I skuggan av de stora krigshändelserna i Finland på våren 1808
blev Gotland skådeplatsen för ett par märkliga militära företag.
Gotlands läge kunde göra ön till en viktig rysk bas för företag
emot Sveriges ostkust, speciellt med Finland som utgångspunkt.
För Sverige låg Gotland militära värde främst i dess användbarhet
ur försvarssynpunkt. Trots de närmast föregående årens
krigshändelser hade Gotland lämnats helt utan försvar. Vid det
ryska överfallet på Finland hade påbjudits utskrivning av ett
lantvärn över hela landet. Gotland skulle ställa upp en bataljon
om 600 man. Vice landshövdingen, amiralitetsöversten Erik af
Klint var sysselsatt med inskrivningen av denna
lantvärnsbataljon, då en rysk invasionsstyrka landsteg på östra
Gotland. V. lanshövdingen hade tydligen först för avsikt att ta
upp striden, ty han gav order om allmänt uppbåd av allmogen.
Efter överläggningar med myndigheterna i Visby, som redan
beslutat inleda kapitulationsförhandlingar, insåg han dock, att
allt motstånd var utsiktslöst. De uppbådade skarorna upplöstes,
och bönderna hemförlova
des. Dessa lydde mycket motvilligt. Ön kapitulerade till den
ryska amiralen Bodisco den 23 april, utan att ett skott lossats.
Under tiden hade dock flera fartyg avsänts till fastlandet med
underrättelser om det ryska anfallet. En svensk und
sättningsexpedition utrustades mycket snabbt i Karlskrona. Chef
blev konteramiralen, friherre Rudolf Cederström. Redan den 14 maj
nådde den svenska befrielsestyrkan Gotland och sattes i land.
Isolerad och utan utsikt till förtärkningar valde den ryske
befälhavaren att kapitulera. Det märkliga inträffade, att den
ryske ockupationen avvecklades lika lugnt och fredligt, som den
börjat. Cederström hade dock, med hänsyn till sin styrkas
ordinarie uppgifter inom södra armén, så bråttom att få ryssarna
inskeppade, att de affärsmän, som traktatsenligt krävde betalning
för sina fordringar på ryssarna, inte fick ut någonting av dem.
Cederström avseglade med tre av sina bataljoner till Skåne, medan
den fjärde, Jönköpingsbataljonen, stannade på ön med uppdrag att
biträda vid upprättandet av det gotländska lantvärnet.
Som ovan nämnts höll v. landshövdingen af Klint just på med att
uppsätta den av Kungl. Maj:t påbjudna gotländska
lantvärnsbataljonen, då den ryska invasionen inträffade. Arbetet
härmed återupp
togs efter befrielsen. Chefen för den kvarlämnade bataljonen
ur Jönköpings regemente, överstelöjtnant C J Fleetwood, hade dock
av fältmarskalk Toll, chef för södra armén, fått order att på ön
organisera två bataljoner. När man nu fann, att
gotlänningarna inom den av Kungl.Maj:t angivna åldern, 18-25 år,
inte förslog att ens sätta upp en bataljon om 600 man, kallade v. lands
hövdingen allmogens ombud till möten i fråga. Sockenombuden
förklarade sig villiga att utsträcka åldern för
lantvärnsskyldighet till 36 år. Därigenom kunde man sätta upp de
av allmogen önskade och av Toll anbefallda två bataljonerna.
Dessutom lovade ombuden, att man skulle gripa till vapen
mangrant, om så erfordrades. Det förbehållet gavs, att lantvärnet
ej skulle bortkommenderas från ön utan användas till dess
försvar. Detta rapporterade af Klint till Kungl. Maj:t och
hemställde att utan avseende på ålder och stånd få inskriva var
och en som var duglig, främst tills minimiantalet 1200 man, dvs 2
bataljoner, nåtts och därutöver alla övriga innevånare vid behov
med egna vapen och verktyg för för
svars- och handräckningsarbeten. 30 juni 1808 efterträdde
Fleetwood af Klint som v. landshövding på Gotland, och
utskrivningen fortsattes utan att invänta Kungl
Maj:ts tillstånd. Detta kom dock, och Fleetwood fick i uppdrag
att inkomma med organisationsförslag för en gotländsk landstorm.
Detta innebar, att alla krigsdugliga män skulle delta med egen
beväpning, icke stridbart folk skulle biträda som arbetsmanskap,
de högre chefsposterna skulle besättas med häradshövdingar,
kronofogdar och länsmän, ett larmsystem skulle uppgöras och
folket självt medföra mat för de första dagarna vid inryck
ningen. Allt godkändes med undantag för befälsfördelning.
Ämbetsmännen ansågs ha för viktiga ordinarie uppgifter för att
kunna tas från dem. Befälet kunde i stället konstitueras av
landshövdingen. Dessa landstormsplaner pekar fram emot Gotlands
Nationalbeväring två år senare. Det förekom också planer på att
göra lantvärnet permanent, men de förverkligades inte. Efter
övningar hemförlovades lantvärnets huvuddel i oktober 1808.
Landstormen exercerades i november, men det gick inte
friktionsfritt överallt. Vissa personer uppges tex ha undanhållit
sig från exercisen. Det är för övrigt ovisst, om
landstormsplanerna avancerade längre än till sockenvisa övningar.
Landstormen liksom de båda lantvärnsbataljonerna upplöstes efter
frederna med Ryssland och Danmark på hösten 1809.
Jönköpingsbataljonen hade lämnat ön redan i juni. Det förtjänar
att påpekas, att lantvärnet på Gotland intog en särställning
gentemot landet i övrigt, dels genom att dess beräknade styrka
vida överträffades, dels genom att det blev kvar på ön och
alldeles undgick förluster. Detta torde ha bidragit till att
snarare stärka än försvaga den goda försvarsviljan, som fanns på
ön som ett minne av den ryska ockupationen. (Källa:
Bengt Tingström - Gotländskt arkiv 1960)
|