9. Skyttekomp III. Bataljonen

Fältpostnr: 18131

Gotlands infanteriregemente

1939 - 1941 grupperad i Vamlingbo. Tunga plutonen var förlagda vid Simunde i Vamlingbo.

Befäl

I Skyttekompaniet ingående enheter

Kompanistab. Kompanichef. Består av kompaniadjutant, stabsfurir, observations- och gaspatrull, kommissarie, rapportkarlar, kulsprutepistolskytt, sjukvårdsmanskap, hovslagarmanskap, cykelordannans, hästskötare och 2 stabskärror jämte kuskar. I kompanistaben ingår även en ksp på en s k  patrullbil.

3. Gevärspluton. Består av chef, ställföreträdare, fyra gevärsgrupper och en lätt granatkastargrupp. Varje gevärsgrupp består av gruppchef (utrustad med kulsprutepistol), ställföreträdare, kulsprutegevärsskytt (kgskytt) och 7 gevärsskyttar, av vilka 2 är kgersättare. Lätt granatkastargrupp består av gruppchef och 3 meniga samt är utrustade med 47 mm granatkastare.

Tung pluton. Består av chef, rapportkarl, en kulsprutetropp och en granatkastartropp. Kulsprutetroppen består av chef, ammunitionsunderbefäl, avståndsmätare och två kulsprutegrupper, vardera om chef, 6 servicemanskap, 1 reservmanskap, 1 kusk, 1 pjäskärra och 1 kulspruta. Granatkastartroppen består av chef, ammunitionsunderbefäl, 4 signalister, 1 rapportkarl och en granatkastargrupp med chef, 6 servicemanskap, 1 reservmanskap, 2 kuskar, 1 pjäskärra, 1 ammunitionskärra och 2 8 cm granatkastare (dvs en pjäs mer än vid fastlandsregementen).

När Evert Olsson gick vakt i Vamlingbo i februari 1940, hittade han en vildand i snön.

- Jag såg inget fientligt men hittade en frusen vildand i snön. Den rapporten kunde Evert Olsson, Gangvide i När, avlämna efter ett av sina vaktpass på Klihammars-udd i Vamlingbo i februari 1940.

Evert Olsson berättar att han var förlagd hos Rudolf Olsson vid Nora i Vamlingbo, där bilden också är tagen. De tre ”beredskapsgubbarna” bakom Evert Olsson på bilden är fr. v. Axel Pettersson, Kulla i När, Erik Nilsson, Hägdarve i När, och Sven Karlsson, Storms i Vamlingbo.
- Vi trivdes mycket bra hos Olssons i Vamlingbo, framhåller Evert Olsson. (Källa: 195)

”Snåikastning”

Bilden nedan har vi fått låna av Erik Pettersson i När, som tillhörde nionde skyttekompaniet i Vamlingbo under beredskapstiden. ”Snåikastning” var något som beredskapssoldater ofta fick syssla med och många gånger upplevdes det som ett evighetsjobb eftersom det i allmänhet bara fanns spadar att arbeta med. Erik Pettersson står längst till vänster på bilden och sedan följer Evert Olsson, När, ”Alv-Johan”, Seth Sandelin, Hamra, korpral Möller och en fastlänning vid namn Möller. (Källa: 196)

Beträffande Vamlingbo och Sundre fylldes först alla offentliga byggnader med militär, skolan, Bottarvegården, kapellet, missionshuset och även större delen av prästgården. Nästa steg var större bondbyggningar. I Sundre, som hade ett särskilt militärstategiskt läge, rekvirerade man förutom byggningar vid Västergårda, större delen av det inte så värst stora boningshuset vid Hallbjens. Tolv man låg där i salen i våningssängar och befälet i kammaren intill. Gårdens folk fick nöja sig med det minimala köket, bryggarhuset samt en liten kammare. Manskapet hade halmmadrasser, men befälet skulle ha rena lakan i sina sängar varje vecka, något som frun i huset Elin Larsson hade att tillse, och det i en tid långt innan tvättmaskinernas tid, och under de kalla fyrtiotalsvintrarna när vattnet var fruset i många brunnar.

Manskapet förlades gruppvis, i Norrbyn i Vamlingbo låg kustartilleriet, och i övriga socknen och i Sundre infanteriet. 200 man var förlagda i närheten av Simunde mitt i socknen. Större delen av Simunde mangårdsbyggnad rekvirerades och där förlades de högre befälen och där fanns staben. Elof Lindqvist hade en snickarbod i närheten, och den övertog militären och hade som arrestlokal för de mannar som inte skötte sig, hur det nu kan ha varit att sitta där mitt i vintern! Vid sågen vid Simunde fanns en byggnad som övertogs och användes som kök, och så småningom byggde man en matsal intill den. Marketenteri var också något behövligt när så mycket folk var samlat. Ett sådant fanns vid Lingsarve, skött av fru Alida Lundqvist.

När så många värnpliktiga var samlade blev alltid några sjuka. Den sk sjukan var förlagd till Tume nöistuo. En gång kom en ordonnans, hemmahörande i Sundre, med mat, välling från köket till de sjuka. Han hängde upp flaskan på kaminspjället, varpå den direkt gled ner på golvet och innehållet rann ut. Den positive ordonnansen karade direkt upp vällingen - blandad med bark och småved som fanns på golvet - ner i flaskan igen och låtsades om ingenting. De sjuka som hade åsett det hela blev emellertid plötsligt mycket mätta!

Vartefter tiden gick hann myndigheterna skaffa ny utrustning till sitt folk, madrasser, sängkläder, uniformer, underkläder, men till att börja med fick man skrapa ihop vad som fanns. Hela Sveriges kvinnor fick i starten uppmaningar genom radio och tidningar att sticka och sy till de inkallade soldaternas klädesutrustningar.

Baracker började också att byggas. Här ute kom ett flertal sådana att placeras på Körkrum, där infanteristerna sedan förlades. En av barackerna där blev kvar efter krigslutet, och används nu ombyggd som bygdegård för ortens folk. I Vamlingbo samlades de mobiliserade soldaterna i skolans slöjdsal på kvällen. Där delades det ut utrustning, uniformer och framför allt vapen och ammunition.

Sedan satt karlarna hela natten och väntade tillsammans med sina befäl, väntade på det anfall på Sverige som fullt möjligt skulle kunna komma. Emil Karlsson, Storms berättade efteråt om den natten att det var mycket tyst inne i slöjdsalen, tyst när man tog emot vapnen och tyst mest hela natten, alla hade nog av väntan och sina egna tankar.

Det blev tack och lov inget anfall. Rudolf Olsson, Nore, var då kommunalnämndens ordförande i Vamlingbo. Han hade samma dag tillsammans med andra av socknens ledande män blivit kallade till en information av militärstaben. Där fick karlarna veta att tyskarna samtidigt med invasionen i Norge av den svenska regeringen hade begärt att få retirera tvärs över Sverige om de inte lyckades att hålla stånd i Norge. Den svenska regeringen hade dock avslagit deras begäran. Den gången var Sverige nära krig!

Hoburgsfyren, som skulle kunna vägleda fientligt flyg, släcktes också den dagen och förblev släckt i några dagar. Då och då under beredskapstiden utfördes försvarsövningar. De inkallade var alltid helt oförberedda, och oftast väcktes de mitt i natten med order om uppställning. (Källa: Vamlingbo och Sundre sockenbok)

Stjärnornas krig - ett 60-års minne - autentisk händelse från våren 1940

Sune Bolin låg under sina första beredskapsår i Vamlingbo på 9. kompaniet - frös och skottade snö de kalla vintrarna. Men det blev en solig och varm söndag när äntligen den bistra vintern släppt sitt grepp och drivorna var på väg att smälta bort. Plötsligt larmas kompaniet, och full beredskap intas. Upplösningen blir dock något oväntad.

Jag hade gått vakt på natten och de tidigaste morgontimmarna. Under nattpasset hade jag besök av en ung man som hade djupsinniga tankar om tillvaron, både härstädes och hinsides. Säger jag att han hette Per Rune Olofsson och var son till en bysnickare, säger det kan hända inte så mycket. men vänder vi förnamnet - som han själv gör - blir det Rune Pär, och då vet de flesta att jag syftar på kändisprästen, författaren och journalisten, m.m. som gjort sig bekant i olika sammanhang. Rune Pär är nämligen född i Vamlingbo. Klockan tio avlöstes jag av "Teiricken", Erik Nilsson från När, kort till växten och till yrket fiskare. Att han var urstark mindes jag från vår gemensamma rekryttid. Ingen kunde bryta ner honom i arm och hans korta fingrar gick inte att räta ut i fingerkrok. Jag tycker det är nödvändigt att belysa hans styrka och oförvägenhet. På sitt speciella När-mål sade han: "Nå Bullein kan däu fa sive, för nå vaktar ja!", därmed hängande sitt mausergevär över axeln. Det nära på släpade i marken. Eftersom förmiddagen var varm och solig, tyckte jag att det var oklokt att gå och lägga mig, utan jag tog en sväng ut i markerna bakom förläggningen, d.v.s. Vamlingbo skola, för att bl.a. se på vårblommorna, eftersom jag redan på den tiden var amatörbotaniker.

Larmet går

Plötsligt som jag gick där i, som man säger, i mina penseer, blev det ett oherrans liv. LARMET GICK! Vi hade ett järnspett hängande i en trädgren i skolträdgården och en hammare som "pendel". Det var Teiricken, som med hårda och taktfasta slag kallade ut, inte bara den ordinarie vaktstyrkan, utan all tillgänglig personal i övrigt. Jag störtade i full fart de hundratalet meterna tillbaka till förläggningen, d v s skolan, och möttes i dörren av mina kamrater i ksp- och granatkastargrupperna, som kom på "dubbel nacke" genom farstun. Och borta från de båda missionshusen kom gevärsplutonernas mannar springande medan de knäppte till uniformerna och gjorde mausergevär och kulsprutegevär klara för laddning. Nr 10 Johansson från Levide var i gång och spettade för att få fyr på gengasaggregatet i vår ksp-bil. Löjtnant Stig Runeborg, plutonchef för den s k tunga plutonen, gick från man till man och kontrollerade att vapen och utrustning var i ordning. De andra plutoncheferna hade ställt upp sina mannar mellan de båda prästgårdsladugårdarna och man höll på att plocka ut cyklarna.

Orsaken

Vad var då orsaken till denna uppståndelse? Jo, Teiricken hade på sin patrullväg mellan skolan och Simunde gamla såghus - som f ö var vår matsal - hört ett vinande ljus och när han började spana runt omkring och upp i luften upptäckte han ett klart lysande föremål i riktning strax under solen. Naturligtvis var det ett flygplan, eller i varje fall en spärrballong och i enlighet med sin vaktinstruktion störtade han i väg och slog larm. Kompanichefen, kapten Bengt Runeberg, som inte hunnit få sin officerssele på plats utan kom med den i handen, gjorde en snabb översyn på sitt 9. kompani och fann att allt var gott. Teiricken, som vid det här laget fått peka ut det mystiska föremålet åtskilliga gånger, hade monterat upp en "gärdsgårdstrole" mot stentunen och där kunde de som inte på direkten upptäckte det farliga, sikta längs det snedställda riktinstrumentet för att bli övertygade om att det fanns någonting oförklarligt där uppe i luften. Motorcykelordonnansen beordrades att så snabbt som möjligt köra till Burgsvik med rapport till Södra bataljonens chef major Einar Råberg, och det dröjde inte lång stund förrän han kom dundrande i sin bil. Under tiden hade vi i ksp-gruppen äntrat lastbilen i väntan på order vart vi skulle köra. Gevärsplutonernas manskap stod i rät formering bredvid sina cyklar och med vapnen hängande över axlarna. De två granatkastarna stod strategiskt uppställda i skydd av varsin ladugårdsgavel. Major Råberg kunde av någon anledning inte upptäcka det oroväckande föremålet, varför Teiricken tog den store och kraftige Råberg i axelklaffarna och sade: "Båig si ner u keik längs trolu"!" Så snart han gjort sin upptäckt hoppade han upp och skrek med tordönsstämma: "FULL BEREDSKAP"!. Vid det laget var det mesta lidet av förmiddagen och vi började bli hungriga - men det var ingen tid för mat nu, utan vi stod i spänd uppmärksamhet väntande på den vidare händelseutvecklingen.

Order och åtgärder

Bataljonschefen, kompanichefen och samtliga plutonchefer gick litet avsides för att planera hur det fortsatta försvaret skulle läggas upp. Man kom fram till att det var nödvändigt att göra hänvändelse till Flygvapnet att hålla sig beredda. Som första åtgärd kontaktades militärledningen i Visby. Om det var direkt kontakt med Militärbefälhavaren har jag inte lyckats utröna i avsaknad av arkivstudier - numera liggande centalt i Krigsarkivet i Stockholm - men efter c:a en timme kom ett spaningsplan av Focker-typ, som alltid fanns till hands på Visby flygfält, surrande över våra huvuden.Vi konstaterade att det var bemannat med såväl förare som spanare. Planet gjorde några svängar över kyrkan och skolan och kom sedan ned på lägre höjd. Det samlade befälet ställde sig på ett led för att ange i vilken riktning spaningen skulle ske och flygplanets förare förstod meningen och började flyga åt det håll som utpekats. Efter en sväng nedåt Hoburgen kom det tillbaka. Riktningen pekades ut på nytt och samtidigt viftade man med armarna uppåt, varför planet steg några hundra meter och gjorde om flygmanövern. Utan resultat den gången också.

Vid det laget hade hela kompaniet blivit stela i nacken av allt tittande uppåt, varför det var ett ljushuvud som lade sig på rygg på marken och tittade mot skyn. Och med exemplets makt låg snart hela manskapet på rygg för att få en bekvämare spanings ställning. Flygarna fattade detta som om de skulle söka på lägre höjd, varför de dök nästan ned över kyrkan och trädtopparna i prästgårdsparken. Men efter några ihärdiga svängar och spaningar blev bränslet tydligen på upphällningen, varför flygföraren med en perfekt honnör tog avsked och försvann åt norr igen, varifrån han kommit.

Upplösningen

Det blev många och vreda ord som fälldes över de i allas tycke odugliga spanarna. Nu hade hela dagen gått och det började skymma. Men milde himmel!!! Vi upptäckte plötsligt flera lysande punkter, d.v.s. flera spärrballonger, och efterhand skymningen tilltog blev det hundratals fler. Kära läsare - ni har väl vid det här laget lyckats lista ut vad slags spärrballonger det var fråga om! Ja, naturligtvis var det stjärnor - stjärnor som i evigheter finns där uppe över oss - den dagen, som alla andra dagar, i sitt eviga kretslopp. Men det fordras väl en förklaring till den lysande punkten som den uppmärksamme Teiricken upptäckte redan vid halvelva på förmiddagen? Jo, det var planeten Venus som på vissa tiden av året - i maj och juni - står i en viss konstellation till solen så att man kan upptäcka den med blotta ögat mitt på dagen. Det var det Teiricken gjorde. Men det vinande ljudet han hörde - vad var då det? Ja även det fick sin förklaring. När han passerade Simunde hade just kontrollassistenten (som en dag var tredje vecka besökte gårdarna och kontollerade mjölkmängd och fetthalt på kobesättningarna) satt igång byterometern som med 800 varv i minuten slungar ut mjölkfettet i de små provglasen för att bestämma vilken fetthalt respektive ko presterat.

Sällsamma sammanträffanden - medge det - men i samverkan hölls det 9. kompaniet längst ned på södra Gotland i spänning en hel lång vårsöndag! Vår beredskap var god - vi var fast beslutna försvara vår del av vår fosterö! Sune Bolin Vpl 72-71-38  (Källa: Väduren 2000/1)