1. Batteriet I. Divisionen

Fältpostnr: 18311

Gotlands artillerikår

Utrustade 1939 med fyra 7.5 cm kanon m/02-33. Fr o m 1940 utrustade med tolv stycken kanon 7.5 cm m/40.

Från och med 1944 ingick batteriet i XIV divisionen. Sent på året 1944 började batteriet att avrustas.

Batteriet grupperat 26/9 1939  vid depån A 7 för kompletteringar av manskap och därefter förflyttas batteriet till Burgsvik.

Batteriet grupperat 1939 i Burgsvik

Batteriet grupperat 1939 i Fårösund

Batteriet grupperat 5/12 1939 i Ljugarn (1500 meter nordväst Ljugarn. I trakten av Lauritse gård)

Batteriet grupperat 27/7 1943 i Ljugarn

Batteriet grupperat 1944 i Ljugarn

Befäl

ETT SVÅRT BESLUTFATTNINGSLÄGE

av Axel Hullberg

På våren 1942 hade A 7:s divisioner påtagligt ökat sin stridsduglighet samtidigt som de fyllt sin primära beredskapsuppgift. Materielen var kompletterad och fältarbeten och befästningar hade utförts. Den artilleridivision som jag tillhörde hade förstärkts med ett rörligt kustartilleribatteri. Beredskapen var med hänsyn till en tillfällig avspänning något sänkt, vilket gav förbandscheferna ett efterlängtat tillfälle att permittera en viss procent av personalstyrkan. Själv var jag vakthavande officer i divisionsstaben och vilade i kvarteret med fälttelefonen på en stol vid sängen. Det är söndagsmorgon klockan 0415, våren har anlänt till Gotland med spirande grönska, bräkande lammungar och morgontidig fågelsång.

Ilsken ringsignal - ett täckord som innebär beredskap l - nu vidtar jag rutinmässigt en serie åtgärder som övats vid ett otal larm. Mottelefonera, larma både på tråd och med motorcykelordonnanser , passa radion, höj kryptoberedskapen och kontrollera skyddet! Kustsignalstationen har rapporterat okända fartyg under insegling. Två batterier och KA-batteriet beordras i ställning och så vill divisionschefen ned till stranden för att få en bild av läget. På väg mot Grötlingsboudd möter oss en skrämmande syn. Gattet mellan udden och land tycks fullt av fartyg som gör horisonten taggig och sedan batterikikaren monterats försöker vi oss på en första identifiering med hjälp av silhuett boken. Ett ubåtsdepåfartyg av rysk nationalitet tror vi oss ha igenkänt. Avståndet beräknas grovt med en enkel formel som utgår från vår egen höjd över havet och med hänsyn till det faktum att endast delar av fartygen syns ovanför horisontlinjen. Det är ovisst om de ligger hitom eller bortom territorialgränsen. Regeln var att om fartyg kom närmare än tre sjömil var det dags att skjuta varningsskott.

Våra egna batterier började nu anmäla eldberedskap och rapportera bäringar vilket gav oss möjlighet att få bättre besked om fartygens rörelser och avstånd till stranden. De låg praktiskt taget stilla på den kritiska gränsen. En batterichef frågade om eld fick öppnas. "Svar nej". Divisionschefen verkade besvärad. Kustartilleriet kom nu in med exakt lägesangivning och identifikation på krypto. Batterichefen begärde eldtillstånd på förhand för att ha handlingsfrihet om läget skulle ändras. Svar: "Onödigt så länge förbindelsen fungerar". Ett flygplan dök nu upp vid horisonten över Faludden med kurs mot fartygen och på ganska låg höjd, kanske 1500 m.

Det stora fartygets luftvärn öppnade eld utan att träffa, planet fortsatte norrut och försvann i riktning mot Östergarns holme.

Jag rådde min chef att skjuta varningsskott men han ville inte höra på det örat. Mina försök att beskriva hur våra chanser minskade att få träff på fartygen om de satte fart mot stranden och hur ohållbart vårt läge var om de hann nå stranden med alla de kompanier som kunde finnas ombord, gjorde ingen effekt på min chef. Så började svartrök välla ut ur skorstenarna och då kunde jag inte hejda mig utan sa något om att nu fyrar de på i pannorna för att gå rätt in i Ronehamn och här står hela divisionen till ingen nytta. Signalisten låg utom hörhåll för detta respektlösa uttalande och han hörde heller inte svaret. "Du förstår inte det ansvar jag har och varningsskott skulle bara röja batterierna. Åk till telefonen och rapportera till försvarsområdesbefälhavaren vad vi sett, han har kanske fått instruktioner från militärbefälhavaren!"

Efter en halvtimmes telefonerande återkom jag till stranden lagom för att få se "fienden" ånga ostvart och försvinna imorgondimman. Där stod vi tysta var och en i sina tankar, det vanliga sceneriet lugnade ner oss - ejder, skrak och några flockar av de vitkindade gässen som sträckte över Grötlingsboudd. Det ofta citerade uttrycket "Obeslutsamhet eller uraktlåtenhet att handla ligger en befälhavare mera till last än misstag i fråga om val av medel" hade inte varit tillämpbart. Sverige var ju neutralt och ingripande kunde ske först om neutraliteten kränkts. En ung subaltern tyckte ändå i sitt inre att obeslutsamheten "belönats". Det mogna omdömet kommer först med åren.

Så var det dags att låta batterierna återgå och sänka beredskapen några grader. Långt senare fick vi veta att det var ett ryskt skolfartyg som övat sina kadetter utanför kusten och att flygplanet var deras eget målflyg som besköt s med lös ammunition eller med förställda riktmedel. Att de inte försummat några tillfällen till underrättelsetjänst var väl självklart.