Föregående sidaa

Sjörövare och Tyska Orden på Gotland

Albrekt av Mecklenburg

Det började när konung Albrekt av Mecklenburg blev tillfångatagen i slaget vid Falköping 1389 och förlorade sitt svenska rike. Han hade då kvar två fasta stödjepunkter som fortsatte kampen, Stockholm och Kalmar. Då dessa både städer från landsidan belägrades av svensk-danska trupper undsattes de från sjösidan med trupper och livsmedel från mecklenburgiska skepp. Denna trafik utvidgades sedermera till ett handelskrig.

I de mecklenburgska hamnarna utrustades en stor kaparflotta som närmast skulle användas mot svenska, danska och norska fartyg. Det var en lönande trafik som lockade många äventyrare. Snart var vitalianerna eller vitaliebröderna, som de kallades, ett stort sjörövarsällskap som under djärva anförare, som inte erkände någon överherre, gjorde all sjöfart i nordiska farvatten ända ut i Nordsjön osäker.

I Östersjön fick de en utmärkt och trygg bas på Gotland. Där innehade de tidvis Visby men använde också andra hamnar där de uppförde borgar till sitt skydd. På Gotland uppträdde också Mecklenburg som fiende till drottning Margaretas nordiska riken med anspråk på Gotland för Albrekts räkning. Hans son hertig Erik begav sig själv till Gotland och byggde där ett fäste kallat Landeskron (Landskrona) eller Kronevall på västra kusten. Enligt vissa uppgifter skulle det ha legat i Klinte, men det ännu levande namnet Kronvald i Eksta kan häntyda på en sydligare belägenhet. I Visby rustade han bl a en flotta på omkring fyrtio skepp som sändes mot Stockholm, men inte lyckades komma fram.

 

Sliteborgen

 

Riddare av Tyska Orden

Förgäves sökte drottning Margareta att slå ned sjöröveriet. Delar av Gotland kunde tidvis besättas av hennes trupper men aldrig hela ön. Då uppträdde en ny makt. Tyska orden som härskade över Preussen och de baltiska länderna med deras stora hansestäder fann tiden inne att göra slut på det fördärvliga sjöröveriet. På våren 1398 landsteg härmästaren med en välrustad ordenshär på omkring 4000 man i Västergarn och fördrev både vitalianer och mecklenburgare. Visby besattes och sjörövarborgarna förstördes. Gotland kom nu att tillhöra Tyska orden i tio år och det var kanske den bästa "skyddsmakt" det någonsin haft.

Margareta uppträdde emellertid nu med krav att Gotland skulle överlämnas till henne, och då förhandlingarna drog ut på tiden gick hon till anfall. Gotlänningarna skulle betala den tyska garnisonen på Gotland och 1403 hade den minskats till en obetydlighet för att lindra skatten. Visby stad kunde dock med framgång försvaras, under det att hela den gotländska landsbygden besattes av den svensk-danska hären, som där uppförde ett par befästningar bl a en på "Slottsbacken" i Slite. Snart nog slog orden tillbaka. En här som säges ha uppgått till 10.000 man fördes till Gotland.

Först riktades anfallet mot borgen i Slite vars 150 man starka besättning efter ett tappert försvar måste kapitulera varefter borgen förstördes. Så gick det också med de andra svensk-danska stödjepunkterna.

Kraftmätningen med ordensstaten slutade med ett klart militärt nederlag för Margareta, men hon fortsatte med sina underhandlingar i vilka hon hade framgång så till vida att hon fick köpa Albrekts anspråk på Gotland för 8000 lybska mark och sedan kunde lösa till sig ön från ordensriddarna för 9000 engelska nobler. Pengar till Gotlands lösen anskaffades huvudsakligen genom en särskild skatt i Sverige mot löfte att ön skulle återföras dit. När emellertid ön avträddes 1408 var det till Margaretas systerdotterson och medregent Erik av Pommern, krönt konung av de tre unionsrikena.

 

Erik av Pommern

År 1411 kom kung Erik själv till Gotland och började bygga en fast borg i Visby. Visborgs slott, som blev en av de starkaste fästningarna i Norden, lades i stadens sydvästra hörn, sammanbyggt med stadsmuren men helt innanför denna och ovanför hamnen.

Stadens borgerskap hade således intet skydd mot slottets garnison och därifrån kunde hamnen kontrolleras. Slottet blev Gotlands politiska och militära medelpunkt. Slottets herre behärskade Gotland och från Gotland Östersjöns handelsvägar. Det skulle kunna bli medelpunkten i ett baltiskt välde, som Erik drömde om. Han visade sig dock vara en dålig unionskonung och 1439-40 blev han avsatt i sina tre riken.

Redan 1436 hade han dragit sig tillbaka till Gotland som han betraktade som sin personliga egendom. Från sitt fasta Visborg fortsatte han sina försök att med politiskt ränkspel återvinna sin makt. Aktivt underströk han sina krav genom att förklara sina förlorade länder i blockad och bedrev efter vitalianernas mönster ett hänsynslöst sjöröveri i Östersjön. Strandhugg och röverier på svenska kusten förekom också.

Den danske unionskungen vidtog inga åtgärder för att stävja kaperierna. Det och Gotlands förening med Sverige var emellertid i hög grad ett svenskt intresse. När Karl Knutsson valts till svensk konung 1448 lät han också en flotta med 2000 man avgå till Gotland. Det borde mycket väl ha räckt till att fördriva Erik, men företaget sköttes lamt. Gotlands landsbygd besattes raskt, Visby stormades också sent omsider i december, men när då slottet stod inför sitt fall lyckades Erik utverka ett stillestånd och lovade att 8 dagar efter påsk överlämna Gotland med Visborg mot att i stället för livstid få Öland med Borgholm. Stilleståndet skall han dock ha brutits på nyårsdagen.

Emellertid hade Erik börjat underhandlingar med den nye danske konungen Kristian I. Denne sände en flotta som förde bort Erik och inlade danska soldater som garnison på Visborg. Nu stod svenskar och danskar med vapen i hand mot varandra i Visby. Den svenske befälhavaren lät dock med minst sagt otrolig godtrohet förmå sig till nya underhandlingar med resultat att de svenska trupperna drogs bort. Gotland hade åter spelats över i danska händer.

Ön kom dock praktiskt taget i enskild ägo. Olof Axelsson, som kommenderade den danska flottan hade lånat den danske konungen en stor summa pengar och fick nu Gotland som pantlän. Han tillhörde en rik och förnäm skånsk ätt (Tott) och var en av nio bröder av vilka flera intog höga och bemärkta ställningar i Danmark och Sverige, och som brukar kallas Axelssönerna. Så länge Karl Knutsson regerade i Sverige bekrigade han honom som god dansk men för egen räkning genom härjningar av den svenska kusten. En gång företog han t o m ett anfall mot Stockholm med fyrtiosex skepp. Dessutom idkade han ett omfattande kaperi främst mot svenska fartyg men inte heller hanseatiska skepp gick säkra. Sjöröveriet minskade dock då Kristian I blivit konung även i Sverige. För övrigt förde Olof Axelsson sin egen utrikespolitik och blandade sig särskilt i den Tyska ordensstatens angelägenheter.

 

Då kung Kristian inte kunde betala sin skuld behöll Axelssönerna Gotland efter Olofs död. Först efterträddes han av brodern Filip. Denne avled emellertid omedelbart därefter och då kom 1465 Ivar Axelsson som länsherre till Visborg. Denne gifte sig året därpå med Karl Knutssons dotter. Tillsammans med sin bror Erik, som var riksföreståndare i Sverige anslöt han sig till det nationella partiet och medverkade till att Karl Knutsson för tredje gången gjordes till svensk kung. Härigenom kom han på spänd fot med sin danske länsherre och uppsade konung Kristian formligen tro och lydnad 1467 utan att överlåta länet till Sverige. Från denna tid uppträdde som självständig furste på Gotland. Detta hindrade icke att han tog emot andra län av den svenska konungen och även försökte få tillbaka sina danska. Någon försoning med kung Kristian blev det dock inte, och hans förhållande till Sverige blev mindre hjärtligt efter Karl Knutssons död då Sten Sture d ä blivit riksföreståndare, en befattning som han själv strävat efter, och denne började dra in hans svenska län.

Som Gotlands herre drev han sin egen utrikespolitik och återupptog sin broder Olofs baltiska intressen. Härigenom råkade han i krig med Tyska orden, och det visade sig nu att man från Gotland kunde blockera handeln och göra utfall för kusthärjningar lika bra österut som åt väster. Hans kaperier utvecklades emellertid till ett allmänt sjöröveri. Detta kunde i längden inte tolereras. Sten Sture erövrade hans slott och län i Sverige och Finland. Nu återstod endast Gotland och då det endast var en tidsfråga när ett svenskt företag skulle riktas dit försonade han sig med den nye danske konungen, Hans, och överlämnade sitt län till honom år 1487.

 

Sören Norby

Gotland var nu åter danskt och fick en dansk länsman, amiralen Jens Holgerson Ulfstand. Denne lyckades under sina tjugo år genom sina skatteutpressningar göra sig hjärtligt hatad av gotlänningarna. Han fick en mera mild efterträdare i Laurent Schinkel.

Så fick Danmark en ny regent, Kristian II. Denne tillsatte sin frejdade amiral Sören Norby som länsherre på Gotland och hövitsman på Visborg 1517. Sören Norby gjorde Gotland åter till en viktig militärbas, varifrån han verksamt ingrep vid Kristians strider om Sveriges krona. Han belönades med vidsträckta besittningar i Sverige och Finland, som han dock förlorade då Sverige under Gustav Vasa gjort sig fritt. Även sedan Kristian fördrivits från sitt danska rike blev han sin herre trogen och höll Gotland för hans räkning. Härifrån började han nu ett hänsynslöst kaparkrig. Visborg blev åter ett sjörövarnäste. Lübeck klagade hos Gustav Vasa och förmådde honom slutligen att utrusta en expedition för att återtaga Gotland 1524. Den sköttes ungefär på samma sätt som tåget mot Erik av Pommern. Svenska hären stannade utanför Visby murar.

Där låg den länge overksam under det att resultatslösa förhandlingar under Lübeckarnas förmedling fördes mellan Sverige och Danmark. Till slut drogs de svenska trupperna tillbaka. Nu försökte Lübeck erövra Gotland för egen räkning. Genom ett överraskande anfall stormades Visby, brändes och plundrades, men det fasta slottet höll tappert stånd. Då insåg Sören Norby att kung Kristians sak var förlorad och öppnade slottet för Fredrik I:s trupper år 1525. Nästa år lämnade Lübeck hela ön åt danskarna.

 

De små borgar som vid olika tillfällen uppförts på Gotlands landsbygd var alla förstörda. Ringmuren kring Visby hade byggts för armborst och stenslungor just i sista stund innan eldvapen började användas i de nordiska länderna. Med undantag av att det norra hörntornet - Kames eller Silverhättan - och de närmast söder därom belägna två tornen vid strandmuren hade tillkommit och ordnats så att de kunde bestyckas med eldvapen hade den inte undergått några väsentliga förändringar. Det 1411 grundlagda Visborgs slott hade däremot av Ivar Axelsson avsevärt utvidgats och förbättrats.

Genom ett inventarium, upprättat 1509, får man en uppgift om slottets dåvarande vapenförråd. Där fanns: 4 nya kopparslangor, 1 gammal sådan med 2 kammare, 12 gamla huvudstycken av järn, små och stora med 14 kammare, 87 stenbössor, 7l skerpentiner med 283 kammare, två gamla hakebössor, som inte dugde till mycket, 1 gammal blida, 30 nya armborst och 34 pålyxor, därtill av ammunition: 12 1/2 tunnor salpeter, 8 1/2 tunnor svavel, 6 tunnor och 3 fjärdingar krut av olika slag, 12 järnlod, 1 skeppspund och 4 lispund bly och skerpentinlod samt 4 1/2 läster spets- och dalpilar.

 

Krigsfolket på Gotland utgjordes under denna oroliga tid av borgherrarnas riddare, väpnare och lejda knektar. Antalet varierade givetvis efter behovet. Under lugna tider var styrkan förmodligen ganska obetydlig. Enligt Ivar Axelssons räkenskaper, som bevarats för åren 1485-1487, höll han utom betjäning och sjöfolk sommartid, när kaparskeppen var ute, omkring 200 "svenner" och under vintern 80. Om några enskilda gotlänningar tagit värvning på slottet är inte känt. Någon utskrivning eller något uppbåd av manskap av landsbygdens folk för "skyddsmaktens räkning" tycks inte ha förekommit. Gotlandsbönderna var förmodligen inte helt värn- och vapenlösa. Visbyborgarnas uteslutande privilegium att driva handel på Gotland föranledde 1532 nära nog en väpnad konflikt mellan stad och land, som dock bilades av länsherren. Däremot var utan tvivel den befästa stadens borgare tvungna att hålla sig beredda att försvara sina murar som ofta utsattes för anfall.

 

(Källa: Gotländskt försvar. Söderberg, Nils Vilhelm)

 
 
 
 
 
_________________________________________________________________________________________
                            

Kopiering från denna sida är enbart tillåtet för privat bruk. Annan användning skall godkännas av sidansvarig.

Copyright © Gotlands Försvarshistoria och Gotlands Trupper

                            
Till huvudsidan                    Kontakta sidansvarig