IR 13 och det Svenska frivilligkompaniet vid Svir

Utdrag ur boken "Till bröders hjälp"

IR 13 fick sitt egentliga utseende vid mobiliseringen i juni 1941. Regementets tre bataljoner kompletterades till full styrka med reservister från bl a Raseborgs distrikt. IR 13 var svenskspråkigt så när som på kanonkompaniet som var finsktalande. Regementet ingick i 17 divisionen. Regementets första uppgift blev att ansvara för första linjen på själva Hangönäset men lades efter endast en vecka i reserv fram till mitten av juli månad då det förflyttades till Östfronten.

IR 13 deltog i den finska offensiven på Aunusnäset och var involverad i många hårda strider bl a vid Varloi den 13-15 augusti. Regementet deltog sedan i framryckningen till och över Svirfloden. Efter att fronten utvecklat sig till ställningskrig fick regementet som sitt ansvarsområde Svirflodens övre lopp samt järnvägen till Petroskoi. Den 11 oktober fastställdes ansvarsområde till att gälla från landsvägsbron vid floden Jandebas mynning till Kuidosuo.

Den 2 februari 1942 ankom det svenska frivilligkompaniet till regementet. Kompaniet underställdes I. bataljon och fick ett eget ansvarsområde.

Ett stort antal rikssvenskar kom även att tjänstgöra i andra enheter och befattningar inom regementet, men det var framför allt det svenska frivilligkompaniet, det s k Avdelta kompaniet som kom att stå för den frivilliga svenska representationen vid detta frontavsnitt.

Svirfronten - Syväri brohuvud

Hangö var befriat, den svenska Hangöbataljonen hade gjort sitt och avvecklades. Huvuddelen av de svenska hangöfrivilliga ansåg sig ha gjort sitt för broderlandet och återvände till det fredliga och civila livet i Sverige. Ett mindre antal frivilliga ville dock stanna kvar och fortsätta kampen. Det fanns även ett relativt stort antal nyanmälningar. Det beslöts därför att ett nytt svenskt förband av frivilliga skulle organiserats. Ett svenskt frivilligkompani, det Avdelta kompaniet organiserades och inplacerades i Infanteriregemente 13 och i dess I. bataljon.

I början av januari 1942 anlände de första svenska frivilliga till Åbo. I huvudsak veteraner från både vinterkriget och hangöfronten. Till kompanichef utsågs löjtnant Arne Uggla som emellertid insjuknade och fick innan kompaniets avfärd till fronten överlämna ansvaret till en dansk premiärlöjtnant. Den 17 februari övertog kapten Rickard Nilsson kompaniet i Podporozje.

Från Åbo transporterades svenskarna med tåg via Virasoja, Suojärvi, Petroskoi, över floden Svir och till Podporozje.

Efter en kortare tids utbildning och utrustning förflyttades kompaniet fram till sin försvarslinje längs floden Jandeba. Där upprättades den 28 februari fyra stödjepunkter, Geten, Victor, Björken samt Cuulan. Svenskarna hade nu fått eget frontansvar.

Dagarna vid fronten bestod i huvudsak av bevakning och förbättring av de egna skyttevärnen. Patruller utgick, oftast nattetid. Fientlig artilleri- och granatkastarbeskjutning tillhörde vardagen. Men det var framför allt under patrulluppdragen som svenskarna utsatte sig för den största faran. På våren tilltog patrullverksamheten, både den egna och den fientliga. Patrullerna trängde allt djupare in bakom de fientliga linjerna. Floden Jandeba användes av båda parterna som ett "ingen mans land". Svenskarna på norra sidan och ryssarna på den södra.

I området mellan frivilligkompaniet och 5 kompaniet hade uppstått en liten lucka. Där lyckades ryssarna ta sig in utan att möta något större motstånd och kom därigenom mycket nära de finsk/svenska försvarslinjerna. Därifrån kunde de också beskjuta regementets underhållsväg den s k Linjevägen[1] som gick straxt norr om floden. Linjevägen var livsviktig för regementet och därför måste något göras åt ryssarna, och det var brådskande. Den 16 maj gick svenskarna över floden Jandeba och kunde på andra sidan upprätta ett litet brohuvud. Man grävde ner sig och bildade en s.k säkringskedja och arbetet med att förskansa sig inleddes omedelbart. Efter en del försök av ryssarna att återta terrängen kunde man dock till slut iordningsställa två nya stödjepunkter som fick namnen Marocko och Mexico.

I april inledde ryssarna en stor offensiv på Svirfronten. I huvudsak var det grannregementet JR 61 som fick ta den hårdaste stöten men även JR 13 fick sin beskärda del. I ett försök att förvilla finnarna anföll man den 11 april först det avsnitt som försvarades av det svenska frivilligkompaniet. De inte ont anande svenskarna hade på morgonen ställt upp sig i frukostkö då helt plötsligt fientlig granatkastare- och artillerigranater trillade ner runt omkring. Två frivilliga sårades, en så svårt att han senare avled.

Den 24 juni fick kompaniet en ny chef, ryttmästare Stig Mauritz Möllersvärd och i juli överlämnades stödjepunkt Geten till 1. kompaniet och istället fick frivilligkompaniet stödjepunkt Marcus från 5. kompaniet. Kompaniets ansvarsområde var nu två kilometer brett med stödjepunkterna Victor, Björken, Cuulan, Marocko, Mexico samt Marcus.

På den ryska sidan insattes i början av september nya och utvilade trupper. Patrullerna och anfallen mot de svenska linjerna ökade därefter dramatiskt.

Då det svenska kompaniets ansvarsområde ansågs för stort i hänsyn till dess styrka överlämnades i september stödjepunkt Victor till 1. kompaniet och senare i december stödjepunkt Marcus till 5. kompaniet.

I början av 1943 överflyttades svenska frivilligkompaniet till regementets II. bataljonen. Försvarsområdet förblev emellertid det samma.

Verksamheten vid kompaniet fortsatte som tidigare. En fara som ständigt lurade var de ryska prickskyttarna. Speciellt på hösten då träden blev glesar på löv ökade riskerna. Det var framför allt de som tjänstgjorde i de främre postställena som var mest utsatta. Det fientliga prickskyttet medförde kännbara förluster för frivilligkompaniet och många försök gjordes för att få slut på detta men inget hjälpte nämnvärt.

Den 19 april avlöstes frivilligkompaniet av 6. kompaniet. Svenskarna förlades istället tillfälligt i staden Podporozje där personlig vård för samtliga på kompaniet anbefalldes. Vapen och annan utrustning skulle kontrollerades och repareras.

Den 23 april marscherade kompaniet tillbaka till fronten men till ett annat frontavsnitt. Det nya avsnittet låg alldeles intill Murmanbanan och med stödjepunkterna Martin, Odin samt Oxen. Odins värn låg alldeles framme vid floden Jandebas strand medan de andra stödjepunkterna låg något tillbakadragna. Fram till de närmaste fientliga linjerna var det ca 300 meter öppen terräng. Under sommaren döptes stödjepunkterna om till Märta, Omar och Pontus.

Frånsett några inspektioner var varje dag vid linjerna sig lik. Stödjepunkterna förbättrades och reparerades samt en ny kommandokorsu byggdes.

Den 5 maj blev löjtnant Axel Hård af Segerstad ny kompanichef.

Avsnittet utsattes i stort sätt dagligen av fientligt artilleri och granatkastare dock utan några större skador. I november utsattes stödjepunkt Omar för en häftig artilleribeskjutning där korsun "Duseborg" skadades svårt och den 16 november exploderade en pansarvärnsgranat inne i stödjepunkten som dödade en svensk sergeant.

Till Karelska näset

År 1944 inleddes som det tidigare året slutat, med häftig artillerield mot det svenska kompaniet.

I slutet av april infördes helt plötsligt permissionsförbud och ingen post fick avsändas. Officerare från JR 45 besökte försvarslinjerna. En ny väg skulle byggas med största hastighet från I. bataljonens kommandoplats till Syväri kraftverk. Alla förstod att något stort var på gång, men vad? Till slut fick man veta att regementet skulle avlösas vid frontlinjen av JR 45 och därefter läggas i reserv. Avlösningen påbörjades den 15 maj och den 17 maj var det dags för det svenska frivilligkompaniet. I skymningen lämnade kompaniet sina ställningar vid Jandebafloden för att i en ansträngande marsch ta sig till Lampero dit man kom på morgonen den 19 maj. Nu inleddes en period med vila, konditionsträning och utbildning.

Den 11 juni fick man underrättelser om att ryssarna hade gått till storoffensiv på Karelska näset. Två dagar senare fick regementet order att förbereda en förflyttning dit.

På morgonen den 17 juni inlastades det svenska kompaniet på tåg vid Mäkriä station. Kompaniet bestod vid avresan av kompanichefen löjtnant Axel Hård af Sergerstad med en stab på 3 man, jägarplutonen under befäl av löjtnant Orvar Nilsson med 28 man, gevärsplutonen under befäl av fänrik Lars-Erik Thorbjörnsson[1] med 18 man samt kompanitrossen bestående av 14 man. Tågtransporten gick från Mäkriä via Aunus stad, Vitele, Pitkäranta, Sordavala till Kavantsaari, dit man ankom den 19 juni.

Efter hand som manskapet anlände skulle de förläggas längs med vägen till Ihantala. II. bataljonen längst i väster med I. bataljonen straxt intill samt III. bataljonen norr om Kaipola by. Frivilligkompaniet förlades i själva byn straxt söder om landsvägen.

På natten den 20 juni beordrades IR 13 att omedelbart förflytta sig till området öster om Näätälänjärvi och besätta detta. Samtidigt underställdes regementet 4. divisionen. I. och II. bataljonen skulle upprätta försvarslinje i området Näätälänjärvi och Noskuanselkä medan III. bataljonen skulle hållas i reserv. Straxt innan klockan 05.30 påbörjade I. bataljonen sin frammarsch och ca klockan 08.00 hade II. bataljonen lämnat Kaipola. Klockan 14.00 beordrades det svenska frivilligkompaniet att ge sig av till Näätälänjärvi, jägarplutonen på cykel och de övriga till fots.

Då jägarplutonen anmälde sig vid regementsstaben fick de order om att omedelbart ta sig till en bro i närheten av Rapukoski för att försöka hålla den tills avlösning anlände. Uppdraget lyckades och den svenska plutonen kunde, efter att andra trupper kommit till bron, dra sig tillbaka.

II. bataljonen hade råkat i en häftig strid vid Lyykylä. Man försvarade sig tappert men till slut ansåg man att bataljonen förr eller senare skulle överflyglas. Man beslöt därför att dra sig tillbaka till nya ställningar närmare Näätälä i den s k VKT-linjen (Viborg-Repolanjärvi-Noskuanselkä). Samtidigt underställdes bataljonen IR 5. IR 13 skulle lösgöras och återvända till sina tidigare förläggningar vid Kaipola.

Helvetesbackarna

II. bataljonens först försvarslinje löpte tvärs över Kaplainmäkis östra kant norrut för att därefter svänga österut längs med Vierumäki. Linjen var nästan två kilometer lång. Kaplainmäki försvarades till största delen av manskap ur 5. kompaniet samt en pluton ur 7. kompaniet. Vierumäki försvarades av en pluton ur 5 kompaniet samt det svenska frivilligkompaniet. Den bakre linjen hölls av 6 kompaniet.

Efter att ryssarna fått fram tyngre vapen började de beskjuta Kaplainmäki. Sent på kvällen gick de till anfall på östra sidan om vägen men tvangs efter häftiga strider dra sig tillbaka. Klockan två på natten översändes tio svenskar från Vierumäki till Kaplainmäki som förstärkning.

Den 21 juni klockan 16.30 satte ryssarna igång med en häftig artilleribeskjutning mot både Kaplainmäki och Vierumäki. Beskjutningen pågick i ca tio minuter och när artillerielden lättade gick fientligt infanteri till anfall. Ryssarna lyckades tränga tillbaka försvararna och efter femton minuters strider hade de lyckats erövra hela Kaplainmäki. Bataljonschefen beordrade att ett motanfall omedelbart skulle sättas in. Han ledde själv anfallet och efter mycket hårda strider kunde höjden återtas klockan 19.15. Bataljonens förluster denna dag uppgick till 69 stupade och sårade. Vid frivilligkompaniet hade två sårats och en nervskadats.

Tidigt nästa morgon, den 22 juni, gick den ryska 13 divisionen till anfall på hela Näätäläavsnittet. Till vänster om II. bataljonen hade snart ryssarna lyckats ta stora områden däribland Pitkämäki. Helt plötsligt hade II. bataljonen fiender både framför och bakom sina linjer.

Även Kaplainmäki hade vid tretiden utsatts för häftig beskjutning som pågick i ett par timmar med kortare pauser emellan. Fienden använde även direktskjutande pjäser som spred förintelse bland försvararna.

Klockan 06.30 gick en rysk bataljon till anfall och efter ungefär en timmes strid hade Kaplainmäki återigen hamnat i fientliga händer. Vid dessa strider stupade två man vid frivilligkompaniet, varav en kvarblev på slagfältet.

Även Vierumäki utsatts för beskjutning. Samtidigt som anfallet på Kaplainmäki pågick som värst satte ryssarna in en stöt där bl a frivilligkompaniet hade sitt försvarsområde. Attacken kunde dock ganska enkelt slås tillbaka. En ny försvarslinje upprättades som gick från Vierumäki bakåt till VKT-linjen. Längst till höger grupperades en pluton ur 6. kompaniet som förstärktes med de svenskar som kom från Kaplainmäki och till vänster om denna låg en jägarpluton. Därefter låg en grupp sammansatt av manskap ur 5. och 7. kompaniet. Sedan kom det svenska frivilligkompaniet som till vänster om sig hade en liten grupp ur 6. kompaniet.

Den nyorganiserade grupperingen blev genast utsatt för fientlig artilleri- och granat-kastarbeskjutning och det därpå obligatoriska infanterianfallet. Men med hjälp av eget artilleri och motanfall kunde även detta anfall tillbakaslås.

Infanterianfallen fortsatte dock och vid middagstiden gav försvarslinjen vika. Order gavs till det egna artilleriet att skjuta spärreld. Av misstag hamnade dock några av spärreldens granater rätt över den svenska grupperingen. En man stupade direkt och två sårades, en så pass svårt att han senare avled på fältsjukhuset.

Ett anfall mot den svenska högerflygeln resulterade i att två man sårades. De båda blev liggande på en plats där de inte kunde nås av de egna utan hamnade mitt i den fientliga artillerielden. Anfallet kunde dock stoppas men de döda kamraternas kroppar kunde inte hämtas utan fick ligga kvar på slagfältet.

Till sent in på kvällen fortsatte de fientliga attackerna men försvararna kunde hålla sina linjer. Läget blev dock mer och mer kritiskt för bataljonen. Förstärkningar sändes fram för att täcka förlusterna men även dessa började ta slut. Försvarslinjen tunnade ut mer och mer och blev allt glesare. En svensk sårades och en dansk frivillig sköt sig själv av våda i handen.

På kvällen besköts Vierumäki återigen av artilleri som sårade tre svenskar. Frivilligkompaniets förluster uppgick denna dag till sex stupade, tolv sårade samt en nervskadad.

Natten blev ganska lugn. Även de hårt drivna ryssarna behövde vila.

Nästa dag, midsommaraftonen den 23 juni, började med gles fientlig beskjutning som fortsatte fram till eftermiddagen då den helt plötsligt klockan 14.05 övergick till en kraftig stormeld. Under en timmes tid vräkte granater ner över försvararna. När artillerielden slutade anföll ryskt infanteri. Efter nära två timmars hårda och blodiga närstrider kunde de fientliga styrkorna drivas tillbaka. En svensk soldat sårades och en annan svensk fick granatfrossa.

Fienden gav dock inte upp utan anföll återigen. Avsnittet till höger om svenskarna försvarades av en liten grupp av män ur 6. och 5. kompaniet. Detta avsnitt utsattes för en fruktansvärd fientlig attack. Våg efter våg av ryssar stormade fram. Till slut kämpade man mot man i ställningarna. Otroligt nog lyckades de driva tillbaka ryssarna.

Klockan 22.50 inleddes en häftig artilleribeskjutning av hela Vierumäki som sårade en svensk frivillig. Beskjutningen följdes som vanligt av en infanteriattack som dock kunde slås tillbaka med hjälp av det egna artilleriet. Men nu var i stort sätt all ammunition förbrukad och några reserver att ersatta de stupade och sårade med fanns inte att tillgå. Det beslöts därför att Vierumäki skulle uppges och manskapet skulle dras tillbaka bakom VKT-linjen. Den nya grupperingen var genomförd klockan 00.45. Nästa morgon beordrades II. bataljonen att förflytta sig till Ruunakorpi, sydost om Ihantalajärvi. Den 24 juni påbörjade bataljonen sin avmarsch och vid åttatiden på kvällen hade man nått fram till vägen Ihantala-Tali kvarn.

Bataljonen beordrades att ordna försvarslinje på näset mellan Ämmäsuo och Sunnisuo samt att förbereda sig på att kunna göra motstötar i riktning Nurmilampi-Tali samt mot Portinhoikka. Bataljonen underställdes 18. divisionen och beordrades återta den förlorade huvudförsvarslinjen vid Tali kvarn. Inför framryckningen grupperades bataljonen så att 6. och 7. kompaniet skulle gå vänster om vägen samt svenska frivilligkompaniet öster om den. 5. kompaniet skulle gå i andra linjen och bakom det svenska kompaniet.

Några hundratal meter norr om punkt 34 blev bataljonen beskjuten. Den här gången var det enbart en mindre fientlig enhet som utan större svårigheter slogs tillbaka. Men ju längre söderut man kom ju mer hårdnade motståndet.

Från en höjd straxt intill punkt 34 utsattes frivilligkompaniet för en häftig beskjutning. Svenskarna besvarade elden och lyckades efter hårda närstrider ta höjden. Det svenska kompaniet återkallades och lades i reserv. Under reträtten stupade en frivillig.

Försvarslinjen förbättrades och bl a minerades vägen då man sett att fienden hade tillgång till åtminstone tre pansarvagnar. Även en pv-kanon gjordes skjutklar. Frivilligkompaniet beordrades ut på den högra öppna flanken för att där säkra skogsbrynet. Kompaniet hade precis hunnit fram till sitt avsnitt då en fientlig trupp tog sig fram över fältet och grupperade sig vid Huuhanniemi. Efter rapport från svenskarna lades den fientliga grupperingen under artillerield.

Försvarslinjen besköts hela tiden av granatkastare och stormkanoner som blev allt mer närgångna. Vid åttatiden började en tung rysk Josef Stalin stridsvagn att röra sig längs med vägen. Understödd av andra mindre stridsvagnar besköt Josef Stalin vagnen försvararnas linjer. Närmare och närmare kom vidundret. Bataljonen hade utrustats med ett tyskt s k pansarskräckrör men betjäningen hade endast tre skott till sitt förfogande. Första skottet missade. Även det andra missade men det tredje blev en fullträff rakt i sidan av stridsvagnen. Två andra vagnar som påbörjat sin framryckning vände hastigt och drog sig tillbaka in i skogen.

Tigrarna vid Tali

Den 26 juni fick bataljonen order om framryckning längs vägen mot Tali kvarn. Frivilligkompaniet skulle till en början utgöra reserv. Straxt efter klockan sju började det egna artilleriet sin beskjutning av de fientliga grupperingarna främst vid Tali kvarn. De ryska stormkanonerna besvarade elden omedelbart. Vid niotiden kom en rysk stridsvagn rullande. Det var en Klim Vorosjilov med nummer 625 målat på sidan. Med understöd från andra stridsvagnar kom den stora "Klimmen" allt närmare. Vagnen besköts av en i hast uppsatt pansarvärnsgrupp som med en pansarnäve lyckades träffa bjässen som förlorade styrförmågan och med stor fart körde av vägen och ned i ett kärr. En kvart senare kom ännu en stridsvagn rullande men den tvingades efter beskjutning dra sig tillbaka. Istället anföll ryskt infanteri 7. kompaniets ställningar med drevs efter hårda och blodiga strider tillbaka. Klockan ett kom återigen en stor rysk stridsvagn körande längs med vägen men svängde därefter ut på ett öppet fält där den oskadliggjordes av en finsk pansarnäve. En timme senare lades försvarsställningarna under en häftig artilleri- och granatkastareld. När elden lättade kom två stridsvagnar körande. Den första var en Josef Stalin och den andra en Klim. Även ett par andra stridsvagnar påbörjade en framryckning lite längre bort. Den först vagnen lyckades under häftig beskjutning ta sig förbi 6. kompaniets flank. Klimvagnen stannade däremot upp lite längre bak medan Josef Stalin vagnen fortsatte sin framryckning. Paniken började sprida sig bland manskapet. Flera försök att oskadliggöra bjässen misslyckades. Den understödjande vagnen lyckades man dock skjuta i brand. När den andra stridsvagnen insåg att den hade förlorat sitt understöd bakifrån satte den högsta fart bakåt och försvann in bakom sina egna linjer. Istället gick fientligt infanteri till anfall mot 5. kompaniet som förstärkts med ett tiotal svenskar. Efter två timmars intensiva närstrider kunde ryssarna slås tillbaka.

Kvart över tre anfölls de ryska linjerna av en tysk stukaeskader som med tjutande motorer kunde oskadliggöra 23 fientliga stridsvagnar. Det tyska flyganfallet följdes av en kortare tid med relativt lugn. Men så småningom återupptogs de ryska artilleribeskjutningarna av försvarsställningarna och ett nytt försök att med en stridsvagn komma in bakom försvarslinjen hejdades genom en fullträff.

Bataljonen hade denna dag förlorat 25 man och den sammanlagda manskapsstyrkan bestod nu av knappt 150 man.

Dagen efter, den 27 juni, fortsatte den fientliga artillerielden. Även stridsvagnar och "stalinorglar" deltog i beskjutningen. Försvarslinjen vid 7. kompaniet utsattes för ett flertal infanterianfall och vid frivilligkompaniet sårades en man.

Trots en ofantlig underlägsenheten hade finnarna lyckats driva in ryssarna i en säck. Enligt rapporter försökte ryssarna dra sig tillbaka över broarna vid Tali. Broarna utsattes därför av ständiga anfall av finska flygförband. För att kunna knyta till säcken skulle en finsk bataljon anfalla Tali kvarn från öster samtidigt som en jägarbrigad skulle anfalla från väster. En annan bataljon skulle angripa norrifrån. Då ryssarnas pansarstyrkor försökte förflytta sig söderut fick II. bataljonen order om att tillsammans med ett stormkanonkompani längs med vägen gå till anfall mot fienden. Vid midnatt körde den första finska stormkanonen, tätt följd av ännu en, ut ur sitt skydd. Som närskydd för de två första vagnarna hade beordrats delar av det svenska kompaniet. Ytterligare tre stormkanoner följde efter och bakom dessa kom "hela" bataljonen, nu knappt 130 man, i skyttelinje. När bataljonen kommit ca 75 meter från de fientliga linjerna brakade helvetet löst. Ryska stridsvagnar öppnade från sina posteringar eld mot de finska stormkanonerna som en efter en sköts sönder. Ett par av vagnarna lyckades dock dra sig tillbaka i skydd bakom de egna linjerna. Utan understöd kunde inte infanteriet nå några framgångar utan tvangs dra sig tillbaka bakom sina tidigare försvarslinjer. Även de styrkor som skulle anfalla mot Tali kvarn nådde inga större framgångar utan tvangs till slut enbart försvara tagen terräng.

Den 28 juni inledde ryssarna en väldig beskjutning. Även flygstyrkor deltog och till slut lyckades fienden ta ut ur inringningen.

II. bataljonen drabbades särskilt hårt av den fientliga beskjutningen. Det fullkomligt vräkte ner granater över bataljonens ställningar. Ett ryskt direktanfall med bl a stridsvagnar kunde dock hejdades, tre stridsvagnar lyckades man oskadliggöra. Området försvarades av det något förstärkta 6. kompaniet på sammanlagt ca 40 man. Skogen till höger försvarades av frivilligkompaniet, nu decimerat till 20 man. 5. och 7. kompanierna bestod av endast 20 man tillsammans. Hela bataljonens styrka uppgick nu till endast 115 man.

Straxt efter klockan 12 anlände order om att hela bataljonen skulle dra sig tillbaka två kilometer och bilda ny försvarslinje ett hundratal meter söder om punkt 44. Frivilligkompaniet grupperades i en skogsholme längst i söder.

Rapporter inkom till bataljonschefen om att vägen bakom bataljonen var avskuren. Det svenska kompaniet fick order att gå till anfall norrut och försöka ta sig igenom den fientliga bevakningen längs vägen. Uppdelade på två grupper, en på varje sida om vägen, påbörjade svenskarna sin framryckning. Från punkt 44 blev styrkan helt plötsligt beskjuten. Den vänstra gruppen gick genast till attack mot höjden men efter att en man stupat och en annan blivit svårt sårad beordrades gruppen att avbryta anfallet och dra sig tillbaka. Den andra gruppen som ryckte fram längs med högra sidan av vägen blev även beskjutna. Efter att en man stupat återkallades även denna grupp. För att komma undan fienden tvangs bataljonen ut i skogen till höger om vägen. Efter ca fyra timmars svår terrängmarsch, varvid sårade medfördes på provisoriska bårar medan de stupade måste lämnas, nådde man de egna linjerna vid Kaipola by. På natten lastades bataljonen på lastbilar och transporterades till Kilpeenjoki.

Nästa dag, den 29 juni, fick den lilla bataljonen vila ut. I lugn och ro kunde man bada bastu och se över sitt material. Och för första gången på mycket länge fick man äta sig riktigt mätt.

Den sista veckan hade bataljonen styrka minskat med 60% eller 418 stupade och sårade. Frivilligkompaniets stridsstyrka hade minskat med hela 72%

Den 30 juni transporterades bataljonen till trakten av Hornavaara straxt nordväst om Viborg för att där återbördas till sitt regemente IR 13. Här skedde nu en reorganisation av regementet där frivilligkompaniet kom att bilda regementsreserv. Samma dag utsågs en försvarslinje Noskuanselkä-Ihantalanjärvi-Tikkala-Lavola. Denna linje kom att bestå fram till vapenstilleståndet.

Vid ett stöttruppsföretag den 1 augusti mot en rysk stödjepunkt vid Suokas stupade tre och sårades sex ur frivilligkompaniet, varvid en stupad måste kvarlämnas.

Klockan 7 på morgonen den 1 september beordrades eldupphör, kriget var slut.

Det svenska frivilligkompaniet utgjordes vid krigsslutet av 36 man som fick order att inleda sin avveckling. Den 25 september påbörjade kompaniet sin hemresa och dagen efter skedde inspektion och avtackning i Åbo. Frivilligkompaniet eller det Avdelta kompaniet upphörde därmed som självständig enhet, vars stridande styrka aldrig översteg 150 man. Kompaniets blodiga förluster under sammanlagt 29 månaders fronttjänst i främsta stridslinjen uppgick till 84 sårade och 41 stupade varav 11 kvarblev på slagfältet.