Minnen och upplevelser från KA 3 under beredskapen

Av Sune Essemyr

Sune Bernhard Eriksson - Essemyr. f. 1920-10-12 i Visby d. 2015-09-18 i Visby. Gift 1947-10-11 med Barbro Helena Lawergren f. 1927-06-11 i Slite Boge Gotlands län. Barn: Yvonne Elisabeth, f. 1948-02-29 i Bunge Gotlands län. Inger Monica f. 1949-05-19 i Bunge Gotlands län. Mats Åke f. 1956-05-31 i Bunge Gotlands län.

Antagen den 21/10 1939 till 3. Kl. kustartillerist, 1/11 1939 fast anställd vid KA 3, 4 depåkomp, 28/12 1940 överförd till 5 depåkomp, 7/5 1940 överförd till 1 KA-batteriet (10,5 cm), 1940 Rekrytskola, 1941 Korpralskola, 1/10 1941 Korpral vid KA 3, 7/8 1941 överförd till 5 depåkomp, övn avd, 1942 Furirskola, 1/9 1942 Batteri Hultungs, 15/9 1942 Batteri Trelge, 1/10 1942 Furir över stat vid KA 3, 13/10 1942 Batteri Trelge, 1/11 1942 Avsked från KA 3, 4/11 1942 inkallad jml VL, 1 skolkomp, 9/4 1943 4 skolkomp, 29/7 1943 4 depåkomp, 2/8 2 1943 KA-batteriet (10,5 cm), 16/10 1943 4 depåkomp, 1/1 1944 Fast anställd vid KA 3, 1/1 1944 Furir vid KA 3, 14/3 1944 Batteri Bungenäs, 14/4 1944 Signalskolan, 6/10 1944 KA underofficersskola vid KA 2, 15/6 1946 14 komp KA 3, 1/7 1946 utnämnd till underofficer 2gr i KA, 1948 kurs i medborgarkunskap, 1950 skjutkurs KA skjutskola, 1951 signaluoffkurs KA 1, 1952 närförsvarskurs KA 1, 1954 radar- och stridsledningskurs KA 4, 4/12 1956 kurs på centralsikte m/55 Arenco, 7/1 1957 kurs på centralinstrument Marinförvaltningen, 24/1-30/3 1957 Marinförvaltningens kontrollavdelning hos firma Compagnie Generale des Telegraphie sans Fil i Paris, 1/9 1957 till Marinförvaltningens förfogande, 2/9-31/12 1957 Marinförvaltningens kontrollavdelning kontrollavdelning hos firma Compagnie Generale des Telegraphie sans Fil i Paris, 1957 kurs i handhavande av radiostyrda målbåtar Stockholms kustartilleriförsvar, 1/6 1959 utnämnd till flaggunderofficer i KA, 1/6 1959 tjänstledig från KA, 8/1 1964 avsked från KA

Kustartilleriet

Den första november 1939 anställs förre jungmannen som 3:e klass kustartillerist vid Kungl. Gotlands Kustartillerikår. Kontraktet löper då på tre år och de som klarar skolorna kan på den tiden nå furirs grad. Första året går man stamrekrytskola och blir 2:a klass kustartillerist, motsvarande videkorpral vid armén. Andra året fullgör man korpralsskola och befordras till korpral. Tredje året läser man furirskolan och befordras till furir. I detta läge får man välja att avgå vid kontraktstidens utgång eller förnya kontraktet med ett år i taget.

Sunes anslutning till försvaret var noga planerad. Liksom de flesta ynglingar vid den här tiden såg han den förestående tvångsinkallelsen till värnpliktstjänstgöring som ett olyckligt avbrott i sina framtidsplaner.

Gotland rustade intensivt, inte minst det nystartade förbandet Gotlands kustartilleriförsvar. Läget var alltså ytterlig allvarligt, men Sune hade försatt sig att plocka russinen ur kakan.

Han hade valt ett förband med nya moderna lokaler. Han skulle få sin försörjning, husrum, mat, kläder, tvätt och lön 50 konor per månad. Lönen var fem konor lägre än tidigare men högre än vad en värnpliktig rekryt fick. Tyvärr höll man inne 15 konor på sparbanksbok till framtida avgångspremie. Alla dessa vardagsnära problem överskylades dock av tankarna på fri yrkesutbildning. För en yngling i Sunes situation var detta nyckeln som skulle öppna portarna till en bättre framtid.

Vid kustartilleriet erbjöds följande utbildningar: artilleri, signal, sjukvård, mekanik samt minörutbildning. Sune valde minörutbildning som omfattade bland annat sjömanskap och navigation och som skulle leda fram till befäl på ”egen” båt. Senare kunde civil examen avläggas vid sjöbefälsskola.

Den f.d. jungmannen var väldigt intresserad av att få testa sin förmåga i praktisk och teoretisk utbildning i konkurrens med ynglingar i samma ålder. Han var nästan säker på att kontakten med sjöbefälen, vaktpassen och umgänget bland männen i skansarna i de olika fartygen skulle ge honom vissa fördelar. Där fick han rätt. Hans förmåga att acklimatisera sig till militära rutiner var överlägsen många av dem som kommit direkt från ett ombonat hem. Flera klarade inte ens stamrekrytskolan och blev bara ”lodare”, handräckningsmanskap, resten av kontraktstiden.

Betygsättningen i stamskolorna var ett kuriosum som är värt att beskriva. Man använde en skala från noll till tio med mellanliggande tiondelar och hundradelar. Betygen sattes för ”Kunskap och färdighet”, ”Tjänstbarhet” och ”Uppförande”. Teoriämnen räknades in under ”Kunskap”. Sifferbetygen delades in ett mer civilt mönster; 0 till 5 var ”otillräckligt”, 5 till 6 var ”försvarligt”, 6 intill 7 godkänd, 7 intill 8 icke utan beröm godkänd, 8 intill 9 med beröm godkänd, 9 intill 10 med utmärkt beröm godkänd, 10 berömligt.

I slutexamen från stamrekrytskolan fick Sune betyg 7,6, från korpralskolan 7,4 och från furirskolan 7,2 (i.u.b.g). Som eldledare i korpralsskolan fick han betyg 7,17. Det måste ha varit en prestation av läraren (officeren) att hitta dessa 7 hundradelar i betygssättningen.

Det som blev mest negativt för framtidsvisionerna var att Sune inte kunde tilldelas den yrkesutbildning han begärt. Man hade inte hunnit ordna med minörutbildning vid KA 3 när den praktiska förbandsutbildningen skulle börja den 7 maj 1940. Det var en stor besvikelse.

Därför fick Sune välja en ny yrkesgren och han valde rörligt artilleri. Det skulle ge möjlighet att åka runt till olika delar av ön, att få fordonsutbildning och körkort på lätta och tunga fordon. Dessutom hade den här enheten en riktig signalavdelning med teleförbindelser på telefon och radionät. Tele hade Sune funnit särskilt intressant i teoriutbildningen och fått högt betyg i ämnet. Kanske kunde det ge utdelning i framtiden.

Det rörliga kanonbatteri som Sune avdelats till grupperades på södra Gotland. Kustartilleristerna fick väldigt fin kontakt med sudergutarna. Många blev förlagda i bondgårdarna och hjälpe till på åkrarna. Sune bodde vid  Bottarvegården, på Storsudret. Enligt utbildningsplanen skulle rekryten genomgå skolskjutning med kanoner. Det gick bra och betyget blev 8,5.

Nu hände det som fick avgörande betydelse för Sunes framtida yrkesval. Han hade i utbildningssyfte följt signalavdelningens chef vid kopplingsarbeten i batteriets omfattande telefonnät. Signalchefen var från Fårö och Sune kände honom väl. Nu hade han fått krigspermission och var hemma på Fårö. Då anfaller tyskarna igen någonstans och det befalldes full stridsberedskap. Anfallet som kom i början av maj gällde Nederländerna, Belgien och Frankrike, men det visste man inte nere på södra Gotland.

När batteriet intog stridsberedskap fick man inte telefonkontakt med dess ögon, mätstationer och observationsplatser. Då efterfrågas om någon kan åta sig att koppla om telefonnätet. Sune anmäler sig direkt, åker ut och gör omkopplingarna. Batterichefen, som till en början inte trodde på stamrekrytens teletekniska förmåga, öser beröm över ynglingen. Chefen tyckte att Sune borde satsa på teletekniken. Till historien hör att den här officeren skulle bli chef för korpralsskolan till hösten. Där skulle de träffas igen och det var inte helt uteslutet att Sune startade med ett plus i protokollet.

Flera värnpliktiga från fastlandet hittade sina blivande fruar här på Gotland och en del blev till och med kvar på ön. Vid detta batteri fanns till exempel en fordonsförare från Östergötland som hittade sin fru i Hellvi. Han hette Erik (Kirre) Ortleib och blev civilanställd chaufför på KA3.

För många andra värnpliktiga blev den här tiden psykiskt påfrestande. Man visste inte när man skulle hemförlovas eller när man kunde få permission. Vid minst två tillfällen upplevde Sune att värnpliktiga ”hemförlovade” sig själva. Det skedde i båda fallen när de hade vakttjänst och skarpa skott. Självmord blev deras lösning på problemen. Detta var sannolikt inte den svenska regeringens eller militärens skuld men ingen fick veta orsaken.

Att tyskarna hotade landet och ställde allt större krav på vår regering, ledde till höjning av stridsberedskapen, indragna permissioner och missmod hos soldaterna. Ovissheten blev den svenske soldatens psykologiska gissel under den här tiden.

Varje stamanställd blev noggrant registrerad i en ”Förhållningsbok”. Den fördes av en adjutant och uppgifterna bestyrktes av en chef. I denna bok kan man utläsa det mesta om skolor, betyg, tjänstgöring, sjukskrivning etc.  Många av Sunes uppgifter är hämtade härifrån, men för att visa en del av systemet görs här några utdrag:

”1939 22 December- 27 December tjänstledig (därav tre söckendagar) Antal dagar sex”. Anm.: Detta var första ledigheten, julen 1939. Sune kände ingen hemlängtan så han stannade på förläggningen och fick strumpor i julklapp från lottakåren.

”1940 2 Oktober- 6 Oktober tjänstledighet fyra sjukdagar. Antal dagar fem”. Anm.: Detta var andra ledigheten före korpralsskolan börjar.

”7 Oktober Korpralskolan 1. kursen”.

Nu skulle den egentliga befälsutbildningen börja. Men först skulle den marinblå uniformen förses med mera röda tecken. Hittills hade den haft ett yrkesemblem och nu fick den ett streck som betydde fullständig examen i stamrekrytskola. Dessutom fick den en rund ring som betydde genomgången riktarutbildning.

Detta hade bland annat följande betydelse: Flyttning från lönegrad Ma 1 till Ma 2. Företräde i matsalskön och eget bord i matsalen. Matsalskön bestod av hundratals personer, tidvis fyra- till femhundra. Extra tilldelning av snaps på krogen.

Alla stamrekryter och värnpliktiga rekryter var underordnade. I praktiken betydde det bara att man hade ett ansvar om befälen vid enheten var frånvarande. Redan i rekrytskolan hade fordonsutbildningen börjat. Den omfattade inte bara körning och tillhörande teori utan även motor och fordonsvård. Vid korpralsskolans slut skulle såväl civilt som militärt körkort vara klart.

Problemet att organisera en någorlunda normal skolgång i stamskolorna var helt beroende av krigsläget. När korpralsskolan började den 7 oktober 1940 verkade läget mindre oroligt än tidigare. Frankrike var besegrat och hade fått det begärda vapenstilleståndet den 24 juni 1940. Hitler förväntades ladda upp för kraftmätningen mot England.

Tjugo dagar efter skolstarten var det dags igen. Mussolini gick till anfall mot Grekland den 27 oktober 1940. Britterna måste förstärka sina styrkor runt om i Medelhavet. Detta kunde inspirera Hitler att anfalla England och därmed skulle Sveriges handelsförbindelse västerut strypas.

Frågan är om några svenska skolor varit så utsatta för störningar i undervisningen. I detta läge måste vissa militära ämnen forceras, men som tur var inte på bekostnad av svenska, matematik eller ellära. Höstterminen avslutades i normal tid och bjöd på två överraskningar. Uppförandebetyget, som börjat på 7,0 och höjts undan för undan under året, blev nu satt till maximala 10,0 för alla ostraffade. Det var viktigt för kommande befordringar. Den andra överraskningen i denna oroliga tid var att hela skolan fick tjänstledigt mellan den 22 december 1940 till den 6 januari 1941. Detta var verkligen välkommet. Ingen vakttjänst varken under jul eller nyår och fastlänningarna fick åka hem till de sina.

Under vårterminen var krigsoroligheterna främst koncentrerade till Balkan. Det blev ingen tysk landstigning på de brittiska huvudöarna, men dessvärre bombning av dessa. Hitler hade manipulerat sig fram i Ungern, Rumänien och Bulgarien trots ryska protester. Dessutom måste han hjälpa Mussolini som tappade fotfästet i Grekland. Ungefär samtidigt slog tyskarna ner motståndet i Jugoslavien, som kapitulerade den 14 april 1941. Hitler gjorde sig redo för det stora anfallet mot Sovjetunionen, Barbarossa.

Vårterminen slutade den 9 april 1941 och det blev direkt placering vid rörliga artilleriet på Storsudret. Ingen ledighet gavs. Något stort var i görningen. Sune beordrades som chef för en signalenhet. Detta var rätt yrkesområde och mottogs med tacksamhet. Samtidigt skulle korpralsskolans övriga utbildningar fullföljas. Detta gällde elledningsutbildning, mätutbildning och fordonsutbildning.

Den 22 juni 1941 inträffade det som alla med bävan väntat på. Hitler gav order om anfall mot Sovjetunionen. Till och med hans egna generaler var tveksamma till företaget. Många, liksom Sune, hade fått tre dagars permission för vistelse på Gotland och lämnat förbandet lördagen den 21 juni. Ledigheten gällde 22 juni (söndag), 23 juni (midsommarafton) och 24 juni (midsommardagen). Sune var i Mästerby och fick återkallelse natten mellan den 22 och 23 juni. Återfärden skedde snarast med gengasdriven taxi.

Den kvarvarande personalen hade intagit full stridsberedskap. Allt eftersom mannarna återkom fick de inta sina stridsbefattningar. Midsommarnatten blev overklig. Mellan Gotland och Baltikum rasade sjöslaget och mynningsflammorna lyste upp himmelen. Gotland kom nära händelserna när tyskarna avancerade upp genom de baltiska länderna mot Leningrad.

När korpralsskolans utbildningar vid krigsförbanden var klara samlades eleverna vid depåkompaniet i Fårösund den 7 augusti inför slutprövningarna. Nu gällde det att tjänstgöra som instruktör vid värnpliktsutbildning och där visa sin förmåga att föra befäl i olika situationer. Härvid sattes tjänstbarhetsbetyg 7,0 på den blivande korpralen. Körkortsprov avlades, civilt i Visby och militärt i Fårösundsterrängen.

Den 1 oktober 1941 befordras Sune till korpral, alltså underbefäl. Detta innebar lönehöjning till lönegrad Ma 3, tillgång till underbefälsmässen och mera tecken på ärmarna. Nu tillkom sålunda streck nummer två som betydde genomgången korpralsskola, en triangel som betydde utbildad mätare, en vinkel som betydde två års straffri tjänst och två blå redgarnsband som betydde befordrad till underbefäl.

Nu under krigstiden var alla de här tecknen inte så viktiga eftersom befordran erhölls så fort skolorna var avklarade. Tidigare, före 1936, fick man vänta på befordran till dess att en tjänst blev ledig. Då kunde man se vilken kompetens vederbörande hade även om underbefälsbanden saknades.

Den 1 november 1941 börjar Sune på furirskolan vid KA 3. Det militära läget var än mer oroande och kriget såg ut att bli mer universellt. Tyskland hade under hösten fört över en pansarkår till Nordafrika och intagit Libyen. På ryska fronten avancerade tyskarna mot Leningrad och Moskva liksom i söder där man gått över floden Dnjepr.

Nu blev Sune fackligt ansluten i KA3:s underbefälsförening och blev vald till kassör. Det innebar att varje månad infordra avgifter och skicka huvuddelen till Underbefälsförbundet, tillhörande TCO. Föreningens eget kapital placerades i bank. Så händer det otroliga. När kassören öppnar kassaskrinet är föreningens pengar, ungefär femhundra kronor, borta. Endast kassören och ordföranden har nyckel. Styrelsen utom ordföranden sammankallas och tar beslut. De som kände ordföranden, en furir vid luftvärnet, förstod att han var den skyldige. Han var en notorisk pokerspelare och nu var det dags att göra upp. Det var tre ynglingar som gick till hans förband och de var väntade. Han kom ut med pistol i färdigställning men överlämnade det laddade vapnet när han såg att ingen blev rädd. Inte ens huvudvittnet kände rädsla. Det var första gången som Sune blev direkt hotad av beväpnad militär men inte den sista. Nästa gång var det en officer som blev förvirrad och det beskrivs längre fram i texten.

Den här spelande furiren fick ultimatum att återbetala det stulna beloppet inom en vecka annars blev det polisanmälan. Han betalade för han var uttagen till underofficersutbildning och det ville han inte gå miste om. Tyvärr fortsatte speldjävulen att hålla sitt grepp. Så när han efter två års studier skrivit sina realexamensuppgifter blev han överraskad med en stulen plånbok i handen. Han relegerades från skolan direkt och blev aldrig underofficerare. Han är bosatt på ön, men när Sune möter honom vänder han skamset bort blicken.

Vid höstterminens slut var frågan den hur ledigheten under jul och nyår skulle fördelas. Alla kunde sannolikt inte räkna med ledigt hela tiden. Sune fick sin tjänstgöring i vakttjänst och dylikt mellan den 16 och 28 december. I förhållningsboken noterades därefter: ”1941-1942  29 December – 9 Januari Krigspermission, 12 dagar”.

KA3 var ett utmärkt förband för sport och idrott. Allt var så nära. Ny sporthall varifrån skidspår och orienteringsbanor utgick. Skjutbanorna låg alldeles intill kasernområdet och i den nya marinhamnen fanns båtar för rodd och segling. Detta ledde till en del bra resultat. Sune tog bland annat fältidrottsmärket och orienteringsmärket i guld och marinens skyttemedalj i silver. Det segrande laget i korporienteringens militärklass 1942 var KA3 IF, med korpralerna Sune Andersson, Sune Eriksson och Åke Palmgren.

Furirskolans andra kurs under sommaren 1942 koncentrerades till KA3 depå och fasta batterierna vid Hultungs och Trelge. Det var övningar i signaltjänst med betyg 7,5, betygsmätning 8,3 och skolskjutning med artilleri, 9,1. Allt förlöpte till belåtenhet och befordran till furir erhölls den 1 oktober 1942.

Nu återstod en månad till kontraktstiden gick ut och det var dags att bestämma väg, militär eller civil. Sune och hans bästa kompis Mattsson hade stora planer. Båda skulle sluta det militära livet. Det var två helt nya personligheter som skulle starta det civila livet. Till och med namnen skulle bytas. Båda ville heta Essemyr, men det gick inte Kungl. Maj:t med på så ”broder” Mattson valde namnet Isemark. Han var från Bohuslän och båda ynglingarna tyckte om sjön och nu skulle de skaffa en båt och bli fiskare. Den 31 oktober 1942 fick de sina avskedspass med vitsorden ”Utmärkt väl” i tre års tjänst. De nya namnen blev införda i församlingsboken den 27 november 1942.

Ynglingarna Essemyr och Isemark var förhoppningsfulla. Sune kände sjön. Han hade fisket i blodet från Fårö och kompisen likaså från Bohuslän. Som tidigare antyds räknade man med att kriget skulle vara slut efter tre år. Så blev det inte.

Hösten 1942 rasade striderna för fullt över hela världen. Tyskarna gick fram i södra Ryssland mot Stalingrad och i Nordafrika mot Egypten. Amerikanarna kämpade mot Japan i Stilla Havet.

Så när avskedspasset med det fina vitsordet var överlämnat kom inkallelsen direkt den 1 november 1942. Sune inkallades på obestämd tid som värnpliktig furir klass A enligt Värnpliktslagen 28§. Han placerades i samma befattning som om han vore stamanställd. På ett sätt var åtgärden logisk. En yngling med tre års militärutbildning kunde inte få lämna försvaret vid denna oroliga tid. Vännen Isemark fick i alla fall förflyttning till KA 4 i Göteborg och kom därmed närmare sina hemtrakter. Det lät nästan overkligt när ryktet om hans död nådde Sune. Han slutade sina dagar genom drunkning vid kräftfiske.

Furir (klass A) Essemyr hamnade nu som instruktör vid 1. skolkompaniet och fick hand om en grupp som skulle utbildas till signalister. Det var rätt yrkestjänst, även om det inte hörde ihop med fiske. Mellan den 15 och 27 december 1942 erhöll furiren krigspermission. En sista gång sökte han kontakt med far i Visby. Svaret på hans brev var negativt. Det var Hulda som svarade. Sune var inte välkommen att hälsa på vid Plågan. Det gjorde Sune missmodig. Om han inte var välkommen till fadershemmet kunde han knappast finna en tillflykt hos dem som inte ens var släkt till honom. Denna inställning blev avgörande för vidare kontakter med hem och fosterhem i fortsättningen.

Hösten 1943 tjänstgjorde Sune vid ett rörligt batteri igen. Nu var platsen Hällarna söder om Visby. Det var barndomens tassemarker. Lyckligtvis hamnade furiren som chef för en mätstation utanför Hällarna, på Högklint. Detta var i augusti och september och man fick fint främmande på Högklint. Viveka Lindfors och Gunnar Sjöberg med stort följe kom dit. Man spelade in filmen ”Brödernas kvinna” på Hau gård i Fleringe och nu skulle man ta några scener från Högklint. Intresset hos kustartilleristerna för filmteamet blev så stort att mätstationen närapå glömde att bevaka farvattnen utanför Visby.

Batteriets personal var förlagd i bivack, det vill säga tält, i skogarna vid I 18. Det var här som Sune för andra gången fick se en pistol på allvar riktad mot sig. Förra gången var den en underbefälskollega som höll i vapnet men nu var det en officer och det var lite mer komplicerat. Sune, som var chef för gruppen, hade god kännedom om strafflagen för krigsmakten, bland annat följande passus: ”Väcker krigsmän det uppsåt å daga, att med förenat våld sätta sig upp mot förman eller förmans givna order, dömes till___”, därefter följde olika straffsatser för anstiftare och övriga inblandade.

Furiren satte sig upp mot den unge fänriken och han fann för gott att stoppa in pistolen och återvända till officerstältet. Till historien hör att furirer klass A var speciellt aktade både av överordnade och underordnade. Detta berodde sannolikt på att de var inkallade enligt Värnpliktslagen, men dessutom hade de genomgått alla de skolor och kurser som stod till buds under tre års kontraktstid. De kände till både de värnpliktigas och befälens problem.

Efter den här händelsen tycktes alla ha fullt förtroende för furir Essemyr. Det kändes bra, men något overkligt, när man mot slutet av detta oförmodat höjde tjänstbarhetsbetyget och började tala om möjligheten att furiren kunde komma in på underofficersskolan. Det var ett bud som inte var alla förunnat.

Tiden var knapp, man ville ha svar före årets slut. Nu var goda råd dyra. Hur länge skulle kriget hålla på?

I detta läge beslutade Sune att återgå i aktiv tjänst den 1 januari 1944 och söka in till underofficersskolan som skulle börja den 5 oktober samma år.

Det år som gått kändes mer eller mindre bortkastat eftersom framtiden var så oviss. Nu var ett mål uppsatt och det kändes bra. Blev han antagen till underofficersskolan så skulle han satsa helhjärtat på studierna. Sommaren 1944, 14 april till 14 augusti, tjänstgjorde Sune som chef för en signalstation på Enholmen utanför Slite. Som furir hade han nu rätt till hyresersättning och kunde för första gången sedan 1937 skaffa civil bostad mer permanent. Så efter sju år som sjöman och militär hyrde Sune ett rum hos en snäll tant på Storgatan i Slite.

I Slite hade Sune en intressant tjänstgöring på signalstationen och dessutom civil bostad. Här träffar han sin blivande fästmö Barbro Helena Lawergren. Hon gick på realskolan i Slite och brottades med de skolproblem som furiren skulle möta i underofficersskolan senare på hösten.

Fram emot augusti månad var det klart med intagningen till Kustartilleriets underofficersskola i Karlskrona. Två elever från KA 3 antogs; Essemyr och Hjulström. Konkurrensen var benhård. Kontakten med Barbro och hennes familj fortsatte brevledes.

Underofficersskolan var liksom de tidigare militärskolorna schemalagd med 45 lektioner per vecka och lektionstiden var 50 minuter. Man läste alltså fem lektioner på lördagar mellan klockan 8 och 13 för att få full tid. Nio ämnen var civila och undervisningen sköttes av adjunkter från Karlskrona läroverk. Fem ämnen var militära och lärare var officerare med kaptens eller högre grad. Eleverna hade uniformsplikt men fick bo civilt på stan.

Adjunkterna trivdes med sina militärt disciplinerade och mogna elever och det gav en fin studieatmosfär i lektionssalen. De var specialister var och en i sitt ämne och Sune tyckte att det var den bästa undervisningen han hade fått hittills. Gymnastiken leddes av en gymnastikdirektör som tillika var reservofficer vid kustartilleriet. Han hade många timmar i veckan och ville visa upp en trupp av näst intill elitklass. Vid uppvisningarna varje terminsslut gavs mycket applåder och lovord så ”dirken” var nöjd och betygen låg högt.

En gång i veckan kom en hög officer från Stockholm till skolan och gav orientering om världsläget. Det var mycket intressant för dessa åhörare, speciellt vad man bedömde skulle hända till nästa veckas orientering. Svensk underrättelsetjänst var tydligen väl utvecklad för bedömningarna slog väl in.

Många elever började oroa sig för utebliven befordran om kriget tog slut och landet skulle avrusta. Så hade skett efter första världskrigets slut. Detta bekymrade inte furir Essemyr. Han var helt nöjd med att klara av en realexamen och sedan lämna militärtjänsten om så var nödvändigt. Många elever var gifta och deras fruar arbetade kanske på förbanden, vilket kunde leda till arbetslöshet för familjerna. Det problemet hade inte Sune.

Den 4 Maj 1945 kapitulerade Tyskland och Europa kunde se fram emot fred.

Den 1 juni avslutas första läsåret vid underofficersskolan och Sune börjar tjänstgöra som instruktör vid SMSK, signal- och minskolan, på KA3 den 4 juni. Det var precis den tjänst furiren ville ha, att få undervisa i teori och praktik inom det signaltekniska yrkesområdet. Eleverna var både stamanställda och värnpliktiga och var väldigt intresserade av tekniken. Idrott ingick i schemat och Sune fick fram en del förmågor i orientering, rodd och segling. Skolchef för SMSK var kapten Krokstedt, bördig från Slite, och han såg gärna att signalskolan gick ut på sjön ibland. Furiren hade rätt att låna båt även på fritiden. Då hände att han och en del elever seglade till Sudersand eller Rute över helgerna. Även Barbro med väninna var med på sådana seglingar.

Under den här tiden beslöt sig furiren för att satsa mer på teleteknisk utbildning. Han anmäler sig till ”Högre fackingenjörskurs: Teleteknisk linje” per korrespondens vid NKI-skolan. Det var en bra idé. Man fick välja att läsa flera ämnen samtidigt och Sune valde ämnen som kunde vara till nytta direkt i underofficersskolan. Det blev algebra, trigonometri, räknestickan 1, skissritning och ellära. På det sättet blev det möjligt att koncentrera sig på övriga ämnen i underofficersutbildningen.

Den 30 september 1945 började höstterminen i Karlskrona. Studierna gick bra och i maj var realexamen klar och i mitten av juni var underofficersexamen avklarad. Sune placerade sig som tia totalt av tjugosex aspiranter. Den placeringen var han nöjd med. Nu hände saker fortare än någon kunnat ana. Den 1 juli 1946 blev furiren utnämnd till underofficer med fullmakt vid kustartilleriet med sergeants tjänstegrad. Det betydde stora förändringar i förmåner och skyldigheter. Det innebar bland annat ordinarie statlig anställning enligt gällande löneavtal, rätt att bo civilt och rätt till familjebostad när så blev aktuellt och tillgång till underofficersmässen där måltider serverades av hovmästare. Ansvaret ökade från gruppbefäl till plutonbefäl, det vill säga från cirka tolv man till ungefär trettio man beroende på tjänstgöringens art.

Kriget var slut och de här utnämningarna av 26 underofficerare direkt efter examen var överraskande. Under fredstid var det normalt att vänta flera år på befordran allt eftersom de äldre gick i pension.

Någonting speciellt måste ha hänt. Kanske var det ingen riktig fred! Redan nu började oenigheter mellan segermakterna visa sig. När Sovjetunionen lagt under sig alla östeuropeiska stater och börjat visa intresse för bland annat Italien började västmakterna organisera sig. Detta ledde till två maktblock, östblocket och västblocket. Europa gick in i en osäker framtid, det kalla kriget.

Underofficer

Nu börjar den sista epoken i Sunes militärliv, militär verksamhet men med civilt boende. Det kändes skönt att lämna kasernområdet efter arbetsdagens slut och inordna sig i det civila samhället.

Sune får tjänstgöring vid signalskolan och studerar vidare på NKI-skolan. Barbros utbildning vid lasarettet i Visby avslutas den 31 oktober 1946. Julafton 1946 förlovar sig Barbro och Sune. Nu var det dags att bilda familj. Sergeanten begär och tilldelas en mindre tjänstebostad. När den skulle möbleras kom sparslantarna väl till pass. Sparande hade börjat med tvång, men sedan hade Sune fortsatt frivilligt. På våren var lägenheten klar, ett rum med kokvrå, och Barbro flyttade till Fårösund. Den 1 juli 1947 fick Barbro anställning vid intendenturförvaltningen vid KA3. Hon har redan haft en tillfällig tjänst där sedan den 27 maj 1947.

I Sunes fullmakt att vara en underofficer vid kustartilleriet fanns en avslutande mening med strängt militärt innehåll. ”Vilket vederbörande till efterrättelse länder”

I praktiken innebar det att efterkomma de order som utfärdats, mestadels utan invändningar. Om ordern kom från högre ort, så kallad kustartilleriorder (KAO), så var ändring svår att uppnå.

Så enligt KAO 19/48 beordras sergeant Essemyr att genomgå ”Kurs för mil. studieledare i ämnet medborgarkunskap i Stockholm 3 Mars - 13 Mars 1949”. Kursen, som var helt civil, var mycket intressant och gav många inblickar i svensk inrikes och utrikespolitik.

Problemen med sådana här order, att resa bort, var påfrestande på familjen hemma. Det kunde inte vara lätt för en ung fru, med ettårigt barn och ytterliggare ett barn på väg, att klara familjebestyren själv. Detta var nackdelen för Barbro med att vara gift med en militär. Sune förstod det och han var fortfarande inställd på att byta till ett civilt yrke. Det var emellertid inte så lätt att bara lämna en ordinarie statlig tjänst som tagit så många år att uppnå. Övergången måste ske på ett sådant sätt att familjens ekonomi var tryggad. Vissa civila statliga tjänster gav möjlighet till anställning med tjänstledighet från försvaret. Tjänstledigheten, två år i taget, beviljades om det var i statsnyttans intresse. Mest var det tjänster vid administrativa enheter, men även i tekniska yrken. Det var den vägen Sune ville gå.

KA 3 skötte bostadsfrågan ganska bra för familjen. Från den mindre lägenheten fick man flytta till en större med två rum och kök och senare till ”eget” hus med tre rum och kök, källare och trädgård. För Sune, som levt i fartygens trånga skansar, i militära logement eller tältförläggningar, var den här bostaden bra.

Sergeantens väg ut ur militärtjänsten gick via utbildning inom teleteknik. Han sökte alla kurser som bjöds inom yrkesområdet. Det blev bland annat kurs för signalunderofficer vid KA 1 i Vaxholm i tre månader 1951, kurs vid radarskolan vid KA 4 i Göteborg 1954, kurs vid Televerket i Stockholm 1954. Detta var alltså kurser som var viktiga komplement till ingenjörsstudierna, kurser som Sune ville ha. Därtill kom många andra kommenderingar som inte var eftertraktade men omöjliga att undslippa. Sammantaget blev det långa perioder i bortavaro från hemmet och familjen.

I februari 1956 kom den utbildning som definitivt skulle ge sergeanten möjlighet att avgå från militärtjänsten. Man sökte underofficerare som var villiga att genomgå korrespondenskurs avseende ett elektroniskt centralinstrument som tillverkades i Frankrike. Över trettio underofficerare anmälde sig till studierna. När det första lärobrevet kommit reducerades deltagandet snabbt till cirka hälften. Det var studier som krävde goda kunskaper i elektronik och matematik och lärobreven som kom från Paris var skrivna på engelska. När kursen var slut tog man ut åtta underofficerare för tjänstgöring vid fabriken i Paris. Av dessa åtta var fyra från KA3.

Efter uttagningen i korrespondenskursen tog Marinförvaltningen i Stockholm över vidareutbildningen av de åtta underofficerarna. Det blev utbildning vid både civila företag och militära verkstäder. Avsikten var att omskolningen skulle ge en helt ny gren av hantverkare, instrumentmästare.

Den första kontakten med instrumenteringen fick eleverna i september 1956 vid företaget Arenco i Vällingby. Här tillverkades det centralsikte som skulle ge mätvärden till den franska datorn, centralinstrumentet.

Den 2 december 1957 är omskolningen klar och Sune skickas till marinförvaltningens kontrollavdelning vid firman Compagnie Générale de Télégraphie sans Fil i Paris. Uppgiften är att utföra leveranskontroll och funktionsprov på beställda instrument. I slutet på mars 1958 ska avlösning ske och Sune har ordnat tre veckors semester i Paris. Den ledigheten tillbringar han tillsammans med sin fru, som äntligen fick en välbehövlig avkoppling från hemmets alla bestyr.

Sommaren 1958 gick Sune en kurs gällande radiostyrda målbåtar och fick sedan köra sådana. Det var snabba båtar som gick 40 knop och när de skulle provköras på kvällarna fick familjen följa med på verkliga snabbkörningar i sundet. I avvaktan på Marinförvaltningens vidare order fick Sune tjänstgöra som idrottsunderofficer på KA3. Då fick han vara hemma och det kändes bra. Tre större tävlingar hann han arrangera under sensommaren, i skjutning, orientering och tennis med godtagbart resultat. Den 2 september 1958 var det dags för tjänstgöring i Paris igen och fram emot våren 1959 blev han helt överförd till Marinförvaltningens förfogande.

Tjänsten i Stockholm gällde nya svensktillverkade instrument, där en stor del av elektronrörstekniken skulle ersättas av halvledarteknik Det var en teknik som man räknade med skulle revolutionera all elektronik, både civil och militär, i framtiden. För en tekniker i elektronik var det intressant att få studera en teknik som ännu låg i utvecklingsstadiet. Det tråkiga var att man satsade så mycket pengar genom krigsindustrin för att få utvecklingen framåt. Under kriget fick man fram bland annat radar, FM-radio och reaplan, uppfinningar som man inte kan vara utan i det civila livet idag.

Nu var det dags att få en helt nyinstiftad militär titel. Sergeant vid artilleriavdelningen blev istället Instrumentmästare vid hantverksavdelning. Detta passade bättre för Sunes framtidsplaner.

Barbros far Adolf, som var folkskollärare i Boge, hade föreslagit att Sune skulle studera till lärare och sergeanten hade vikarierat någon vecka i Boge skola. Den här idén vaknade till liv när Sune fick klart för sig att man gärna anställde vissa militärer, underofficierare och underbefäl, som lärare i yrkesskolan. Vid verkstadsskolan i Visby fanns en yrkeslärartjänst i nybörjarkurs för telereparatörer. Sune underrättade sig om tjänsten och vilka krav som gällde för anställning. Rektorn gav rådet att vidtala Kungliga Överstyrelsen för yrkesutbildning, som låg nära Marinförvaltningen i Stockholm. Så blev det. Underofficeren lämnade in sina betygshandlingar till Yrkesskolöverstyrelsen och angav att han var intresserad av tjänsten vid Verkstadsskolan i Visby om den blev ledig.

Efter någon dag kommer förfrågan om sökanden skulle kunna ta ett vikariat som yrkeslärare vid omskolningskurs i Norrköping den 1 juni till 4 juli 1959. Sune accepterade sedan han hade fått klart med tjänstledighet från militärtjänsten. Vid KA3, där man tagit del av tjänstledighetsansökan, florerade redan rykten om underofficerens avhopp från militärtjänsten.

I Norrköping undervisade Sune, precis som i skolorna vid KA3, i matematik, ellära och elektronik. Då och då kom rektorn in och åhörde lektionerna precis som cheferna gjort hemma på militärskolorna, så det väckte ingen nervositet hos lärarvikarien. Han trivdes i den här miljön. Efter tre veckor blir vikarien kallad till rektorn. Nu händer det otroliga. Rektorn bjuder honom en fast anställning som yrkeslärare för telereparatörer vid Norrköpings stads yrkesskolor. Behörigheten kan utfärdas personligt i de ämnen som är aktuella och pedagogutbildningen kan ordnas senare. Sune klargör att han är glad över erbjudandet, men att han helst vill avvakta en tjänst i Visby. Då kommer nästa överraskning från rektorn: ”Jag hade tänkt locka hit dig till min skola, men när det inte går kan jag meddela från yrkesskolöverstyrelsen att du kan tillträda tjänsten som yrkeslärare i Visby den 7 augusti 1959”. Nu var det äntligen klart för övergång till civil tjänst efter 20 år i militär verksamhet.

När Sune kom hem till KA 3 för avslutande uppdrag möttes han på underofficersmässen av en del frågor. Vissa lät närmast som gliringar; ”Var det inte bra som lärare?”, ”Tog det slut så fort?”. Den blivande yrkesläraren nämnde inte vad som skulle ske den 7 augusti, då han skulle börja lärarjobbet i Visby. Så hans svar blev sanningsenligt att han tyckte bra om lärarjobbet i Norrköping, men det var bara ett vikariat på fem veckor och det var slut nu.

Eftersom utbildning av telereparatörer var ”i statsnyttans intresse” så fick Essemyr tjänstledighet med c-avdrag i två år från militäranställningen.  

-------------------------------------------------------------------------

(Ovan text och fotografier kommer från Sune Essemyrs son Mats Essemyr)