Interneringslägret vid Blåhäll i Tofta

De internerade sjömännen var ganska belåtna med sin lott, och de var medvetna om att de kommit till goda människor. Naturligtvis fick de inte röra sig fritt i trakten kring Roma, men för att få kontakt med den gotländska befolkningen behövdes det inte heller. Många gotlänningar kom nämligen till lägret konverserade med de internerade tyskarna, och en och annan hade med sig cigarretter och andra för tyskarna begärliga ting. Genom myndigheternas försorg blev ett mindre område avdelat att användas för idrottsutövande och bad. Naturligtvis var utövarna av detta "friluftsliv" hela tiden under bevakning och vakterna hade gjort klart för dem att gevären var laddade med skarp ammunition. Man måste konstatera och samtidigt lovorda de svenska myndigheternas åtgärder, i syfte att göra interneringslivet så drägligt som möjligt för de tyska sjömännen.

Någon dag efter det att interneringslägret i Roma börjat fungera övertog löjtnant Borell befälet, vilket tyskarna gladdes mycket åt. Det visade sig ganska snart att förhållandet mellan "persermajoren" Borell och tyskarna var mycket gott. Matroserna tilläts nu att under eskort bege sig ut i samhället, där de fick besöka kaféet m. m. På detta sätt skaffade sig albatrossarna de första svenska vännerna.

Roma sockerfabrik lånade ut ett sextiotal madrasser till lägret, men givetvis räckte madrasserna inte till alla internerade, utan de övriga fick sova i de hängmattor, vilka medförts från fartyget. Albatross förråd hade under tiden placerats i arbetarkasernens källare. Detta innebar att tyskarna nu själva kunde ta itu med matlagningen, och på så sätt få lite "hemlandssmak" . De i Stockholm bosatta tyskarna hade startat en insamlingsaktion som hade till syfte alt förse de internerade med litteratur.

Även många svenskar gjorde privata insatser. Dr Bergvall från Norrköping, som ägde en privatklinik, erbjöd alldeles gratis fem vårdplatser åt sårade. Den 8 juli 1915 anordnade en familj från Visby, vars dotter var förlovad med en tysk läkare, en kaffebjudning för de internerade. Ett bevis på gotlänningars och andras givmildhet, var de gåvor som i hundratal strömmade in till lägret.

Den 9 juli gav militärbefälhavaren, general E. W. Bergström, instruktioner [ör den internerade besättningen och till bevakningsstyrkan. Det hade bl. a. bestämts att alla avgående telegram och postförsändelser skulle gå via censuren. Även gåvorna till sjömännen måste, innan de överlämnades, först genomsökas av vaktpersonalen, eftersom man ville undvika att privata klädespersedlar smugglades in.

Fältgudstjänster anordnades på "Albatrossarnas idrottsplats" och den 19 juli höll lektor Waldenström den första andakten. En vecka senare kom från tyska S :ta Gertruds församling i Stockholm, fil. dr G. F. Sterzel och förrättade gudstjänst.

Interneringen hade även ekonomiska följder. Redan den 4 juli inkom ett telegram till armens kommandoexpedition, i vilket kapten West begärde 5.000 kr att användas till inköp av förnödenheter, samt till den förestående avlöningen med 20 kr pr man. Den 17 juli placerades Albatross' krigskassa i Riksbanken i Visby, där man upprättat ett girokonto, på vilket talrika insättningar och uttag företogs ända fram till november 1917. Girokontots öppningssaldo uppgick till 20.397 :47 kr.

Efter hand fick Albatrossmännen möjligheter till arbete. Dels arbetade de med anläggning av idrottsplatsen dels med renhållning och underhåll av interneringslägret. Snart fick de tillstånd att skaffa annat arbete. Somliga utförde reparationsarbeten i Roma sockerfabrik, andra var sysselsatta med jordbruk o. s. v. Tyskarna var mycket glada över att få arbeta, då ju deras ekonomi härigenom förbättrades.

Drottning Victoria höll under hela interneringstiden kontakt med lägret, vilket den livliga brevväxlingen mellan henne och landshövding Roos vittnar om.

Innan betupptagningen började på hösten 1915 flyttades interneringslägret till Blåhäll i Tofta. Anledningen var att Roma sockerfabrik var i stort behov av arbetarbaracken. Tyskarna, vilka hade lärt sig att trivas i Roma, tyckte inte om att flytta från samhället. Därtill kommer att lägret i Tofta låg mera isolerat. Efterhand fick de litet mera frihet och ganska snart blev det roligt i Tofta.

I lägret funderade man dock över hur man skulle kunna få tillstånd att resa in till Visby, ty vanan att dricka kaffe hade man tagit med sig från Roms. Richard Woldt (under många år bosatt i Vibble) har antecknat följande: "Slumpen hjälper många gånger uppfinnaren, så även oss en vacker dag. Det hände när en av oss fick ordentlig tandvärk, varför lägerläkaren ordinerade att man- Ilen skulle uppsöka tandläkare i Visby. Därefter uppstod en svår tandvärksepidemi i Tofta. För det mesta glömdes dock tandvärken vid framkomsten till Stadshotellet eller den piperska restaurangen på Hästgatan i Visby. Framemot kvällen tog man tåget till Hallvards, varifrån den internerade vandrade tillsammans med sin bevakning "arm i arm" till lägret. Vid dessa tillfällen var det ofta ganska svårt att avgöra vem som eskorterade vem. Men allt har sin tid - även tandvärk - den tog slut av den anledningen att det aldrig kom någon tandläkarräkning till lägret."

De svenska bevakningskompanierna avlöstes i perioder om fyra veckor. Tyskarna spelade ofta fotboll och tävlade i annan idrott mot lag från bevakningsstyrkan. Till slut hade de tävlat mot "hela artilleriregementet", och vid dessa tillfällen knöts många vänskapsband. Trots att några flyktförsök och en och annan rymning företogs, blev förtroendet mellan bevakningen och de bevakade större och större. Så småningom tilläts matroserna att lämna lägret utan eskort. Det enda som begärdes var en försäkran att de inte skulle försöka rymma, eller ställa till med någon annan galenskap. De fick en passersedel utfärdad, där del stod angivet när de skulle vara tillbaka i lägret. Om det hände att någon, av en eller annan anledning, kom "försenad" tillbaka, blev vederbörande bestraffad. Straffåtgärderna vidtogs inte av den "generösa" svenska bevakningsledningen, utan av det tyska befälet. Tyskarna hade byggt en liten arrestcell, där "syndarna", enligt det tyska militära reglementet, fick "sitta". Besättningsmän har förklarat att det nästan aldrig förekom att någon bröt löftet att komma tillbaka till lägret efter permission.

Efterhand gavs tillstånd till att de tyska sjömännen fick ta hit sina familjer, och att de fick bo tillsammans med sina anhöriga i privata hem i Tofta. En gång i veckan måste dessa internerade dock infinna sig hos lägerkommendanten.

Många av albatrossarna tyckte om att musicera, och de hade för detta ändamål snickrat ihop en liten musikpaviljong, där det spelades flitigt och ofta. Bevakningspersonalen fick gärna önska låtar och ofta hände det att tyskarna fick komma hem till sina svenska musikvänner för att hålla musikaftnar och samkväm.

I januari var hela den tyska besättningen inbjuden till Gotlands Infanteriregementes traditionella årsfest. De marscherade en kall men underbart vacker vintermorgon via Högklint till Visborgsslätt. Vid framkomsten till kasernen stod hela regementet uppställt, och tyskarna välkomnades med regementets marsch (In Treue Fest). Därefter anvisades de sina respektive logi i kasernen, och fram till middagen hade de sedan tid till att bekanta sig med infanteristerna. Efter middagen spelades upp till dans och flickorna från Visby med omnejd var talrikt representerade. Det blev för många ett angenämt minne. Kapten Struve berättar att när dansen började tyskarna bara stod där och tittade. På kapten Struves fråga, varför de inte dansade, svarade de att de inte kunde tala svenska. Då hördes kapten Struves röst: "Ni ska dansa, och inte prata"! Detta var startskottet till aftonens danstävlan.

För att fördriva tiden under lägerdagarna, spelade man bl. a. schack, kort eller andra sällskapsspel. Somliga pysslade med hobbyarbeten, andra arbetade i skogen, högg ved på gårdar o. s. v. En löjtnant från artilleriet var vänlig nog att ordna ut många par skidor och ägnade en stor del av sin tid till att lära tyskarna använda dem. Sedan företog man skidturer i omgivningarna och löjtnantens initiativ uppskattades mycket. Att åka kälke var ett annat omtyckt tidsfördriv, och inte sällan hände det att det var "blandat" sällskap som hade kul.

Kul var det också på Kneippbyn, vilket dr Kallenberg höll öppet hela vintern. Där var det alltid fullt hus. Tyskarna tyckte att dr Kallenberg var en mycket hygglig man, som lät dem övernatta på Kneippbyn mot en avgift av endast 20 öre. Även där musicerades det ganska ofta, och lika ofta spelade man upp till dans. Mellan de svenska och tyska "kavaljererna" utspelades en hel del episoder, när det gällde tävlan om vem som bäst kunde charmera flickorna.

På interneringslägret hade under tiden byggts ett marketenteri, där tyskarna kunde köpa cigarretter eller under gemytliga former dricka öl och ha roligt ph kvällarna.

Även D. B. V:s Paviljong var ett ställe där albatrossare ofta var synliga. Man förstår att de med tiden blev rätt hemtama i Visby och på Gotland. Därför var det för många inte lätt, när avskedsstunden kom, att lämna ön. Ur bevakningssynpunkt ansågs nämligen att det skulle vara bättre med internering i Skillingaryd. En av de sista bilderna som togs av albatrossarna innan de lämnade Gotland, var när de stod uppställda på järnvägsstationen i Hallvards den 30 sept. 1917. I Skillingaryd trivdes tyskarna inte lika bra som på Gotland och inte heller fick de kontakt med befolkningen på samma sätt.

Den 15 dec. 1917 skrev fregattkapten West ett personligt brev till landshövding Roos, och brevet lydde ungefär så här:

"Välborne herre, ärade herr landshövding! Som ett litet tecken på vår tacksamhet, och för all den möda och omtanke som landshövdingen har ägnat oss under interneringstiden på Gotland, skulle det vara en ära för oss, om landshövdingen skulle vilja taga emot en av besättningsmän byggd modell av fartyget. Det är en ringa gåva, den skall dock förvissa herr landshövdingen om att vi alltid med största tacksamhet skall minnas Gotlands högste kunglige tjänsteman. Jag hoppas att modellen skall komma fram i gott skick, och att den skall finna en plats i något rum i residenset som ett minne av ett fartyg, vars öde är förknippat med Gotland. Vi har nu vant oss att vara här, i våra tankar vistas vi dock ännu på den ö, som blivit oss alla kär, och som har spelat en stor roll i våra liv. Jag hoppas att herr landshövdingen samt hans högt ärade gemål kan se fram emot en god jul och ett gott nytt år, och än en gång vill jag uttrycka min stora tacksamhet.

Underdånigast West.

Så kom då dagen då alla fick resa hem igen och någon permissionssedel behövdes nu inte längre. Många av dem kom att minnas Sverige med stor tacksamhet, somliga kom tillbaka på semester, andra för att gifta sig eller för att hämta fästmön. Av interneringshistorien återstår nu endast den ekonomiska delen. Genom en check, som var utställd på Svenska Handelsbanken, betalade den tyska legationen som ersättning för kostnader i samband med interneringen ett belopp på 561.557: 22 kr. Vid regleringen av betalningen fick tyskarna sig tillgodoräknat 6.550 kr, vilket ansågs vara köpesumma för ett tyskt flygplan som landat i Sverige. (Källa: S.M.S. Albatross. Av E. Thiery)

Generalmajor Hjalmar Falk berättar en episod från Albatrosslägret

Manskap ur Bevakningskompaniet. 4/11 1916

Bevakningskompaniet. 12 komp. 3/1 1917