Föregående sidaa

Tingstäde radio - Gotland

Marinpostnummer under beredskapen Marinpostnr: 1537. Först 1912 var de fortifikatoriska arbetena färdiga i Tingstäde. Då kunde gniststationen flyttas till sin nya bunker där.

 

Gniststationen i Tingstäde

(Från en gotländsk tidning 1912) Den trådlösa telegrafen är tvifvelsutan en af de märkligaste uppfinningar, som någonsin gjorts på det naturvetenskapliga området. Den fysikaliska grundvalen för denna uppfinning utgöra, som bekant, de elektromagnetiska vågorna, som, utgående från en oscillator eller annan anordning, fortplanta sig genom etern. Det finns en mångfald af olika system för trådlös telegrafi. Jämte Marconis och Poulsens är Telefunkensystemet det förnämsta. Det sistnämnda systemet grundar sig på en särskild metod att alstra de elektromagnetiska svängningarna, hvilken metod omnämnes ”Tönende Funken” eller på svenska ”sjungande gnistor”. Det är detta system, som kommit till användning vid gniststationen i Tingstäde.

Som denna anläggning i dagarne blifvit fullt färdig, var det med utsökt nöje undertecknad i lördags (24/11 1912) på särskild inbjudning gjorde ett besök därstädes. Stationen är belägen på Träskvälders mark och ligger således ett godt stycke från järnvägen. På grund af det evinnerliga regnandet under denna kulna blötvinter äro landsvägarne i det ”idylliska” Tingstäde i ett tröstlöst skick – de äro nästan bottenlösa, och det var därför förenadt med ett verkligt besvär att genom den tjocka lervällingen krafla sig ned till Träskvälder, där man ändtligen fick fastare mark under fötterna. Emellertid uppvägdes denna besvärlighet till fullo af det utomordentligt intressanta besöket vid ”gnisten”, såsom anläggningen i dagligt tal kallas. Och besöket blef så mycket värefullare, som ingeniör Rendahl, hvilken, som bekant, monterat stationen, välvilligt stälde sig till vårt förfogande såsom ciceron. I förbigående kan här nämnas, att det förnämligast är ingeniör Rendahl, som genom konstruktionen af en hel del nya apparater har hedern af Telefunkensystemets utveckling till ett verkligt praktiskt system.

På något afstånd ser man ingenting af stationshuset, ty det är nedbygdt i jorden och omgifvet af höga skottvallar. Yttertaket är förfärdigadt af tjock betong för att stå emot beskjutning. Utom en större förstuga, som är afsedt att bli ett slags expeditionslokal, innehåller huset trenne rum. Af dessa ligga motor- och apparatrummen vid sidan om hvarandra, medan det tredje rummet inrymmer ackumulatorbatteriet. I motorrummet finnes för närvarande endast en 8 hkrs fotogenmotor, som drifver tvänne generatorer, hvarifrån den elektriska energin med hjälp af en transformator erhålles. Generatorerna ladda i sin ordning ackumulatorbatteriet, hvilket har en kapacitet af 600 ampèretimmar och är konstrueradt enligt Jungners patenterade system, som visat sig vara synnerligen ändamålsenligt. I apparatrummet, där man vid vår ankomst just hade förbindelse med ett troligen ryskt fartyg, äro de egentliga telegrafapparaterna installerade. Afsändningsapparatens hufvudkoppling består af en enda sluten svängningskrets, oscillatorkretsen, som innehåller hvad man kallar en multipel gniststräcka jämte några andra tekniska finurligheter. Med denna krets är induktiv eller galvaniskt kopplad en antenna eller luftledning. Sedan energi tillförts oscillatorkretsen, hvilket sker därigenom at gniststräckans poler anslutas till transformatorn, som i sin tur är ansluten till en växelströmsgenerator med 1,000 växlingar i sekunden, uppstå sålunda lika många gnistor i sekunden. Innan strömmen från växelströmsgeneratorn kan användas för att uppladda den s. k. kondensatorn, som skall urladda sig öfver den multipla gniststräckan, måste strömmen transformeras upp till en spänning af 16,000 volt. För att förändra våglängden finnes en särskild apparat, den s. k. variometern. Till afsändningsappareterna hör äfven den vanliga Morse-nyckeln. Den är inkopplad i den tillförselledning som från växelströmsgeneratorns poler leder till transformatorn. Strömmen afbrytes på vanligt sätt mellan tvänne platinakontakter.

Mottagningsapparaten är förbunden med antennan, och den s. k. detektorn består af en fin grafitspets, som under ett lätt tryck berör ytan af en liten blyglanskristall. De infallande svängningarna omformas af detektorn och uppfattas i hörtelefonen såsom ”sjungande toner”.

Luftledningssystemet spelar en viktig roll vid trådlös telegrafering, och af dess konstruktion beror stationens räckvidd. Tingstädegnisten består sig med tre s. k. master, från hvilkas toppar de radielt anordnade ledningstrådarna utstråla åt alla håll och sammanlöpa till en gemensam punkt invid apparathuset. Några meter högt öfver marken befinner sig det s. k. jordbalansnätet, som är isoleradt från antennan eller luftledningen. Tomrummet mellan dessa båda nätverk kallas det elektriska fältet det heliga rummet. Masterna, som ha en höjd af 50 meter, äro konstruerade af lätta, ungefär halfannan meter långa stålrör, hvilka sammanfogats triangulärt till ett prismaformigt nätverk. Masterna stå på en isolerande glasskifva och fasthållas medelst stag.

Stationen, som har en utomordentligt stark effekt eller spänning af 80,000 volt, torde väl snart nog komma att upplåtas för allmän telegramkorrespondens. Härför erfordras emellertid, att den får förbindelse med telefonnätet, och efter hvad vi efarit, lär en särskild telefonledning till stationen vara påtänkt. Vid stationen tjänstgör nu som signalist en korpral vid flottan, men personalen kommer framdeles att bestå af en underofficer och två signalister, för hvilkas räkning bostad redan fins inredd i förrådsbyggnaden.

Under vårt besök hade stationen förbindelse med tyska staden Danzig – en förbindelse, som uppnåddes med den minsta effekten. Tidigare har man, såsom förut omtalats i denna tidning, haft förbindelse med Spetsbergen.

  Maskinerna äro till större delen tillverkade hos A. E. G. i Sverige.  Sedan stationen börjat sin verksamhet, kommer gniststationen i Fårösund att slopas, men dess fotogen motor kommer att flyttas till Tingstäde för att användas som reservmotor. G. E.  (Källa: 839)

 

----------------------------

 

Den första bunkern från söder 1914

År 1912 hade Tingstäde gniststation en räckvidd på 800 km under dager och 1600 km under natten samt att stationen hade tryggad förbindelse med utlandet. Den hade också öppnats för allmän trafik.

Vid första världskrigets utbrott anbefalldes mobilisering på Gotland med första mobiliseringsdag den 3 augusti 1914. Samtidigt anbefallde Sjöförsvarets kommandoexpedition att gniststationen skulle förstärkas och underställas militärbefälhavaren.

Krigsslutet 1918 tycks inte ha inneburit något avbrott i passningen vid Gotlands gniststation. Oroligheterna under den ryska revolutionen med befrielsekrig i Baltikum ledde bland annat till engelsk inblandning på de "vitas" sida. Gotlands gniststation fick sålunda i maj 1919 tillstånd att utväxla radiotelegram mellan Reval (Tallinn) och Libau (Liepaja) på grund av "de säregna förhållandena i Östersjöprovinserna".

Samma år utökades gniststationens uppgifter med kommersiell trafik, från och med den 15 mars.

Den 1 november 1920 underställdes stationen åter flottans stationsbefälhavare i Stockholm. I de allmänna föreskrifter för gnisttjänsten, som kom i februari, bestämdes att Karlskrona och Gotlands gniststation skulle ha öppet dygnet runt, till skillnad mot Stockholms.

I augusti 1921 fick stationen rätt att förmedla avgiftsfria väderrapporter till tyska minsvepare, som då höll på att svepa minfält från kriget. Under 1922 moderniserades namnet till Gotlands radiostation.

Den 15 november 1929 blev Gotlands radiostation meterologisk B-Station.

1934 och 1935 levererades nya sändare. Vid samma tid började armén bygga upp ett eget radionät mellan militärbefälhavaren och generalstaben. Det var förmodligen därför som man inte ansåg beteckningen Gotlands radiostation vara helt rättvisande. Den 1 maj 1935 byttes i vart fall namnet till Tingstäde radiostation.

 

Materiellt sett innebar tiden under och straxt efter andra världskriget en rejäl upprustning av de marina kustradiostationerna. De tillfördes modern materiel med, efter den tidens mått, mycket höga prestanda. Ett exempel på detta är de 3-kilowatts långvåg/kortvågssändare modell/42 som installerades 1942 och som lång tid framåt utnyttjades för viss trafik. De var stora och utrymmeskrävande. Det hade därför blivit nödvändigt att bygga ytterligare en bunker. Den stod klar i rätt tid och var även avsedd för mottagarexpeditionen.

Det skulle ta ytterligare 20 år innan man vidtog åtgärden att geografiskt separera mottagar- och sändarstationerna ifrån varandra. Det var först i slutet av 1950-talet, som de tekniska förutsättningarna för denna åtgärd förelåg. Denna seperation innebar också att dåvarande stationschefen Ture Holmåker avstod från möjligheten att utnyttja tjänstebostaden, den vackra gamla villan som ligger till höger om vägen vid södra infarten till Tingstäde, ca 175 meter ostnordost bunkrarna.

1963 flyttades mottagarexpeditionen till Follingboberget och den gemensamma stabsplatsen (Gpl).

Stationens myndighetstillhörighet har under tiderna skiftat och stundtals varit oklar. Senast fastlagd blev den 1984. Då bestämde överbefälhavaren att Tingstäde radio skulle ingå i myndigheten Gotlands militärkommando (MKG) dit tjänsterna (chef/kapten och sju radiotelegrafister/löjtnanter) överfördes. Chefen för marinen ålades drifts- och underhållsansvar medan Gotlands kustartilleriförsvar med Gotlands kustartilleriregemente fick fortsatt ansvar för förvaltning och mobilisering.

Personaltillgången har genom åren varit tämligen stabil. Omsättningen på personal har varit liten, Detta, tillsammans med de höga kvalitetskrav, som alltid gällt för radiotelegrafister vid marinens A-stationer, har borgat för en hög grad av professionalism. Ett annat skäl till varför Tingstäde radio genom åren etablerat sig som en station med hög status är det utomordentliga läget mitt i Östersjön med maritim kommunikation i alla riktningar. Det har inte minst gällt under den tid, då fjärrmanövrering av radioutrustning var en okänd vetenskap. Inom sjösäkerhetsområdet till exempel där stationen i egenskap av sjöräddningscentral fungerade likt spindeln i nätet. I samarbete med erfarna sjömän, räddningsskeppare och helikopterbesättningar vann den stor respekt för sina insatser.

Samma år Tingstäde radio firade sitt 80-årsjubileum sammanföll med den nya mottagarcentralen, det vill säga den bemannade delen av stationen. Utrustning tillfördes som innebar ökade möjligheter att utnyttja kustradion för såväl militär som civil verksamhet. Stationen utrustades även med utrustning för ledning av sjöoperativ verksamhet, pejling och positionsbestämning av fartyg i nöd samt kvalificerad förmedlingsutrustning för kommunikation med svenska FM-förband utomlands.

I samband med Försvarsbeslutet 2000 lades Tingstäde radio ned den 30 juni 2000. (Hämtat från Tingstäde radio, uppkomst och utveckling av Hammarhjelm och Säbom)

 

 

 

 

 

 

 

 

 
 
 
 
_________________________________________________________________________________________
                            

Kopiering från denna sida är enbart tillåtet för privat bruk. Annan användning skall godkännas av sidansvarig.

Copyright © Kjell Olsson / Gotlands Försvarshistoria och Gotlands Trupper

                            
Till huvudsidan                    Kontakta sidansvarig