att utbilda sig för ändamålet. Vid ett samtal med de båda ha vi inhämtat några uppgifter om denna verksamhet och även sett hundarna i funktion.
− Verksamheten med hundarna i armén har intensifierats under de senaste två åren, och icke minst genom finsk-ryska kriget vunnos goda erfarenheter av hundens betydelse i krig.

Även tyskarna ha länge i stor utsträckning använt hundar inom armén, berättar korp. Svensson. Mestadels är det privathundar som anmälas till Arméhundväsendet, o. vilkas ägare äro villiga att låna bort dem på viss tid. De anmälda gallras därefter ut – det är inte alla som duger. Förutsättningarna för att bli godtagna är bl. a. att hunden ej är argsint, skotträdd, nattblind eller behäftad med liknande brister. De flesta och bästa äro schäferhundar, airedaleterriers och riesenschnauzer äro raser som duga. Schäfern är emellertid den bästa, han är orädd och duglig och pålitlig. Den bästa åldern för hundens tjänst  är mellan 2½−5 eller 6 år, men vid 1½ års ålder kan den intagas till Arméhundväsendet.

− De uppgifter hunden får består mest i bevakningstjänst och rapportkörning. På platser där ett mänskligt öra ej kan uppfånga några ljud, t. ex. vid en dånande fors, där kan hunden med sin finare hörsel göra det, likaså kan den användas för bevakning av ensamt liggande ställen o. d.  Största användningen har man dock av hunden som rapportör.

När hunden överlämnats och antagits i kronans tjänst genomgår den sin utbildning, varvid det första är att lära den appell, d. v. s. lydnad för sin förare. Den skall lära att följa sin förare på tecken och kommando. Själva dressyren kan i regel börja ungefär en vecka efter det föraren och hunden börjat göra varandras bekantskap.

Det andra momentet i utbildningen är rapportkörningen, varvid hunden skall läras springa med rapportörer från exempelvis en truppstyrka till en annan. Den får därvid ej väja för någonting, ej låta sig skrämmas, och naturligtvis inte tappa bort vägen. Om ett vattendrag ligger mellan skall han simma över det. Parollen är framåt. I spåret använder man sig främst av s. k. spårsyra, en speciell vätska, av vilken varje hund har sin sort med olika lukt. Hunden vänjes vid denna lukt, och då vägen för första gången vandras med föraren lägger denne ut spårsyran längs vägen. Vätskan är så stark att även om ett regemente marscherar över platsen där spårsyran utlagts luktar hunden den och följer den. Lukten kan hålla sig kvar omkring 6-8 timmar.
− Man får ju ta dressyren litet försiktigt i början, säger hr Bodin. Man måste ha ett änglalikt tålamod. När man skall dressera hundar. Dressyren måste ske med lock och pock, och ju svårare hunden är desto snällare måste man vara mot den. Hunden skall lära sig att ligga kvar på den plats man tillsagt den att ligga på, faktiskt skall hunden ligga där ända tills han svälter ihjäl, om ingen kommer och ger en annan order – så kan man drastiskt uttrycka det! Det går inte att vara rädd för hunden – märker den att så är fallet får den ingen respekt för en, och då lyckas sällan dressyren.

De två hundar som f. n. finnas vid I 18 äro en från Stockholm, en präktig rysk schäfer, svart och kraftig och lystrande till namnet Gutten. Den andre är en tysk schäfer, tillhörig fröken Maria Olsson, Visby, vid namn Varg. När Gutten kom till Visby vågade man inte i Visby hamn ta hand om honom. Man staplade upp ägglådor runt omkring Guttens bur, och ringde därpå I 18 och sade att man skulle hämta den folkilskna hunden som stod i hamnen. Den ”folkilskna” hunden var inte värre än att föraren omedelbart kunde lösa honom. Såväl Varg som Gutten ha artat sig gott och kommit långt vid det här laget, trots att dressyren inte pågått mer än omkring 4 månader. Annars är det inte så bra att en hund dresseras och uppfödes så nära sin hemstad. Varg gjorde en liten visit hem till Visby en gång, och i jul fick han vara hemma hos sin matte i tre veckor, men i övrigt får han hålla sig vid I 18.

Vardera hund har sin särskilda skötare, egentligen två förare per hundpar. Gutten har anförtrotts vpl. Evert Johansson, Varberg, i det civila skoarbetare, och Vargs skötare är rörverksarbetare Karl Erik Bergqvist från Hagfors i Värmland. Båda dessa ha nästan hela sitt liv umgåtts med hundar i sina hem och vet hur de skola skötas. Ingen annan än föraren bör utfordra eller klappa sin hund – och för resten är det inte rådligt heller! Förarna ha full sysselsättning om dagarna med hundarna dels med utfordring, ryktning och liknande, dels med övningar och dressyr. Två gånger i veckan hållas nattövningar.

Att Varg och Gutten tillägnat sig en hel del under dressyren fingo vi se under en liten ”uppvisning”. Inte bara ”noggrann marsch” vid sidan om sin förare, reglementsenliga vändningar och annat kunde de, men lågo också orörliga och oberörda när så kommenderats.

Det är meningen att Varg och Gutten snart skall få sällskap med ytterligare tre hundpar. Till dess få de ensamma fortsätta sitt – hundgöra. Ymer. (Källa: 666)

-------------------------------------------------------

Motion om hundgård vid Visborgs slätt. Även vid tio andra regementen

(1944) Hr Mannerskantz m. fl. anhålla i motion i första kammaren, att riksdagen skall bevilja ett anslag på 148,000 kr. för nästa budgetår för att uppföra truppförbandshundgårdar vid elva regementen, däribland Gotlands infanteriregemente.

Det erinras om att arméförvaltningen äskat anslag på 181,000 kr. för att fullfölja programmet för hundgårdsväsendet för armén. Försvarsministern har, ehuru han ansett vissa skäl tala för bifall till framställningen ej ansett sig kunna uppta något belopp härför i statsverkspropositionen för nästa budgetår. De utredningar som föreligga, visa, heter det i motionen, att hundgårdar äro oundgängligen erforderliga för de truppförband, som på grund av den nya krigsorganisationen redan under fredstid få sig tilldelade tjänstehundar. Det synes därför icke blott synnerligen önskvärt utan även nödvändigt, att det av de militära myndigheterna, planerade, successiva förseendet av samtliga tjänstehundtilldelade truppförband med fasta hundgårdar icke nu avbrytes, då detta utan tvivel kommer att i hög grad försvåra och under viss del av året helt omöjliggöra den utbildning av tjänstehundar, som nu överallt kontinuerligt pågår. Med hänsyn till att utbildningen av tjänstehundar delvis kommer att läggas om inskränkas vid trängkårerna anse motionärerna att det av arméförvaltningen äskade anslaget kan beskäras till i runt tal 148,000 kr.(Källa: 667)