Regementet uppsattes 1943 i Enköping under namnet Kungliga Göta pansarlivgarde (P 1) och ärvde namn och traditioner efter infanteriförbandet Göta livgarde (I 2) vilket avvecklats 1939. Under 1943 och 1944 utbildades P 1-värnpliktiga vid Södermanlands pansarregemente (P 3), och vid Skaraborgs pansarregemente (P 4), och först 1945 påbörjades utbildningen i Enköping. Från 1944 var ett detachement ur regementet förlagt till Visby under namnet P 1 Gotland.

Förbandet omorganiserades 1 april 1944 till 41. stridsvagnskompaniet. Kompaniet fick efterhand alla de 47 Strv m/37 som armén hade. Till en början bestod kompaniet emellertid av endast fyra 5-vagnsplutoner och en motoriserad pansarvärns/luftvärnspluton.

På våren 1944 överfördes till ön 42. pansarbils-kompaniet från P 3 i Strängnäs utrustade med fem stycken Pb m/41 "Irland" med nummer 946, 947, 948, 949 och 950. Typen var något större än Pb m/40 som varit på ön 1941. Chef var löjtnanten Pelling. Kompaniet var egentligen endast en pluton men var förstärkt med en gevärspluton och en tung pluton, båda var motoriserade.

Från och med 1 april 1944 övertog P 1 G mobiliseringsansvaret från P 3 för dessa Gotlands två första pansarenheter. Det var två snabba, helmotoriserade förband, som företrädesvis användes som "lufttruppsberedskap". Chef för P 1 G var kapten Rolf von Krusenstierna. De båda 41. kompaniet och 42. pansarbilskompaniet förlades i Tingstäde och lydde direkt under militärbefälhavaren på Gotland.

Den nye ÖB Helge Jung gjorde en inspektionsresa till Gotland i juni. Bland de förband han besökte fanns stridsvagnskompaniet med dessa små kulsprutevagnar. Han meddelade att det skulle komma "riktiga" stridsvagnar, de bästa som fanns i Sverige.

I slutet av juli anlände till Slite det 4. tunga stridsvagnskompaniet från P 3. Kompaniet stod under befäl av reservlöjtnant Lars Annerstedt och bestod av 18 stycken splitternya svenska 22 tons stridsvagnar Strv m/42 samt fyra stycken så kallade karosseripansarbilar Kp m/42 för sin följetrupp. Kompaniet ingick egentligen i en pansarbrigad men överfördes för att ingå i VII. milos trupper.

Sommaren 1944 fanns på Gotland tre pansarenheter som i stort sätt motsvarade en bataljon. För att leda denna trupp begärde militärbefälhavaren att det behövdes en bataljonsledning. I mitten av augusti anlände major K O Smitt från P 4 med adjutanten löjtnant Curt Camitz från P 2.

Ansvaret för att P 1 G erhöll kompetenta befäl för freds- och krigsbehov låg på P 1. De värnpliktiga skulle emellertid tas ut från inskrivningsmyndigheterna, och så långt det gick från I 18:s inskrivningsområde. I förvaltningsavseende var P 1 G helt beroende av I 18 men var till en början ändå en egen mobiliserings-myndighet. Därför vidtog en intensiv ny- och omskolningsverksamhet vid detta förband. I största möjliga utsträckning uttogs gotländska värnpliktiga. 

I slutet av 1944 bestod P 1 G av: 41. stridsvagnskompaniet med tre stridsvagnsplutoner med 47 Strv m/37, 42. pansarbilkompaniet med fem Pb m/41, 4. tunga stridsvagnskompaniet ur P 3 med 3 stridsvagnsplutoner med 18 Strv m/42 och fyra Kp m/42 samt i depån en gammal Strv m/21-29 för övningsändamål.

Under en nattövning 1944 i närheten av Slite råkade en Strv m/37 köra över en klint och föll ner ett par meter. Strv nr: 169:s besättning klarade sig med mindre skador, vagnen däremot blev sned i chassit och gick inte att reparera.

Under hösten av 1944 kom 41. stridsvagnskompaniet att ingå i I 18:s  provisoriska 2. bataljon. I november organiserade I 18 och P 1 G en bataljon med stridsvagnskompani.

Vid krigsslutet bestod de båda stridsvagnskompanierna av 18 Strv m/42 och 47 Strv m/37 samt 424 man och pansarbilskompaniet 5 Pb m/41 samt 146 man.

Det tunga stridsvagnskompaniets tjänstetid på Gotland blev inte så långvarigt. Redan i september 1945 kom nya order som innebar att 22-tons vagnarna skulle bytas ut mot 20 stycken (1946 fanns 18 stycken) Strv m/41.

I försvarsberedningen år 1945 hade planer på att lägga ner P 1 G framförts. Men på grund av den så kallade Pragkuppen då kommunisterna med sovjetisk  hjälp tilltvingade sig makten, lades förslaget på is.

Enligt 1949 års försvarsorganisation upplöstes 41. stridsvagnskompaniet och 42. pansarbilskompaniet och fördelades med respektive pansardelar, nio plutoner varav en pansarbilspluton, så att militärbefäls- och försvarsområdesstaberna erhöll varsin "eskortpluton" och varje skyttebataljon en pansarförstärkning. I och med de nybildade infanteribrigaderna hade IB 18 genom att infanteribataljonerna tilldelades pansar-förstärkningar erhållit mer slagkraft än de normala infanteribrigaderna.

På hösten 1951 övades VII. militärbefälsstaben samt två försvarsområdesstaber och ett par pansar och underhållsförband. Det blev sista gången pansarbil Pb m/41 var i tjänst på Gotland.

1954 meddelade arméchefen generallöjtnant C A Ehrensvärd att P 1 G på Gotland skulle få bättre stridsvagnar. Det gällde 60 stycken Strv m/40 som efterhand skulle överföras från P 2 i Hässleholm som i sin tur skulle få de nya brittiska Centurionvagnarna.

Någon större glädje medförde detta beslut inte. Stridsvagnarna var bättre en de gamla Strv m/37 men de hade bara en 37 mm kanon.

Bataljonernas lätta stridsvagnsplutoner kom nu efterhand att ersättas av pansarkompanier med vardera tio Strv m/40 samt en Kp m/42. Dessutom skulle ett sjätte kompani tillkomma. Det var en kompensation för 41. och 42. pansarkompanierna som vars vagnar byggdes om till pansarbandvagnar för fastlandets pansarskyttekompanier.

71. Pansarkompaniet med mobort Visby, 72. Pansarkompaniet med mobort Roma, 73. Pansarkompaniet med mobort Tingstäde, 74. Pansarkompaniet med mobort Lärbro, 75. Pansarkompaniet med mobort Havdhem, 76. Pansarkompaniet med mobort Visby.

1956 bestämdes att P 1 G skulle sätta upp ett kompani med infanteri-kanonvagnar Ikv 102. Utbildningen på dessa påbörjades i början av 1958. Dessa skulle såsom 71. och 72. stormkanonkompanierna ersätta pansarkompanierna i ett par skyttebataljoner.

Samma tid avbröts utbildningen av Strv m/40. Infanterikanonvagnarna  löste inte pansarvärnsproblemet mer än delvis eftersom deras 10.5 cm kanoner var korta och främst avsedda för spränggranater. Med pansarspränggranater med riktad sprängverkan kunde de emellertid få god effekt.