Fältartister på Gotland under beredskapen 1939-45

Sverige är det enda land i världen som har en organiserad fältartistverksamhet knuten till Försvaret.

Under beredskapsåren underhöll svenska artister våra soldater runt om i Sverige. De allra populäraste artisterna stod på lastbilsflak, i hangarer eller på provisoriska scener utomhus och sjöng för de lyckliga soldaterna. Det var artister som Ulla Billquist, Alice Babs, Charlie Norman m. fl. som gladde de svenska soldaterna "Någonstans i Sverige".
Med den erfarenhet som man skaffade sig i Sverige under beredskapsåren lades grunden för idén till att organisera Fältartisterna. 1953 bildades Försvarets Fältartistkår som sedan blev Försvarets Fältartistförening 1956. Numera heter de Försvarets Fältartister och är en del av Svenska Försvarsutbildningsförbundet.

Fältteater på Gotland 1940

Fältteater till Gotland i morgon.

 Kabaretturné med kända artister – Ett 10-tal platser besökas.

Teaterturné nr 2 till de svenska inkallade reser i kväll, och till stor glädje för de gotländska trupperna är målet Gotland, och ett 18-tal platser komma att besökas av turnén. Denna inrymmer många kända artister, vilka ha ett kunnigt och glatt kabarétprogram men även en del inslag av mera allvarlig art på spellistan. Början göres i morgon i Ljugarn och på fredag besökes Visby med föreställning i I 18:s gymnastiksal. Turnén varar t. o. m. den 17 febr.

Turnén ordnas av de militära myndigheterna och som ledare medföljer kapten Bertil Carlson, Stockholm, filmofficer vid högkvarteret. För spelledningen svara regissör Ivar Lindahl och skådespelare Willy Peters. Den förutnämnde är redan på Gotland för att titta på scenerna. På de 10-talet platser som komma att besökas och dit trupper komma att sammanföras är man f. n. i fullt arbete att uppföra fasta scener, som man kan få nytta av även senare. Det är nämligen meningen att man skall få mera regelbundna besök av sådana här turnéer för truppernas förströelse.

Bland de medverkande må nämnas en f. d. visbybo, fru Signhild Björkman från Dramaten, sångerska Sylva Åkesson, känd från Casino och folkparkerna, solodansöserna Inga Noring och May Sandart, som bl. a. dansat i den kända Monte Carlobaletten, och vidare en ny sångerska Dagmar Zeeh. Bland de manliga kan nämnas den kände skämtaren och sångaren Artur Rolén, lutsångaren och kompositören Lille Bror Söderlundh, som haft stor framgång med egna visor, operettsångaren Evert Granholm och illusionisten Mills, som är känd från tidigare turné på Gotland.

De flesta av de medverkande ha varit med även i den första teaterturnén som skickades ut från högkvarteret, nämligen till Norrland, där de blivit uppskattade för sitt trevliga program som för sin beredvillighet att sprida glädje bland de inkallade. Det stundar glada dagar för den gotländska militären. (Källa: 566)

Fältteaterns Gotlands-turné har premiär.

Ett omväxlande och trevligt program,som gjorde succé.

Den mycket omskrivna och länge väntade fältteatern började i går sin sejour på Gotland. Premiären var förlagd till Turistpaviljongen i Ljugarn, och dit anlände sällskapet i buss från Visby vid ½ 2-tiden. Humöret var strålande på båda sidor om rampen, men det vackraste och mest idealiska humöret hade lilla fröken Sylva Åkesson, vars vackra idiom i en av sketcherna i alldeles särskilt hög grad utlöste publikens känslor i applåder.

Men låt oss börja från början. Kompositören Helge Lindberg spelade upp Allsvensk marsch på pianot, en egen komposition med fläkt över. Därefter framträdde den lilla solskensstrålande unga Sylva Åkesson, hälsade God dag, God dag! och smittade ifrån sig till alla med sitt oemotståndliga leende. En czardasdans av May Sandart tycktes dock vara en alltför fin konst för att rätt uppskattas av auditoriet. En honnör dock för det vackra framförandet!

Den gode skämtaren Artur Rolén läste därefter historier, och det visade sig genast att han kunde det, som publiken ville: framkalla kaskader av skratt och få skrattet att tystna innan nästa godbit i form av en skarp replik serverades. Ty det var egendomligt tyst i lokalen, då man väntade på en god passus i framställningen. Om ett gott skratt förlänger livet så böra Artur Roléns vänner och bekanta vara odödliga eller åtminstone komma de att leva länge.

Bel ami, den nya schlagern, framfördes på ett mycket älskvärt sätt av Dagmar Zeeh, som redan i detta nummer tog sin publik med storm. Hennes röst är mjuk och melodiös, själva tonen är kanske inte så ren och hennes register förefaller heller inte vara över sig stort, men på sådana här små – som jag tror – specialsaker kan hon komma långt.

Fru Signhild Björkman deklamerade lyrik på ett sätt som nästan kom en att glömma att det var en mänsklig varelse, som stod framför en. Hela hennes person var känsla, alla hennes ord vittnade om en sällsynt inlevelse i vad hon läste, och hennes röstregister var även det ovanligt stort. Den gamle värdige prosten på bröllopet i Frödingsdikten talade med sin grova bas, och den unga blyga bruden talade i smekande sopran. Och Bo Bergmans flicka, som tidigare endast blivit kysst av en punschdoftande löjtnant och som skulle ge den hon nu satt i månskenet med en örfil, men som till slut föll till föga och bekände sin kärlek, präglades av samma värme, och aktrisens hela figur hade förmågan att på ett fullödigt sätt ge en bild av den person det var fråga om.

Sedan möttes två sekel i en virvlande dans, det var May Sandart och Inga Noring. Det gamla seklet dansade i sin spetsgarnerade dress, som anständigtvis räckte långt nedom knäna, under det vår moderna tid uppträdde i korta plagg, som till yttermera visso då och då lyftes upp för att visa den moderna tidens sex appeal och allt det andra. Som sig bör förenades seklerna mot slutet, och den gamla tiden tog lärdomar av den nya. Även den gamla tiden visade, att den innerst inne var lika uppsluppen och att den med litet vana trivdes lika bra med det som med att vara pryd.

Artur Rolén (1) visade sig åter på styva linan, assisterad av fru Björkman. Han var Svensson, och Svensson skulle ut på grogg. Tack vare sin goda kontakt med publiken och sitt sätt att aldrig förlora fattningen, även om sufflören skulle svika i det avgörande ögonblicket, men mycket även genom sin kolorerade näsa och andra attribut höll han sin fru i schack och publiken i skrattparoxysmer. Och skrattet avtog inte, när lilla Solskens-Sylva dansade in i en modern liten flickas skepnad och talade om hur trevligt hon hade det hemma. Mamma skaffade henne den ena pappan efter den andra, och alla papporna voro snälla och sympatiska.

Trolleriprofessor Mills, som redan tidigare uppträtt på Gotland, visade prov på sina häpnadsväckande konster, och mindre genom dem än genom sin ännu mer häpnadsväckande svada lyckades han roa publiken på illusionisters vanliga sätt. Han plockade flaggor och pengar ur intet, rökte cigaretter, som inte fanns och rev sönder tidningssidor och satte ihop dem igen för att nu bara nämna några av hans bravader. En duett ur cirkusprinsessan framfördes av Evert Granholm och Dagmar Zeeh. Hela ensemblen sjöng ”Det är skönt när solen skiner”, och Artur Rolén ledde en ny sorts allsång – det var tillika en ny omskrivning av Halta Lotta, som Lindberg ”hade skrivit av”. En smäktande Wienervals utfördes även, om man får lov att stjäla ordet smäktande från tangon. Fru Björkmans uppträdde med Hjalmar Söderbergs ”Kyssen” och Artur Rolén talade ”Allvarsord av en bonde”, Sylva spådde i hand, och de mera särartade bland publiken i fråga om utseende och gradbeteckningar utsattes för små vassa giftigheter. Dagmar Zeeh och Evert Granholm sjöngo en duett ur Värdshuset Vita Hästen, och Lille Bror Söderlundh framträdde med egna visor till gitarr. Söderlundh är ju senaste tidens största fynd på den svenska vismusikens område näst Taube, och hans ”Den vackraste visan om kärleken” till text av Ture Nerman utlöste en extra kraftig applåd.

Artur Rolén med assistenter utförde därpå en sketch av Kar de Mumma, hämtad ur Wallrevyn och benämnd Inryckningstider. Dagmar Zeeh sjöng Vals ur Nymånen, och Inga Noring framträdde som porslinsdocka, visserligen en dansande porslinsdocka men ändå. Sylva Åkesson och Evert Granholm introducerade bland Gotlands militär den nya modedansen Gumpa pingvin och hela ensemblen tackade för god vakt. Som avslutning läste Willy Peters ”Det eviga” av Tegnér. Och hela sällskapet tog därefter upp ”Du gamla, du fria”. Till sist avtackades teatersällskapet av löjtnant Norman.

Att det hela är ett synnerligen behjärtansvärt företag torde väl alla vara på det klara med. Mannarna, som ligga ute, behöva så väl den avkoppling från vardagens tristess som en sådan föreställning kan ge, särskilt då de, som ligga långt hemifrån och utan alla tillfällen till förströelse av varje slag. Om sedan det resande teatersällskapet är så trevligt och nytert som detta, så få vi bara hoppas på och önska, att statsmakterna gör avd som göras kan för att alla de uppträdande detta inte skall bli både första och sista gången. Och till slut ett varmt tack till alla de uppträdande och till alla dem som på annat sätt bidragit till att göra det möjligt för oss at få se riktig teater! Vi veta, att lönen är ringa eller ingen alls för dem, som medverkat, och ett uppriktigt tack är det enda vi kunna ge. Axel. (Källa: 567)

Fältteatern nr: 17 till Gotland.

Anländer på måndag på tiodagarsturné.

Gotland kommer på måndag att motta besök av försvarsstabens fältteater n:r 17, som under tio dagar skall genomföra en turné, omfattande Visby och olika platser på landsbygden. På programmet står Erik Al. Bomans komedikabaré Det hände i djungeln med Ivar Landahl som regissör, sånger av Lasse Dahlquist och scenbild av Harald Gripe. Bland fältartisterna märkes främst nr 121 Torsten Bergström, vidare imitatören nr 148 Rune Halvarsson och nr 149 Elsa Wallin. Därjämte återfinnes i sällskapet nr 75 Paul Hagman, nr 136 Marianne Lenard, nr 150 Else Fischer och nr 139 Sune Holmqvist.

På måndag startar turnén, och i mitten av nästa vecka kommer den till Visby där A 7 och I 18 gästas. Närmare meddelanden lämnas senare.

Det är ju beklagligt att fältteaterns gästspel kolliderar med Martin Sterners turné, och furir Dahl, som är fältteaterns reklamchef, är också den förste att säga det. Men det finns väl publik för dem båda. (Källa: 568)

Fältartisternas kabaré på A 7

Elof Ahrle

Fältartisternas kabaré i A 7:s gymnastiksal i lördags kväll hade samlat i det närmaste fullt hus, beroende på att visbyborna ville se och höra Elof Ahrle, som så många gånger glatt dem på film.

Den gode Loffe var lika trevlig på scenen som på vita duken, men det program som bjöds, var så enkelt, att tillställningen påminde om de sämre av de nattinéer, vi då och då bruka begåvas med här på Gotland. Tack vare Loffes mimik, gester och fruktansvärda svada skrattade man dock nästan lika gott åt de gamla, förlegade kvickheterna som då man som liten pojke för första gången hörde dem på cirkus, utslungade av Pelle Jönsar och andra clowner. Men det är synd att en så god artist som Loffe skall behöva medverka i ett sådant program! Vad spinnsidan beträffar visade paranta Ester Estery att hon kan konsten att dra en kuplett. ”Jag vill sitta på en liten tuva” var sålunda en fullträff. Utmärkt var även den tacksamma Carmen Mirandaentrén, Aj, aj, aj! Här kom temperamentet och gnistrande humör. Den andra unga damen i sällskapet Lillemor Biörnstad, var en god recitatris, som bl. a. läste dalmål och norska folkvisor men även drog en kuplett. Loffes moatjé i sketcherna, Rolf Botvid, avslöjade sig som en skicklig gitarrspelare, och 387/1 Olsson var suverän på dragspel. De båda herrarna ackomanjerades utmärkt på piano av Gösta Henriksson. Publiken föreföll tacksam, och bifallet var hjärtligt, Loffe var sålunda välkommen igen!

Junker. (Källa: 569)

Fältteater i kväll på A 7

Else Fisher

I kväll blir det ett sällsynt evenemang i A 7:s gymnastiksal, där kl. 20,00 premiären ge på fältteaterns kabaretkomedi, vilken kallats Det hände i djungeln. Sällskapet anlände i går till Gotland efter en resa över det ishav Östersjön utgör. Under tiden 5-13 ds gör fältteatern nr 17 en turné till olika militära förläggningsorter, vilka få nöjet att se och höra det trevliga som säkerligen kommer att bjuda.

Vid ett samtal med sällskapets deltagare gjordes en del antydningar om vad det hela kommer att röra sig om. Det blir dans, sång och musik, Albert Engströmhistorier, allt annat trevligt icke att förglömma. Genom det hela går en ”röd tråd”, vilket är något nytt i det program fältteatern förut givit.

Den s. k. handlingen föreställes utspelad i en filmateljé, där man håller på med en primitiv inspelning av en djungelfilm. Ett sällskap kommer dråsande ned i en flygmaskin, tror sig vara i en riktig djungel, och då regissören samtidigt lider brist på skådespelare är den troligen inte alltför invecklade handlingen i gång med thy åtföljande förvecklingar.

Föreställningen tar ett par timmars tid. Chef är Torsten Bergström, välkänd skådespelare från film och teater och de över 1,000 Albert Engström-aftnar han givit runt i landet. Paul Hagman sjunger negerkupletter, Marianne Lenard utför sång i den högre stilen, medan Elsa Wallin håller sig till schlagern. Else Fischer utför av henne själv komponerade danser. Sune Holmquist svarar på den elektriska Hammondorgeln för musiken. Enbart instrumentet är så pass sällsynt att det är en attraktion, även om det inte är första gången en Hammondorgel är på Gotland. Rune Halvarsson uppträdde som imitatör, vilket han gjort sig känd för att göra med brio.

Det är urpremiär på pjäsen i värt land, och det är även första gången detta sällskap uppträder såsom fältteater, med undantag för Hagman. Samtliga de medverkande ha i många år varit anställda vid olika teatrar och sällskap i Sverige och komma utan tvivel att bereda de inkallade en kväll av god och trevlig underhållning. (Källa: 570)

Fältteaterns Gotlandspremiär

Torsten Bergström

”Fältteatern nr 17” hade i går (5/3 1941) premiär i A 7:s gymnastiksal på den komedikabaret vilken under en veckas tid kommer att visas på olika förläggningsorter. Befäl och manskap och ett antal civila fyllde till sista plats den stora ”salongen”. Det blev ett par timmars underhållning, som väl inte nådde de mera svindlande höjderna i konstens sfärer men lockade till applåder och gav en välbehövlig och senterad omväxling i de inkallades tillvaro.

Det program som gavs bestod av dans, sång, musik, imitation m. m. Det hela var sammanhållet av en s. k. röd tråd, och författaren Erik Al. Boman hade haft den goda meningen att de skulle verka som en helhet med de solistiska uppträdandena insmälta i ”handlingen”. Namnet Det hände i djungeln låter förstå att det som över huvud tilldrar sig utspelas i exotisk miljö, och med hjälp av Harald Gripes scenbild förmedlas detta intryck. Under den märkliga filminspelningen som omtalas men aldrig blir av händer ett och annat i sång-, musik- och dansväg och dessutom ganska mycket prat.

Det kan ifrågasättas om det var lyckligt att söka bevara denna ”tråd” som inte enbart var till ytterlighet skör, utan även tvärt avklipptes och tog vägen, man vet inte vart. Nu kommo de egentliga programpunkterna, med alltför långa mellanrum för att stämningen skulle bli den eftersträvansvärda. Dialogerna under förberedelserna till ”filminspelningen” var inte heller av den art att de fängslade i alltför intensiv grad.

En aldrig så god vilja och gott kunnande av artisterna, kunde inte avhjälpa svagheten i hela programmets uppläggning. Att ändå publiken föreföll nöjd och belåten med kvällen blir i desto högre grad artisternas förtjänst. Chef och sällskapets allt i allo var Torsten Bergström, som knappast behöver någon presentation för svensk teater- och biopublik. Han fungerade som filmregissören, som tyvärr hade allt för litet reellt att göra, men gjorde utmärkt vad han hade sig förelagt. Han gav ytterligare belägg för det stadgade rykte han åtnjuter som Albert Engström-tolkare genom att i slutet av programmet läsa två Engström-historier. Båtuppdragning och Gubben Bergklint. På ett utmärkt sätt gav han liv åt de mustiga engströmska figurerna.

Rune Halvarsson knep kvällens starkaste applåder genom en radiosketch, i vilken han visade prov på sin ypperliga imitationsförmåga. Thor Modéen, Max Hansen, Sigurd Wallén, Harry Brandelius, idrottsspeakern Sven Lindhagen och Bullen och Bullan – alla passerade revyn så att man trodde sig höra deras mer eller mindre sköna röster i radion.

Elsa Wallin serverade med temperament och sprudlande humör Präriens ros ur Hertiginnan från Chicago, Drunt in der Lobau och andra saker, säkert och välsjungande. Röstens omfång var mer än tillräckligt för att fylla den stora lokalen. En nätt röst hade Marianne Lenard, skön och parant, men vars säkerhet på scenen dock inte föreföll stå i paritet med hennes övriga företräden.

Elsie Fisher svarade för några danser i den mer burleska genren, såväl de som de kvicka dräkterna komponerade av henne själv. Rapp och elektrisk och med gott humör, som också smittade av sig på publiken. Paul Hagman slutligen fick man ingen föreställning om, då han hade att utföra programmets mest kufiska roll, negern Hannibal, vilken man var minst sagt frågande inför. Skada att den skicklige aktören inte fick ett bättre tillfälle att visa sin förmåga.

Kapellmästare var Sune Holmquist som med brio trakterade Hammondorgeln, med vilken han farit runt stora delar av världen och gjort lycka.

Programmet slöt med att Marianne Lenard läste en dikt om Norden. Publiken uttryckte sin tacksamhet mot artisterna med långvariga och hjärtliga applåder, vilket ytterligare underströkos av major von Koch som då kårchefen var förhindrad närvara uttalade ett tack till sällskapet för att det kommit hit att sprida glädje bland de inkallade. Ett fyrfaldigt hurra utbragtes för fältteatern nr 17, och därmed var premiären lyckligt avverkad (Källa: 571)

Gotländsk premiär på ”Beredskap”

Det måste anses synnerligen lyckligt att fältteatern tagit upp Gunnar Ahlströms succéskådespel Beredskap på sin repertoar i synnerhet som pjäsen på ett alldeles speciellt sätt griper in i nuets skeende. Markant bryter den av mot den ymniga floran av romantiserade berättelser i film och tidningar från beredskapslivet som äro tidens egna och visar något som knappast hittills kommit till synes, nämligen det äkta svenska folklynnet och den sanna miljön. På ett psykologiskt träffsäkert sätt och med skärpa har författaren framställt de olika personerna i pjäsen och låtit dessa framstå som verkliga beredskapsmän, tagna från vilket fältförband som helst.

Skådespelaregardet, som i beredskap är ganska stort – rollistan upptar icke mindre än 18 namn – är ypperlig och dess prestationer äro höjda över all kritik. Harry Bergvalls regi står på ett mycket högt plan, varje scen verkar noggrant utarbetad, ingenting är lämnat åt slumpen. Men trots detta kom ändå inte Beredskap till sin rätt på grund av de synnerligen bristfälliga sceniska anordningarna, som beklagligt nog i allt för hög grad voro fältmässiga. De agerande funno sig emellertid i trängseln på scenen och de gungande tiljorna. Någon ramp hade man heller inte lyckats anordna och belysningen för övrigt lämnade mycket att önska. Men man kanske inte skall ställa de sceniska fordringarna alltför högt när det gäller fältteater.
Tyvärr hade de teaterintresserade visbyborna inte i så hög grad som önskvärt vore uppmärksammat detta enastående tillfälle att få se och höra förstklassig teater – endast ett knappt hundratal personer hade infunnit sig. För dessa blev det emellertid en minnesrik föreställning med ovationer i stigande styrkegrad från första scenen till den tolfte, som utlöste en väldig slutapplåd och fick ridån att gå upp och ner tre à fyra gånger. Vad det nu berodde på att den stora publiken uteblev är kanske svårt att förklara, men anledningen torde vara att söka i den något olämpligt valda tidpunkten, en kvällsföreställning hade måhända givit ett bättre resultat.

Det Bergvallska sällskapet kommer under den närmaste tiden att ge ett antal föreställningar för de militära förbanden på Gotland, ovisst är emellertid om allmänheten kommer att lämnas ytterligare ett tillfälle att se Beredskap.  Pablo.  (Källa: 572)

Hyperrolig fältteater på Gotland.

FRILUFTSUPPTRÄDANDE PÅ I 18 I GÅR.

Donnerska hagen är väl en av de bästa teatersalonger man kan tänka sig sommartid, och i går afton (11/6 1942) gästades denna salong av fältteater 316. Detta nummer är nämligen officiella beteckningen på ett sällskap som f. n. roar militären på Gotland.  I går kväll var det I 18:s tur, och föreställningen ägde rum på en provisorisk estrad i dungen framför kanslihuset, Donnerska hagen.

Sällskapets orkester, för att tala med ledaren, utgjordes av en musikant med dragspel, och denne inledde med Disciplinmarschen. Ett livligt uppskattat nummer var därefter Viola Langbys framträdande. Den lilla damen visade sig ha en sällsynt melodisk röst, och hon framförde Rosa på bal och Sjösalavalsen av Evert Taube.

En herre med de uppskattade sällskapstalangerna att kunna imitera och parodiera visade sig därefter på scenen och gav liv åt två av Anna Maria Lenngrens dikter. Verk som man läst i barndomen o. funnit enastående tråkiga. Men som vid framförandet av denne herre fingo ett innehåll av stor roande verkan, till vilket främst bidrog mannens ansikte, som mest liknade en gammal änkenåds – just då.

Lilla förtjusande May Sandart, känd från två tidigare gotlandsbesök, visade prov på sin utmärkta dansanta talang. ”Orkestern” spelade därefter upp en samling gamla välkända melodier, Fia Jansson och en del andra.

I fortsättningen uppträdde de båda damerna tillsammans med dragspelaren i en liten dalarapsodi, och kvällens clou, illusionistens framträdande, kunde sättas igång. Även trollkarlen har gästat Gotland tidigare på en turné, men hans namn skola vi inte avslöja. Han visade att det går att trolla med allting och hans uppträdanden späckades med roliga infall och vitsar. Ett litet tidningstrolleri inledde, vilket han även lärde ut till publiken. Men om man är trollkarl av naturen kan man göra litet mera än vad man kan lära en publik! Svadan var värre och framför allt roligare än illusionister brukar prestera, och det jublades mera – mycket mera än vanligt på fältteater.

Kanske lyckades dock imitatören allra bäst ändå. Under ett nummer var han nämligen det lilla barnet som på examen skulle deklamera Sven Duva för en förväntansfull moder bland åskådarna och för alla de andra som besöka sådana tillställningar. Slutklämmen blev att han tjutande – som ett barn – omfamnande en äldre dam på parkett som fick föreställa den förväntansfulla modern.

Efter ytterligare några nummer avslutades föreställningen med Du gamla, du fria samt leven för den lilla truppen.

Ali.  (Källa: 573)

Fältartistgrupp på Gotlandsbesök

Med Nynäshamnsbåten i dag (1/9 1942) anlände fältartistgruppen 351, som gästar Gotland i 15 dagar. Gruppen består av Magnus Kesster, färdledare skådespelerskan Sif Ruud, dansösen Ingrid von Dardel, sångerska Ulla Kock och dragspelsvirtuosen Allan Eriksson. Turnén börjar i Tingstäde i kväll. Fredagen den 11 dennes besökes A 7:s depå och tisdagen den 15 I 18:s depå. (Källa: 574)

Fältteater på A 7

Fältartisttruppen 351 som i dagarna gästar Gotland hade i går kväll en bejublad föreställning i A 7:s gymnastikhall, som efter vanligheten var fullproppad med artillerister av alla grader, från befälet på första bänk till de yngsta värnpliktiga längst bak. Och så deras ”gummor och mammor” förstås.

I stället för Magnus Kesster, som på grund av brådskande repetitioner i Stockholm fått lämna färdledareskapet, hälsades publiken välkommen av en parant mörk skönhet som visade sig vara sångerskan Ulla Kock. Med klingande bärkraftig stämma undfägnade hon åhörarna med både ”Czardasfurstinnan” och ”Gula änkan”. För att nu inte tala om när hon sjöng ”Parlez-moi-d’amour”, så varenda man i lokalen förstod, att kärlekens språk är universellt. Med så brusade också applåderna mot henne, så fort hon visade sig på scenen.

Fröken Ingrid von Dardel virvlade fjärilslätt omkring i en ungersk dans och visade goda takter i en modern fantasi, i en liten blond och kelen kattunge, som solade sig i det beundrande solsken som utströmmade från den manliga publiken. Fröken Sif Ruud, välkänd från Nya Teaterns scen, reciterade ett par dikter, dels Ruben Nilssons burleska dikt om ”Fimpen och tändstickan”, dels Fänrik Ståls sägner ”Den döende krigaren”, som djupt grep åhörarna.

Det manliga inslaget representerades starkt av skicklige trollkarlen Oswald Thuréo, som med lika förbluffande fingerfärdighet plockade klingande mynt ur rockärmar och byxbakar som ur näsor till offrets stora häpnad. Inte ens den obligatoriska vita kaninen fattades och den patriotiskt framsvävande flaggan i sluttablån. Publikens ynnest vann han i hög grad genom sitt goda gemyt och slående replik.

Den lilla men naggande goda orkestern utgjordes av dragspelsvirtuosen Allan Eriksson, som redan tidigare besökt Gotland. Han spelade även ett par solonummer livligt applåderad. Till avslutning sjöng fröken Kock Althéns ”Land du välsignade” och bad sedan publiken att sjunga med i ”Du gamla du fria”. Denna begäran hörsammades livligt och man fick uppleva folksången sjungen både kraftigt och enstämmigt, en högtidlig avslutning på en i allo angenäm afton. Dalia. (Källa: 575)

Fältteater på I 18

Fältartisttruppen 351 gav i går en bejublad föreställning i I 18:s gymnastiksal, som var fullsatt av infanterister av alla grader. Publiken hälsades av välkommen av truppens ledare, sångerskan Ulla Koch, varpå bjöds på samma program som vid föreställningen på A 7 i fredags kväll. Liksom på A 7 blev det succé, som applåderna smattrade i ett. Publikens tack till fältartisterna framfördes av kapten Yngve Hellman. (Källa: 576)

Under den gångna veckan har Hjalmar Bergmans pjäs ”Swedenhielms” spelats för de inkallade i Fårösund med omnejd. Skådespelandet har omfattats med ett synnerligen stort intresse, varom den vid varje föreställning fullsatta salongen med vältalighet vittnat. En föreställning gavs på Fårö och torde inom parentes sagt ha varit urpremiär för teater över huvud taget på denna ö.

Med de primitiva hjälpmedel, som under truppens ledare T. Bergström och dess regissör A. Frithiof lyckats ge pjäsen en verkningsfull inramning.

Huvudrollen, ingenjör Rolf Swedenhielm senior, uppbars med värdighet och humor av Anders Frithiof, även om man stundom skulle ha önskat mer kraft i framställningen. Bland övriga medverkande märktes främst Torsten Bergström som ockraren Eriksson. Med en nästan skrämmande påtaglighet gav han en bild av den förfallna nutidsmänniskan. Mabel Frithiof spelade Marta Boman Swedenhielms svägerska och husföreståndarinna med den bistra värdighet och självuppoffrande självförsakelse som tillkommer ett gammalt huskors. Bland övriga skådespelare fäste man sig vid B. Sjödin som journalisten Pedersen.

Försvarsstabens fältteaterföreställningar fylla en viktig uppgift, när det gäller att ge de inkallade omväxling i enformigheten. Intresset för teater hos svenska folket i gemen har säkerligen höjts genom denna verksamhet. Många, som förut aldrig sett en teaterföreställning, ha här fåt tillfälle därtill. Dessa föreställningar innebära därför en propaganda av icke föraktliga mått, samtidigt som de stärka vår beredskap. Vi få därför hoppas att det icke skall dröja alltför länge innan en fältteatertrupp åter gästar Gotland. Den är hjärtligt välkommen. Custos. (Källa: 577)

Den fältteatertrupp, som f. n. besöker Gotland under skådespelaren Torsten Bergströms ledning, kommer om söndag (29/11 1942) att besöka artillerikåren och uppför där Hjalmar Bergmans strålande roliga ”Swedenhielms”. Man undersöker nu på kåren möjligheten att tillåta allmänheten få tillträde till föreställningen, som annars är avsedd endast för kårens egen personal. I så fall torde inkomsten komma att anslås till något behjärtansvärt gotländskt ändamål.

Om måndag spelas ”Swedenhielms” på I 18. (Källa: 578)

Försvarsstaben har sedan den svenska beredskapen förlagt många av de inkallade till isolerade platser runt om i landet vid kuster och kring gränser, där de ofta varit i avsaknad av varje möjlighet till förströelse, försökt att så långt det varit möjligt även sörja för denna icke oväsentliga detalj. Redan tidigt började fältteatern sin verksamhet. Knappast någon annan form av förströelse har mottagits med så odelad tillfredsställelse som just fältartisternas föreställningar.

På Gotland ha vid tigigare tillfällen skickliga skådespelare turnerat, och under sista veckan har en trupp under ledning av Torsten bergström spelat Hjalmar Bergmans berömda komedi ”Swedenhielms” på ett flertal platser. I går kväll (30/11 1942) spelade truppen på I 18 och i söndags på A 7. Vid denna sistnämnda föreställning hade även stadens befolkning i den mån utrymmet medgav beretts tillfälle att övervara något i Visby så ovanligt som en högklassig teaterföreställning. Artillerikårens gymnastiksal var också fylld till sista plats.

Innehållet i den bergmanska komedin torde vid detta laget vara så känt, att det icke kräver någon närmare redogörelse. Stycket har ju gått på biograferna och ofta stått på teatrarnas spellistor. Man kan nämna, att Dramaten i Stockholm gav pjäsen samtidigt med dess framförande vid fältteatern på Gotland.

Pjäsen gavs här i Anders Frithjofs säkra regi. Han hade på ett förträffligt sätt lyckats med sin uppgift, och man skall icke i någon detalj vilja ha några ändringar. Regissören hade väl tagit vara på den bergmanska replikkonsten, och man frapperades av huru mycket större behållning Thalia lämnar framför sin betydligt yngre syster Filmia, när det gäller gestaltningen av ett skådespel av denna art.

Regissören hade själv trätt in i huvudpersonens roll, Swedenhielm senior. Skådespelaren gav en levande och övertygande gestaltning av den gamle ädlingens och nobelpristagarens sammansatta personlighet. Såväl i framställningen av den omutliga hederskänslan som i den åldrade vetenskapsmannens pendlande mellan en ofta nog lättsinnig livsglädje och misstro till sig själv, gav Anders Frithjof prov på en fullödig skådespelarkonst. Han hade sin maka, fru Mabel Frithjof, en värdig medspelerska. Fru Frithjof lyckades förläna en fullt trovärdig av svägerskan och husföreståndarinnan Marta Boman. Som de tre barnen agerade Gertrud Bodlund, Olle Florin och Rolf Gregor. Gertrud Bodlund var festlig som skådespelerskan Julia Körner, Olle Florin gav en stark framställning av Swedenhielm juniors långt ifrån tacksamma roll och Rolf Gregor framställde övertygande den unge löjtnantens parti. Som dennes fästmö hade Kerstin Boström en riktig önskeroll, där hennes ungflickaktiga, förtjusande uppenbarelse och fräscha temperament kom synnerligen väl till sin rätt. Truppens ledare, Torsten Bergström, gjorde en levande framställning av procentaren Eriksson. Det var en högklassig prestation och ett utsökt tillvaratagande av de möjligheter till fin nyansering och verklig replikkonst, som rollen erbjuder. Som den blyge journalisten Pedersen – eller man kanske bör säga Valfrid Pedersen – såg man med glädje Bertil Sjödin.

Som helhet var föreställningen synnerligen lyckad och det måste framhållas som något högst tacknämligt att förstklassiga skådespelare frivilligt offra tid och krafter för att till olika delar av vårt land sprida god teaterkonst. Ofta få dessa artister spela under förhållanden, som äro mer än primitiva, men teaterkonsten beror icke i första hand på hur de bräder, som föreställa världen, äro hopsnickrade eller belysta. Detta må vara med moderna strålkastare i en elegant salong eller med några fladdrande och osande karbidlampor på en tillfällig fältscen. En stor del av Sveriges manliga ungdom har under beredskapsåren fått tillfälle att se god teater, och vi hoppas att dessa teateraftnar väckt kärleken till den stora konsten. Under alla förhållanden stå vi i stor tacksamhetsskuld till våra svenska skådepelare för deras uppoffrande insatser inom fältteatern. (Källa: 579)

Fältartistgrupp nr 689 som för närvarande turnérar på Gotland, visade sig vid sitt framträdande på A 7 i går vara en liten artistgrupp av rang. Ledaren, John Wallin, var den perfekte charmören i en lika perfekt frack, Anna-Lisa Wallin rev ned den ena applådåskan efter den andra vid sin sjungande rundvandring bland publiken och Dolly Wigardt gjorde en förtjusande entré med sin lilla tänkvärda kuplett ”Kanhända” Trollkarlen Rolf Hellsten hör avgjort till de bättre vi sett i den genren och ackompanjemanget sköttes förtjänstfullt av Sigfrid Berggren.

Kapten Erhardt framförde i väl valda ord publikens tacksamhet medan blomsteruppsatserna under smattrande applåder vandrade över rampen. Kvällen slöts på traditionsenligt sätt med ”Du gamla, du fria” (Källa: 580)

Teater i fält

Det är nog en allmänt utbredd uppfattning att för att spela teater måste man ha scen, dekorationer, fond-kulisser o. alla andra tekniska arrangemang. Själva har vi också tidigare hyst den åsikten ända tills vi häromdagen blev i tillfälle att se en fältteaterföreställning i dess rätta miljö, så att säga. Det var på en förläggning i närheten av Visby, där fältartistgruppen nr 852 gav H. H. Davies´ roliga komedi Mollusken, som förresten spelats i radio flera gånger och där rönt den allra största uppskattning.

I den där militärförläggningen ”någonstans öster om Visby” hade mannarna tagit plats i matsalen, där de satt tätt, tätt på rygglösa bänkar och väntade på att spelet skulle börja. En gong-gong (som var en i snöre upphängd sopskyffel) skrällde till ett par gånger och så drogs ridån åt sidan och lät åskådarna blicka in i familjen Dixies salong. Salong, ja. Med bästa vilja i världen kunde man inte från början se att ett par pinnstolar, ett skraltigt guppande skrivbord och en låda med skynke över (soffan) skulle föreställa salongen i ett konventionellt londonhem. Men så småningom förstod man det och tänkte sig pinnstolarna som mjuka fåtöljer, lådan med skynket över som en härlig dyscha och det guppande bordet blev en magnifik praktpjäs. ”Maskinisten” riktade in ljusprojektorn på de agerande och det blev tyst bland publiken. Spelet hade börjat.

Nästan genast fångade Davies roliga komedi publikens intresse och man sparade minsann inte på skrattsalvorna och applåderna, som ibland smattrade för öppen ridå, under de två timmar som föreställningen varade. Man levde sig helt in i händelseutvecklingen i det dixeiska hemmet och vad gjorde det att scengolvet sviktade och knarrade och vad gjorde det att utrymmet på den så kallade scenen var i minimalaste laget. Man glömde faktiskt bort alla de där bristfälligheterna inför det strålande komedispel som presterades av den vana skådespelarkvartetten Folke Walder, Sonja Sjöstrand, Hans Björnbo och Elly Christianson.

Det var ett perfekt samspel som Folke Walder och hans medaktörer gav prov på. Därtill kommer att de spelade sina roller med ett sjusärdeles glatt humör (som sig bör i Mollusken) och då är det givet att föreställningen blev succé.  Dundersuccé. Applåderna efter föreställningen tycktes aldrig vilja sluta och damerna i teaterkvartetten blomsterhyllades och så hurrade man för de fyra till tack för en trevlig afton.

Efter föreställningens slut sökte vi oss till ”sceningången” för att om möjligt få se en skymt av herrar och damer skådespelare. Folke Walder kunde man inte undgå att upptäcka, där han stod på trappan och med hjälp av tvål och ett spann vatten tvättade bort sminket.
− Tack för en trevlig och rolig teaterkväll, herr Walder!
− Tja, tja, jag skall säga att det är minsann inte så lätt att spela teater när man inte har mera än ett par kvadratmeters scenutrymme att röra sig på. Och en utgång när vi egentligen skall ha fyra i den här pjäsen. Men det är ju ofta så att man får spela på de mest skiftande scenutrymmen när man är enrollerad i fältteaterkåren. Ena kvällen kan det vara en modern och fullt tiptop scen och andra kvällen en lada. Precis som på salig Sjövalls tid!
− Trots den lilla scenen gick ju pjäsen fint ändå. Hur många gånger har ni spelat den förresten.
− Ja, det är åtskilliga gånger skall jag säga. Vi började redan i slutet på februari i Värmland och sedan har vi ”kört” Mollusken i Blekinge, Skåne och Småland bl. a. för att slutligen göra en 20-dagars turné här på det vackra Gotland.
− Och publiken…
− Överallt, utan undantag, förtjusande. Inte minst här på gutarnas ö. Jag skall säga att det inte finns tacksammare att spela teater för än just beredskapsmännen. För det första är det på något egendomligt sätt mera inspirerande att spela fältteater och för det andra når man genom fältteatern en väldigt stor publik. En publik som inte utgöres av något särskilt befolkningsskikt utan är ett tvärsnitt genom hela svenska folket. Jag tror att fältteatern har en oerhört stor uppgift att fylla när det gäller att teaterfostra det svenska folket, en uppgift som Riksteaterorganisationen inte lyckats något vidare med. Den riksteaterorganisation, som Artur Engberg en gång skisserade upp, har tyvärr aldrig fått den utformning den borde ha fått.

Men det var ju om fältteatern vi pratade, säger hr Walder och torkar bort de sista resterna av sminket i pannan.
− Mollusken har alltså uppskattats av beredskapsmännen?
− Absolut. Uppskattat är förresten inte rätta ordet. Pjäsen har gjort en enastående succé överallt där vi har spelat den, skulle jag vilja säga. Fråga är om inte Mollusken kan betraktas som en av de roligaste fältteaterföreställningarna som getts. Åtminstone en av de mest vällyckade och mest långlivade.
Tyvärr har jag inte tid att prata längre, vår bil startar om ett par minuter – vi har nämligen ännu en föreställning i kväll – men låt mig till sist genom er få rikta ett tack till de gotländska beredskapsmännen runt om i förläggningarna där vi varit och ”molluskat”. En bättre och mera tacksam publik får man leta efter. Sade hr Walder och steg upp i fältteaterbilen, som rullar i väg till nästa förläggning med fyra fältartister och en del rekvisita. PABLO: (Källa: 581)

Fältartistgrupp 984 besökte Rävhagen samma dag som de svenska flaggorna hissades för ett fritt Danmark, alltså den 5 maj, och de hade all heder av besöket trots att de endast räknade fyra medverkande.

Det hela var ordnat som en kabaré och efter ett inledningsstycke på dragspel av hr Bengt Ferm blev det tyrolersång av fröken Gun Westerberg där klädsel och sång harmonerade (sic) utmärkt ihop. Sedan kom hr Erik Nilsson, välkänd från många uppträdanden i radio, och deklamerade ett par dikter ur ”Vanvördiga visor” av Ruben Nilsson vilket rönte stor uppskattning. Vidare sjöng fröken Eva-Lisa Lennartsson en del visor av bl. a. Ferlin-Turesson samt imiterade Hasse Z:s skvallerkäringar på kondis på ett mycket bra sätt, som bland den manliga publiken utlöste väldiga skrattsalvor. Hr Nilsson kom sedan igen med en serie deklamationer av bland andra Johan-Olov Johansson, vilket nog blev det mest omtyckta av applåderna att döma., och extranummer fick tillgripas innan publiken kände sig nöjd. Disciplinmarsch av Lindebro avslutade programmet, varefter löjtn. Dassow avtackade artisterna för den underhållning som bjudits, och så hurrades det fyrfaldigt och en trevlig timma var över. Vi från fp. 18001 och 18530 frambära härmed vårt hjärtliga tack och önska fältartistgrupp 984 all lycka i fortsättningen.

16 Svensson. (Källa: 582)

Finfin fältteater på A 7 vid kårens dag

Flera av operans främsta krafter medverka

Vid kårens dag på A 7 svarar fältteatern för en kabaret som är enastående efter gotländska förhållanden. Gästerna äro hovsångerskan Irma Björck, premiärdansösen Teodora Lagerborg, operasångaren Set Svanholm och skådespelaren Åke Söderblom. Som ackompanjatör medföljer Operans riksbekante kapellmästare Herbert Sandberg och för regin ansvarar fältregissör Erik Boman. En av A 7:s egna förmågor, illusionisten Möller medverkar också i programmet.

Hovsångerskan Irma Björck är en av Kungl. Operans främsta kvinnliga krafter. Hon är även verksam som romanssångerska och vid framträdandet i Visby sjunger hon såväl ur sin opera- och romansrepertoar. Ur Wagners ”Tannhäuser” utför hon Elisabeths hälsningssång och tillsammans med Set Svanholm en duett ur samma verk.

När Set Svanholm sommaren 1936 gästade Visby som solist vid en stor körkonsert var han engagerad vid Operan som baryton. Under de nio år som förflutit sedan dess har han inte bara blivit en av de främsta vid vår lyriska scen utan även hunnit med att bli en över hela Europa högt skattat hjältetenor.

Kungl. Operan har som bekant också en synnerligen framstående balett och i Visby framträder en medlem av balettkåren, premiärdansösen Teodora Lagerborg. I Visby dansar hon ur ”Armidas paviljong” av Tcherepnine.

Åke Söderblom kommer givetvis, förutom sin medverkan som konferencier att framträda i några av sina glansnummer, vilka är tills vidare en hemlighet.

Till slut ha arrangörerna bett oss framföra en vädjan till visbyborna att genom allmän flaggning i morgon visa landet att de äro välkomna gäster på kårens dag. (Källa: 583)

Kopiering från denna sida är enbart tillåtet för privat bruk. Annan användning skall godkännas av sidansvarig.

Copyright © Gotlands Försvarshistoria och Gotlands Trupper