Amerikanske desertören Sylvia på Gotland

En desertör är en som av feghet eller annan anledning rymmer från sitt förband under en väpnad konflikt. Oftas måste därför personen bege sig till ett neutralt eller fiendekontrollerat område. Desertering är straffbart och enligt folkrätten helt legalt. I flera länder är desertering belagt med dödsstraff.

Robert Alexander Sylvia. f. 19/12 1940 i Annapolis, Maryland, U.S.A., d. 10/7 1969 i Jakob, Stockholms stad.

Nu är den här, desertörfilmen. Bombhot vid Stockholms-premiär

Desertör med i filmen bosätter sig på Gotland

Kan han gå på bio ikväll utan att hotas av bombattentat? Han hoppas det. Han har flytt press och stress i Stockholm för att få lite lugn på Gotland.
Han, det är Robert Sylvia, 28, från Fort Lauderdale, Florida. Ett år har han bott som desertör i Stockholm. Där medverkade han i Lars Lamberts/Olle Sjögrens film ”Deserter USA” som har premiär på Royal. Han såg filmen på urpremiären i Stockholm för några veckor sedan – men då fick publiken utrymma salongen mitt under föreställningen för ett bombhot.
Ingenting hände – publiken fick ta plats igen efter en undersökning. Men lite nervöst var det i alla fall…

På Visbybiografen i kväll hoppas han kunna se filmen i lugn och ro. Den är bra, säger han. (Källa: 93)

”Släpp in mig”

Om Robert Sylvia – på bilden ovan – återvänder till USA hamnar han bakom galler. Han har nämligen brutit sitt sexårskontrakt med amerikanska armén och deserterat till Sverige. I hans ögon är det inget brott – han har blott handlat som en människa. Han protesterar mot det amerikanska kriget i Vietnam (där han tjänstgjort i ett år) han protesterar mot det amerikanska systemet där allt går den rike väl men den fattige går under.

Men gallret på bilden ovan kan också symbolisera den halvhjärtade inställning som det officiella Sverige visar desertörerna. Robert är tacksam för att han får vara här men han känner sin ställning osäker. Släpp in mig helt och hållet – ge oss asyl! Vädjar han.
På sidan 11 i dagens tidning berättar Robert Sylvia – som nyligen flyttat till Gotland – desertörernas problem. Där kan ni också läsa GT:s recension av filmen Deserter USA.

Han går bildligt taget på lina i Sverige – Får han stanna?

USA-desertör flyttar till Ygne

-AV JAN WERKELIN-

− Det är som om jag gick balansgång på en lina. Osäkert vacklande. När som helst kan jag ramla ner – bli utlämnad till USA. Ändå hoppas jag åter vända dit när systemet ändrats – återvända tryggt, utan att riskera dödsdom för desertering. Jag har hustru och tre barn där.

Så berättar Robert Sylvia, 28 om sin situation i dag. För ett år sen kom han till Sverige från Fort Lauderdale, Florida, via Kanada och Köpenhamn. Han hyrde en bil i USA, körde över gränsen till Kanada där han lämnade bilen – ”vilket gör mig till en internationell biltjuv, mitt enda kriminella brott”, säger han – och åkte med reguljärt flyg till Köpenhamn. Dessförinnan hade han sökt hjälp på den sovjetiska och på den tjeckiska ambassaden i Ottawa men fick ingen.

Från Köpenhamn tog han sig till Stockholm där han fick jobb på en liten verkstad. Det var ett utomhusjobb och direkt från Floridas varma vinter till Sveriges kalla vår, som han kom, blev han sjuk. Så efter att ha arbetat från och till på verkstaden i fyra månader slöt han med ett fint betyg på fickan.

Till Gotland har han nyss kommit för att få lugn och ro i en sommarstuga i Ygne, tillhörig goda vänner i Stockholm, har han slagit sig ned. Han funderar på att söka jobb hos LM – han är utbildad flygplansradioreparatör.

Men just nu sysslar han med att fästa sina tankar om desertering och det amerikanska systemet på papper. Om anledningen till att han bröt sitt sexårskontrakt med amerikanska armén berättar han:
− Det måste finnas såväl personliga som politiska skäl till att någon deserterar från sitt land… jag är en mänsklig varelse, inte världens mest osjälviske person som ger hela sitt liv av ren idealitet – jag vill leva! Mina skäl var såväl politiska som personliga – man kan inte skilja en människas materiella behov från hennes andliga.

Robert Sylvia tillhör de äldre av de närmare 300 desertörerna i Sverige just nu. Han gick in i armén som stamanställd redan vid 18 års ålder – enda chansen han såg då att förtjäna sitt levebröd. Och vidare samhällets attityd: ”Du måste kämpa för ditt land – för att bli accepterad som människa måste du gå ut och döda någon”. Detta system, krigets system, opponerar han emot. Ja, mot det nuvarande amerikanska systemet överhuvudtaget – med sin stora, vitt utbredda fattigdom. Det är kanske kärnpunkten i hans opposition – miljoner och åter miljoner dollar pumas ut i kriget i Vietnam medan folket svälter i USA och i andra delar av världen.
− Sverige har tagit emot mig väl. Jag har inte svultit under året här. 84 kr i vecka har jag haft i bidrag – nu senast medan han deltog i intensivkurs i svenska som Kursverksamheten i Stockholm ordnade. Men jag och mina meddesertörer vill ha politisk asyl helt och fullt – inte bara den osäkra välvilja som säger att de får stanna tills vidare av humanitära skäl.
Robert Sylvia medverkar som akrobat i en kort scen i filmen om desertörerna i Sverige som hade premiär i Visby i går kväll. Den filmen ger en god bild av desertörernas erfarenhet, motiv och önskningar i Sverige. Den är sammanställd av många intervjuer med desertörer men är gjord som en spelfilm. Vad GT:s recensent tycker om filmen kan du läsa på annan plats i dagens tidning – Robert Sylvia tycker den är bra. (Källa: 94)

Robert Sylvias minne

Robert Sylvia är död. Vi, som sedan några månader tillbaka räknat oss som hans vänner, vill med dessa rader förklara för allmänheten hur en främling kan gå under i vårt land.

Robert hade i nio år tjänstgjort i den amerikanska armén. Under tjänstgöring i Vietnam fick han upp ögonen för de brister i hans hemland, som möjliggjort det grymma han blev vittne till i Vietnam. I USA hade han upprörts av de färgades och de miljontals fattiga vitas utsatta belägenhet. Han tog konsekvenserna av sin insikt och valde att lämna armén och sitt hemland. Han visste att ordet desertör har en dålig klang i alla människors öron, men genom att desertera ville han, och många med honom, öppet protestera mot USA:s ut- och inrikespolitik.
Han valde att åka till Sverige därför att han visste att vårt land har rykte om sig att väl motta flyktingar. Han fick dock snart erfara de regler som gäller för politiska flyktingar från t. ex. Tjeckoslovakien och Grekland inte gäller för amerikanska medborgare. Han och hans kamrater förvägrades politisk asyl. Han fick i stället stanna av ”humanitära” skäl, vilket innebar att hans möjligheter till fast arbete, ordnat liv och politisk verksamhet kraftigt beskars.

De 15 månader han vistades i vårt land förgiftades av väntan på olika passtämplar, avvisande hållning från byråkratiska myndigheters sida och övervakning och trakasserier från den internationella amerikanska polisen, CIA. I ett tal han höll här i Visby så sent som i förra veckan sa han: ”Jag har genomlevt ett psykiskt helvete som jag hoppas att ni som människor kommer att förskonas ifrån”. I dag kom beskedet att han inte orkat längre.
Vi, som borde välkomnat honom bättre, måste för hans kamraters skull (det finns f. n. mer än 300 amerikanska desertörer i Sverige) kräva att vårt land ger politiska flyktingar även från USA politisk asyl. (Källa: 95)

VÄNNERNA PÅ GOTLAND

Kopiering från denna sida är enbart tillåtet för privat bruk. Annan användning skall godkännas av sidansvarig.

Copyright © Kjell Olsson / Gotlands Försvarshistoria och Gotlands Trupper