Minnen från mobiliseringen 1914

Landsfiskal Justus Jakobson

Militärstaben hade inflyttat på Tingstäde hotell, som den tagit i besittning. Staben, bestående av general E. Bergström, stabschefen major Philip Wijkström, adjutanterna löjtnant Bengt Lindvall, I 27, och E. E. Malmgren, A 7, samt regementskvartersmästaien Reichenberg, reservare, hade någon dag tidigare flyttat ut från Visby, och disponerade nu hela hotellet. Ölserveringsrummet disponerades till expeditionsrum. Två skrivbiträden, två ordonnanser och en chaufför utspisades i matsalen och hade nattkvarter å glasveranden, dit halmmadrasser inburos om kvällarna.

Solförmörkelsen den 21 augusti iakttogs vid kaffebordet utanför hotelltrappan. Vi sotade glasbitar och delade ut till officerarna. En dunkel stämning rådde. Dämpat ljus, fåglarna tysta. Men så kom solen igen och väckte liv i skog och mark.

Generalen var på inspektionsresa till Slite, där ett infanterikompani var förlagt å Myrstenska gården. Vid gästgivaregården gick stabschefen in och telefonerade till kompaniexpeditionen, där värnpliktige Pettersson från Hejdeby var telefonvakt. Stabschefen gav order: "Hälsa kompanichefen att en fientlig flotta nalkas Slite hamn", men fick omgående besked:" Ånaj, mi lurar han inte." Stabschefen upprepade ordern men fick besked att: "Han får söke med någen annen" , varför stabscefen röt: "Det är stabschefen Wijkström som talar, hälsa kapten Sillen att en fientlig flotta är på väg in i Slite hamn." Då började telefonvakten Pettersson ana oråd, varför han med telefon tratten och den avslitna telefontråden i näven störtade ut och gav larm. Ett par minuter senare körde generalens bil in på gården, där fyra, fem man samlats. Från dasset kom kompanichefen rusande i färd med att knäppa sina byxor och den fladdrande vapenrocken.

Dagarna började bli kortare och kvällarna långa. I slutet av månaden fick vi flytta till socknens fattigstuga, ett hus om tre rum och kök, beläget vid infarten till järnvägsstationen. Skrivarna och ordonnanserna fingo disponera köket och vinden till sovrum. Och vi fingo ut dagens ranson i form av råvaror. Två man stod dagligen för städning av lokalerna samt matlagning. Vi avsatte dagligen 5 öre per man för inköp av ägg o d som inte ingick i ransonen. Biffarna bankade vi på vedpacken och eventuella såser o d hjälpte en gammal furubjärshushållerska oss med. Kommissarien Axel Kahl, f d handlande i Sproge, hade besvärligt med att räkna ut hur mycket fem man skulle få ut av varje slag när endast enmansportionen var angiven. Hans tacksamhet för av oss lämnad hjälp var stor och vi fingo i gengäld av de bästa bitarna. En kopp kaffe då och då gjorde honom ännu mjukare. .

Den 21 september kom kungen till Gotland på inspektion, steg från en jagare i land i inre hamnen i Visby, där generalen med stab tog emot. En landstormstrupp under befäl av landstormskapten C. K. Gahnberg, Kroks i Tofta, avlämnades till Majestätet som därefter färdades med bil till de olika förläggningarna. Chauffören Fritiof Jakobsson hade order att köra kungen men av nervositet eller annan orsak startade bilen inte och chaufför Knut Larsson fick övertaga uppdraget. Nervositeten var stor på många händer. Överstelöjtnant Fineman hade besvär med sin häst och en artilleriofficer och känd hinderryttare föll av hästen. En artilleriofficer med sitt spann stoppades vid Nystugu med order att köra av vägen, enär bilen med kungen väntades från Stenkyrka. Utan betänkande körde han ner invid bron. Härvid stupade en häst men tid gavs inte att släppa upp hästen utan han släpades genom ån. Endast stabschefen Wijkström var lugn som vanligt. Han har en tung arbetsbörda men han är den vuxen. Vi bruka likna honom vid Napoleon. Han är ständigt allvarsam. Hans order är korta, bestämda. Om han blir väckt mitt i natten efter en kort tids sömn för att taga emot ett viktigt meddelande är han lika lugn och vänlig. Samma stela ansikte, samma korta men vänliga tilltal.

Ordonnans Hanell, Hejdebypojke och studerande vid Lunds studentfabrik, hade förbindelser med en spritagent, Konjaks-Gardell kallad, och tog för dennes räkning mot beställning av sprit. Det var huvudsakligen pojkarna i fortet som anmälde sitt behov. När en kund på kvällen kom att hämta sin beställning bjöd vi gärna på kaffe och det blev kaffehalvor mest varje kväll. Det förekom att kunden lämnade kvar tomflaskan. Men så blev det spritförbud.

Det stundade till höst med kyla. Och så kom en dag order om transport av stabsexpeditionen till Visby, där vi inkvarterades å militärexpeditionen. Med följde stabsintendenten med stab samt fortifikationsofficeren med stab.

De av oss värnpliktige, som hade hem i staden, fick tillstånd att bo i hemmet och äta där emot en dagersättning av kr 1:50. Vi hade att tjänstgöra dagligen mellan kl9 fm -6 em med en timmes middagsrast.

Varannan dag började tjänstgöringen kl 8 för att hinna med eldning och städning av expeditionslokalerna och varje sön- och helgdag samt varje natt hade en man vakttjänst å expeditionen. Fort nog därefter följde två månaders tjänstgöring i kvartalet och följande år endast en månad.

Och sommaren kom och det blev sol och varmt. Och vi tävlade med ordonnanserna om att uträtta post- och telegrafärenden. Det gav tillfälle till besök å Burmeisterrestauranten. Men det mustiga tyska ölet fanns inte längre.

Fortifikationsofficeren major Norinder lät å kaserngårdens norra del uppföra ett stall för 6-8 hästar med rum för nattvakten. Hästordonnanserna hade sitt dagliga arbete härute. Vi får dagligen skåda general-Jakob, en lång stilig fd artillerist, numera generalens hästskötare. En syn, denne ståtlige ryttare på generalens ståtliga varmblod. Generalen begärde tillstånd att köpa en personbil men fick åtnöjas med en motorcykel, som nyttjas av stabschefen. Motorcyklarna äro ganska osäkra och vid flera tillfällen har majoren, som sommartid hyr en av Häggska villorna å Gustavsvik, nödgats lämna fordonet å vägen, där det fått hämtas av chauffören Knut Larsson. Cykelordonnansen Molin, läroverksvaktmästare, har synnerligen svårt att lämna motorcykeln ifred när majorn är ute på bilfärd. Han startar och kör runt kaserngården trots förbud. Vi fann lämpligt låta chauffören felkoppla kablarna så att maskinen inte startar men för ett herrans oljud när Molin söker starta den.

I vaktstugan inreddes ett marketenteri. Föreståndare var konstnären Manne Runsten och charkuterist Wessman. Dem bereddes stora möjligheter till ledighet särskilt när tobaken blev ransonerad och man blev hänvisad till sin ordinarie tobakshandlare. Marketenteriets tillvaro blev kort.

Lindrigare bestämmelser för tjänstledighet utfärdades. Förmodligen ansågs mannarna utbildade och det gällde bara att hålla ett visst antal i beredskap. Tjänstgöringen minskades till en månad i kvartalet och skälen för ledighet minskades. Varje ansökan om ledighet skulle åtföljas av intyg av två trovärdiga personer att i ansökan angivna skäl voro riktiga. För bönderna voro de nya bestämmelserna till stor fördel men bland arbetarna som saknade fast plats uppstod det svårigheter att få arbete under hemförlovningen. Det växte därför upp en grupp av mobiliserade som åtogo sig tjänstgöring för andra under sina frirnånader. Arvodet per månad var 100 kr.

Mitt förhållande till mina vänner bland officerarna var gott och jag underlät aldrig att reglementsenligt hälsa. Men det fanns ett par undantag. När jag någon gång i Tingstäde träffade reservisten löjtnant G. Gullberg, klasskamrat under fem års tid, räknade han gärna gärdesgårdsstörarna och tilltalade mig aldrig. Löjtnanterna Sellergren och Ekelöv stannade däremot gärna och frågade om mina tjänsteförhållanden och de hade aldrig anledning anmärka på mitt uppträdande.

En dag då jag arbetade vid skrivmaskinen å stabsexpeditionen stod framför mig i full parad reservlöjtnanden vid ett stockholmsgarde, fängelseföreståndare Kjällström, och begärde att beväringsman skulle hos generalen anmäla löjtnant Kjällström. Jag hoppade upp, gjorde ställningssteg och skrek: "Skall ske, -löjtnant." Kjällström rodnade starkt men undvek att tilltala mig vidare. Denne Kjällström hade tidigare fullgjort sin tjänstgöring vid sitt regemente i Stockholm och därunder hade jag uppehållit hans tjänst vid fängelset. Jag hade bisträckt hans mor med del av mitt arvode när Kjällström underlåtit sända henne pengar, och jag hade vid ett par tillfällen varit bjuden i familjen.

Sommaren 1915 beordrades vi till utbildning i pistolskytte. Därförut hade vi inga vapen oss tilldelade. En förmiddag fingo vi ställa upp på stranden utanför kasernen och blevo av löjtnant Reichenberg undervisade i pistolskötsel. Och så fingo vi skjuta några skott mot uppsatt mål. Men det blev bara den gången.

Då jag en söndagsmorgon kom ner till stabsexpeditionen för att tillsammans med ordonnansen Bolin utföra eldning och städning, fann jag Bolin sönderslagen i ansiktet och uppsvullen. Han berättade att då han på lördagskvällen hade vakten en hästskötare kommit in på expeditionen och tilldelat Bolin flera slag i ansiktet då denne ville föra ut honom. Medan vi pratade om fallet kom hästskötaren in, förmodligen för att förmå Bolin att inte anmäla fallet. Men nu råkade jag vara där, och när jag uppmanade honom att genast försvinna blev jag också erbjuden stryk. Jag blev givetvis rädd men hade inget att välja på utan följde honom ut i korridoren. Hästskötarens slag träffade mig på halsen under det mitt slag råkade hans ögon och han dök med huvudet mellan armarna. Ytterligare ett par lätta slag underifrån mot hans ansikte gjorde honom spak och han avlägsnade sig från expeditionen. Någon anmälan mot honom gjordes inte.

Intresset och spänningen för kriget var i utdöende. Kriget hade övergått till ställningskrig. Risken för oss att bli inblandad var minimal. Inkallelserna voro betungande. Då och då ramlade en officer ner på ön och kom för att uppvakta generalen. Så kom på ön påskfirande löjtnant Åke Brilioth, gotlandsofficer men kommenderad till krigshögskolan för vidare befordran. Brilioth tog studenten vid Visby läroverk samt officersexamen så tidigt att han fick vänta något år på utnämningen. Han var mycket populär på sitt kompani och grabbarna följde honom i vått och torrt. Men veklingarna voro rädda för honom. Under en övning å Högklint lät han grabbarna i gåsmarsch passera ytterst på branten. Vid ett annat tillfälle kommenderade han pojkarna att med skarpladdat gevär ta sikte på hans bröst samt intaga första avtrycket. Det sista tilltaget lär ha renderat honom några dagars arrest på eget rum. Vid hans besök på expeditionen råkade jag hosta, vilket gav honom anledning fråga efter min hälsa. Det var första gången jag hört en officer intressera sig för en menigs hälsa.

Sedan endast en månads militärtjänstgöring i kvartalet blev anbefalld blev min inkallelse allt sällsyntare. Arbetet som i början var intressant och helt fyllde min tid blev nu enbart skrivgöromål efter order. Man hann inte sätta sig in i arbetet förrän man blev hemförlovad.