Inbördeskriget mellan staden och landet 1288

Endast en gång har den gotländska bondehären i sin helhet opererat tillsammans. Det var i kriget mellan land och stad. När tyskarna på 1140-talet brutit igenom barriären av slaviska länder på Tysklands nordkust genom att erövra Lirbeck fick de tyska köpmännen en egen östersjöhamn och kunde mera direkt än förut delta i handeln på Ryssland och Baltikum. Handeln tryggades av ett ömsesidigt handelsfördrag mellan gutarna och den sachsiske hertigen Henrik Lejonet. Gotland var nämligen ännu transitoland för de östliga varorna. Så småningom flyttade en del tyskar in i Visby, som sålunda blev delvis förtyskad och fick nära förbindelser med de tyska hansestäder som växte upp på Östersjöns sydkust. Städernas handel kom att konkurrera med den urgamla gotländska "bondehandeln". Visby stad och Gotlands landsbygd fick olika intressen som blev anledning till allvarliga tvister. På 1280-talet skiljde sig staden definitivt från landsbygden genom att bygga en stadsmur med samma sträckning som den ännu bestående men lägre och utan de höga öppna tornen.

År 1288 kom det till öppen strid. Bönderna hade sökt hjälp hos Svärdsorden i Livland, och härmästaren kom själv med en del riddare. Bondehären gick till angrepp och skall ha lyckats tränga in i staden men därefter dragit sig tillbaka, Stadens stridskrafter ryckte då ut och besegrade bönderna i två slag i Sjonhem och Roma. Bondehären anfördes av sex hövdingar, Olof Rangvalds i Tofta, Peter Hardings i Vall, Mickel Takstens i Lärbro, Olof Gartarve i Gammelgarn, Tomas Bilder i Lau och Hägleif Qvinnegårda i Havdhem. Det är hövdingar från olika sättingar dock två från Hejde sätting och ingen från Bro enligt den tingsindelning man nu känner.  

I de därefter öppnade fredsunderhandlingarna uppträdde en oväntad medlare, den svenske konungen Magnus Ladulås. Han hade redan ett par år tidigare förmått gutarna att öka den årliga skatten, nu fann han tiden inne att uppträda som öns härskare. Det var Visbyborgarna som förlorade på detta. De måste ta på sig skulden och betala skadestånd till landsbygden samt till konungen böta 2000 mark silver för att de brutit landsfreden och utan konungens tillstånd omgivit staden med murar. Vidare fick de lova att hädanefter hänskjuta alla tvister med landsbygdens folk till konungens dom. Däremot fick staden behålla sina murar och de påbyggdes snart därefter till sin fulla höjd och fick sina torn. Härigenom hade konungen hävdat att Gotlands stad och land lydde under Sveriges krona, men ställning som svenskt landskap fick det inte. (Källa: Söderberg, Nils Vilhelm. Gotländskt försvar)

Peter Hardings gravsten i Vall kyrka pryds med en vapensköld och hjälmprydnad. Den latinska texten lyder: " Här är Harding, kallad Peter, lämnad åt Dig i stenen. Han var en klippa för sitt folk genom sitt sinnes ståndaktighet. Jag beder Kristus, att den förfärliga underjorden inte måtte skada honom i graven. Amen."