Föregående sidaa

Johan Puke - Hjältedåd eller förräderi

Sedan den barnlöse Karl XII stupat i Fredrikshald 1718 fanns ingen självklar efterträdare, men i januari året därpå utsågs hans yngre syster Ulrika Eleonora till regent. Redan efter ett år abdikerade hon emellertid i sin tur till förmån för sin make Fredrik I. Kungamaktens svaghet gjorde det möjligt för riksdagen, de fyra ständerna, att kraftigt inskränka regentens makt. Kungen fick t.ex. inte resa utomlands utan ständernas medgivande.

Sveriges regering under frihetstiden kallades för rådet, vilket var ansvarigt inför riksdagen. Här var kungen ordförande, men saknade egen majoritet. Väl så stor betydelse hade kanslipresidenten, motsvarigheten till dagens statsminister, som var den ledande bland de övriga rådsherrarna.

Man brukar säga att det moderna svenska partiväsendet tog form under frihetstiden. Två partier, hattar och mössor, konkurrerade om makten. Inledningsvis styrde mössorna under ledning av kanslipresidenten Arvid Horn, men 1738 kom hattarna till makten. Hattarna som förordade en mer offensiv utrikespolitik gentemot Ryssland, och en starkt merkantilistiskt influerad ekonomisk politik, behöll makten ända till 1765. I slutet av frihetstiden skedde maktskiftena oftare.

Inledningsvis accepterade kungamakten sin underordnade roll, men 1756 försökte den nye kungen Adolf Fredrik och hans drottning Lovisa Ulrika genomföra en statskupp, som dock misslyckades. Kuppmakarna avrättades och kungamaktens inflytande reducerades ytterligare. Bland de avrättade fanns en gotlänning.

 

Johan Puke föddes i oktober 1723 i Klinte socken på Gotland. Son till strandridaren Mathias Puke. Johan blev anställd vid artilleriet i Stockholm där han befordrades till furir 1742 och sergeant 1745. Blev senare kapten i holländsk krigstjänst. Johan Puke blev aldrig gift men hade tillsammans med Maria Regina Branting en son som hette Johan och som senare skulle bli en berömd sjöhjälte i den svenska örlogsflottan.

Han anställdes som 16 åring vid artilleriet och blev med tiden sergeant. Under senare hälften av 1740-talet begav han sig i holländsk krigstjänst och hamnade hos greven J L Hård som då var överste i holländsk tjänst. Där lyckades Puke avancera till kapten. I mitten av 1750-talet återvände han hem till Sverige men där fick han inte tjänstgöra som officer utan fick återvända till sin gamla tjänst som underofficer.. Detta gjorde Puke mycket bitter.

Sedan han 1756 på överste Hårds rekommendationer avsändes till Berlin överförande drottning Lovisa Ulrikas juveler för att genom pantsättning skaffa medel till den påtänkta statsvälvningen, gjordes han på försommaren av överste Hård påmind om den detaljerade skriftliga planen för revolutionen. Pukes inflytande beräknades särskilt för bearbetandet av stämningen inom artilleriet och på Hårds uppmaning begav han sig till greve Erik Brahes egendom Rydbyholm, där ammunition tillverkades till det stundande upploppet.

Pukes speciella roll skulle bestå i att bemäktiga sig artillerigården dit de sammansvurna hoppades att konungen själv straxt skulle komma och överta befälet. För sina bedrifter skulle Puke senare befordras till kapten med ett eget kompani vid regementet. Han var emellertid oförsiktig och berättade i förtroende för värdshusvärden Angel sina planer. Angel i sin tur förde dock hemligheterna vidare och hela sammansvärjningen kunde röjas. Puke arresterades. Puke hade tidigare lovat sin gamla välgörare överste Hård att om han blev utsatt för tortyr så skulle han aldrig avslöja de andra inblandades namn. I "Rosenkammaren" utsattes mycket riktigt Puke för tortyr där han emellertid enbart avslöjade sin del av sammansvärjningen. Hård kunde därför med livet i behåll fly landet. Puke dömdes däremot till döden tillsammans med några andra inblandade.

 

Under stort militäruppbåd och väldig publiktillströmning avrättades den 23 juli 1756 på den öppna platsen framför Riddarholmskyrkan genom halshuggning, greve Erik Brahe, Johan Puke, greve Jakob Gustav Horn och Magnus Stålsvärd.

Tre dagar senare den 26 juli avrättades på samma plats, rustmästaren vid livgardet Per Christiernin, värdshusvärden Angel, underofficerarna Mozelius och Escholin.

 
 
 
 
_________________________________________________________________________________________
                            

Kopiering från denna sida är enbart tillåtet för privat bruk. Annan användning skall godkännas av sidansvarig.

Copyright © Kjell Olsson / Gotlands Försvarshistoria och Gotlands Trupper
                            
Till huvudsidan                    Kontakta sidansvarig