Sedan den
barnlöse Karl XII stupat i Fredrikshald 1718 fanns
ingen självklar efterträdare, men i januari året
därpå utsågs hans yngre syster Ulrika Eleonora till
regent. Redan efter ett år abdikerade hon emellertid
i sin tur till förmån för sin make Fredrik I.
Kungamaktens svaghet gjorde det möjligt för
riksdagen, de fyra ständerna, att kraftigt inskränka
regentens makt. Kungen fick t.ex. inte resa
utomlands utan ständernas medgivande.
Sveriges regering under frihetstiden kallades för rådet, vilket var ansvarigt inför riksdagen. Här var kungen ordförande, men saknade egen majoritet. Väl så stor betydelse hade kanslipresidenten, motsvarigheten till dagens statsminister, som var den ledande bland de övriga rådsherrarna.
Man brukar säga att det moderna svenska partiväsendet tog form under frihetstiden. Två partier, hattar och mössor, konkurrerade om makten. Inledningsvis styrde mössorna under ledning av kanslipresidenten Arvid Horn, men 1738 kom hattarna till makten. Hattarna som förordade en mer offensiv utrikespolitik gentemot Ryssland, och en starkt merkantilistiskt influerad ekonomisk politik, behöll makten ända till 1765. I slutet av frihetstiden skedde maktskiftena oftare.
Inledningsvis accepterade kungamakten sin underordnade roll, men 1756 försökte den nye kungen Adolf Fredrik och hans drottning Lovisa Ulrika genomföra en statskupp, som dock misslyckades. Kuppmakarna avrättades och kungamaktens inflytande reducerades ytterligare. Bland de avrättade fanns en gotlänning.