Återigen flyktingar till Gotland - Två lettländare anlände i går till Hamra

Två unga män (Peteris Eglons Speks och Janis Arvids Speks), bröder i 24-årsåldern, anlände i går morse till Hamra efter en ganska äventyrlig färd över Östersjön. De uppgav att de flytt från Libau för tre dagar sedan och sedan dess varit på väg i en liten roddbåt som endast var tre meter lång. I denna hade de båda flyktingarna rott över till Gotland, som man kan förstå en ganska äventyrlig färd men de båda männen var trots allt vid en ganska god kondition vid hitkomsten. Flyktingarna omhändertogs av polismyndigheterna i Hemse, där de ha internerats i avvaktan på vidare transport. Båda ha tydligen varit med i kriget efter vad man kan döma. En av de båda flyktingarna har flera blessyrer, som ännu icke hunnits läkas ordentligt. (GA 13/8 1945)

 

19. Divisionens symbol

Båten landade i Hamra socken, mellan Ojmundsbod och Lillskär, där de togs om hand av Jacob vid Ojmunds som bjuder de två bröderna på potatis, smäckar, bröd och mjölk, efter en kort vistelse där hamnar de hos landsfiskalen i Hemse där de begär politisk asyl, vilket sedan beviljas dem. Hade de inte fått det hade de velat komma vidare till England, annars skulle de ta livet av sig. Sedan förs de vidare till flyktinglägret i Kummelnäs, Saltsjö-Bo. De nämnde att farbror, Peteris Pikelis, redan hade flytt till Sverige (han hade den 13/10 1944 anlänt som flykting till Gotland. De hade efter kriget förhoppningar angående Potsdamkonferensen, men då Lettland inte ens nämndes där bestämde de sig för att fly. De flydde ut i skogarna där Arvids förfrös båda fötterna, Eglons erhöll en skada i höger ben.

 

Båda bröderna tillhörde 19. Waffen-Grenadier-Division der SS (lettische Nr. 2), Waffen-Artillerie Regiment 19. De var bl. a. med vid striderna vid Dsukstes julen 1944 där 19:e SS-divisionen, trots att de anfölls av sju sovjetdivisioner, lyckades hålla fronten. Eglons sårades där för andra gången av ett granatsplitter i skulderbladet av ett granatsplitter i en bombräd mot Liepāja (splittret satt kvar vid ankomsten till Gotland, kanske livet ut). Han låg på lasarettet i Talsos till mars 1945. Eglons trädde åter i tjänst och stred i Zebres i slutet av mars, då som gruppchef. Fronten rörde sig där fram och tillbaka, men stod sedan stilla. Eglons och brodern Arvids tillhörde nu samma batteri. Före kapitulationen i slutet av april skickades bröderna och många artillerister med dem till främsta linjen. Den 8/5 fick de höra talas om kapitulationen, men den 19: divisionen hade inte fått något klart besked. Batterichefen sade till dem: "Tyska armén har kapitulerat. I sektorn bredvid oss har tyskarna förhandlat med ryssarna och hängt ut vita flaggor. Vår armé är fylld av onda gärningar och sorg. Den tiger. Ryssarna iakttar inte kapitulationsvillkoren gentemot oss."

Kl. 8 på kvällen kom plötsligt en order om stridsberedskap. Alla rusade till kanonerna. En larmgrupp bildades och skickades fram. Eglons hörde att det här skulle bli 19:e divisionens självmord. Men efter ett tag ändrades ordern. Förbanden skingrades och började upplösas.

 

Den 16/1 1947 skrev Arvids ett brev från Östersund till landsfiskalen Paul Önnered i Hemse. Arvids nämnde att den lettiske prästen Janis Svikis (som hade flytt till Gotland den 25/11 1944 med samma båt och samtidigt som Eglons båda hustrur) meddelat honom att landsfiskalen fotograferat deras flyktbåt, han undrar om landsfiskalen kanske, mot postförskott, kan sända bilder på båten till honom som minne, Eglons nämner att båten var 2,5 m. lång.