Beredskapen på Gotland under Krimkriget 1853 - 1856

I början av 1850-talet tilldrog sig tvister mellan Ryssland och Turkiet särskild uppmärksamhet. "Sjömakterna" England och Frankrike följde "den turkiska frågan" med spänt intresse. Om de ingrep kunde Östersjön bli krigsskådeplats. Oron härför kan märkas i den ökade aktiviteten från miiltärbefälhavarens på Gotland sida , begäran om nya gevär, försvarsplan och vårdkasar.

Den 5/8 1853 återgav Gotlands Läns Tidning efter Aftonbladet ett rykte att Ryssland begärt en fast punkt på Gotland som krigsbas i Östersjön. Tidningen tillbakavisade ryktet som otroligt eftersom inga åtgärder vidtagits för att höja försvarsberedskapen på Gotland. Samtidigt med detta kunde tidningen också omtala att regeringen beslutat anlita "lilla kreditivet" för utomordentliga åtgärder för rikets försvar.
En av dessa åtgärder var befästande av Enholmen. Redan nästa vecka fick gotlänningarna genom sin tidning veta att 150 kronoarbetskarlar under bevakning av 45 man med befäl ur Upplands regemente satts i arbete på Enholrnen, I början av mars följande år hade man hunnit så långt att en provisorisk bestyckning kunde ställas upp. Fullt färdiga blev Enholmens batterier inte förrän 1858.
I oktober bröt kriget mellan Ryssland och Turkiet ut. Sverige-Norge avgav sin neutralitetsförklaring i konflikten den 14/12 1853. I denna förklarades Slite som krigshamn och ändå dröjde det till den 7/3 innan Ryssland ville godkänna den.

Den 4/1 1854 seglade en engelsk flotta in i Svarta havet och därmed började det s k krimkriget, även om krigsförklaringen kom först senare. I början av mars ryktades det att en engelsk-fransk flotta var under samling vid Spithead för att segla in i Östersjön. Kriget närmade sig och det var hög tid att ordna neutralitetsvakt på Gotland. Den 8/3 sändes 1 off, 1 uoff och 16 artillerister ur stamtruppen till Enholmen som servis för 8 st 12-pundiga kanoner som nu fanns där. Stamtruppen kunde utan vidare tas i anspråk för sådant ändamål. Värre var det med beväringsmanskapet, som egentligen endast kunde disponeras i krig. Emellertid kunde man nu inte dröja längre med att förlägga militär till krigshamnen. Den 11/3 organiserades i Slite en "strandpostering" om 1 kapten, 2 subalterner, 2 uoff, 1 spel, 4 korpraler och 95 meniga ur Bäls kompani, och denna avlöstes 18/3 av en lika stor styrka ur Rute och Forsa kompani. Den stod kvar till den 23/3, och därmed var nationalbeväringens neutralitetsvakt slut. Det hade kommit andra trupper.
Man kan ifrågasätta om general af Dahlström verkligen trott att han under krig skulle få disponera så avsevärda delar av den svenska armén, som han begärde i sin försvarsplan 1851. Nu fick han praktiskt taget allt som neutralitetsskydd. Under tiden 23/3-1854 överfördes till Gotland fyra bataljoner infanteri, en skvadron kavalleri och ett 6-pundigt åkande batteri, de sistnämnda förbanden med egna hästar. Den 4 april ställdes också åtta kanonslupar till militärbefälhavarens förfogande i Slite.

Officer vid Jönköpings regemente brev hem

Neutraliteten upprätthålles med hjälp av smålänningarna

Militärbefälhavaren blev nu chef för den Gotländska fördelningen och fick en betydligt utökad stab. 1. brigad bildades av de främmande trupperna med översten och chefen för Jönköpings regemente Nordenfelt som brigadchef. Brigadstaben, skvadronen och batteriet förlades i Visby. Infanteriförbanden inkvarterades i socknarna från Atlingbo i söder till Rute i norr. Därifrån avlöstes den 23/3 nationalbeväringens strandpostering i Slite och senare utsattes strandposteringar vid Fårösund, Östergarn. Rone och Klintehamn.
Denna stora kraftutveckling varade inte länge. Redan i maj fick två bataljoner återvända till hemorten.
Den gotländska landsbefolkningen tog väl hand om sina ofrivilliga gäster. En korrespondent till Svenska Tidningen skrev (citerat efter Gotlands Läns Tidning): "Kvartervärdarnas välvilja mot manskapet lämnar intet övrigt att önska." Soldaterna hjälpte gärna till med arbetet ,på gården. och blev ofta inbjudna till värdfolket på någon förfriskning.

 
Den allierade flottan hade seglat in i Östersjön. Det var en ståtlig flotta med 24 linjeskepp, de största med 100 kanoner, 21 fregatter och många mindre fartyg, flera av dem en del med ångmaskin. Några stordåd utfördes inte. De ryska hamnarna blockerades och en del handelsfartyg, mest finska kapades.
De egentliga krigsoperationerna inskränkte sig till ett bombardemang av Sveaborg och förstöringen av Bomarsund på Åland i augusti 1854. Flottan seglade hem på hösten och återvände med mindre styrka följande år.
En så stor flotta måste ha en station där den kunde förnya förråd av vatten och livsmedel samt kol för de ångdrivna fartygen. Krigshamnen Slite lämnades i fred, men Fårösund var en öppen hamn, där krigsfartyg kunde tas emot utan att neutralitetsbestämmelserna bröts. Dit kom engelska kolångare och andra förrådsfartyg. En hel del livsmedel köptes dock på Gotland och de gotländska köpmännen gjorde goda affärer.
Men det fanns mindre goda sidor av örlogsbesöket. Besättningarna fick ibland landpermission och ställde till bråk. Och så bröt koleran ut på flottan. En hel del sjuka måste vårdas i land i provisoriskt anordnade sjukhus och Fårösund spärrades från landsidan.

Av svensk militär fanns utom strandposteringen endast ett vaktskepp, en brigg eller korvett.
Gotlands nationalbeväring skulle bilda 2. brigaden i den gotländska fördelningen och om den sattes på krigsfot underställas artilleribefälhavaren, major Rappe, som brigadchef. Den hade kommit lätt ifrån neutralitetsvakten och intet klagomål hade hörts över den, men då militärbefälhavaren ville passa på tillfället att samöva de gotländska förbanden med fastlandstrupperna och därför önskade förlänga beväringsmötet till 12 dagar och ordna det vid en tidigare tidpunkt än vanligt var viljan inte så god. Detta kunde enligt konventionen inte göras utan befolkningens samtycke. Vid den förfrågan som gjordes blev svaret jakande endast från 56 socknar.

Arrendatorn på kungsladugården hade upplåtit Visborgs slätt till övningsplats. Här samlades nu 1. brigadens kvarvarande två bataljoner, skvadron och batteri samt 2. brigaden bestående av nationalbeväringens jägare, formerade på fem bataljoner och beväringsartilleriet i ett gemensamt läger. Förmodligen blev det mest paradexercis de första dagarna.

Kort efter samlingen på Visborgs slätt avlöstes de båda infanteribataljonerna av Andra livgrenadjärregementet. Skvadronen transporterades hem i juli. Så minskades truppstyrkorna på Gotland efter hand. Livgrenadjärerna fick fara hem i november. I dess ställe hölls endast en strandpostering om 70 man som lämnades av olika regementen till krigets slut. Artilleriet skickades hem i juni 1855. Kanonsluparna drogs tillbaka redan i september 1854.
När freden slöts den 30/3 1856 var det således inte mycket kvar av det från början så stort tilltagna neutralitetsförsvaret. På våren detta år hade det dock kommit ett par engelska skepp till Fårösund, och man hoppades där på ännu en sommar med goda affärer, men den 8/4 skrev Gotlands Läns Tidning: "Nu är det slut med härligheten i Fårösund. Freden är sluten och engelsmännen äro sin kos". (Källa: A-102)

Engelska och franska örlogsflottan i Fårösund. (Målning Erik Olsson)

Fårösunds samhälle räknade år 1853 ungefär 300 invånare. Livet, särskilt i Fårösunds hamn, företedde denna tid en livlig anblick. Ty då stod segelfarten i sitt flor, och hamnen angjordes ofta av segelfartyg, vilka på sina dåtida långvariga färder där kompletterade sina förråd eller väntade på bättre vindar. Ångfartyg hade man egentligen blott läst om; då de första främmande krigsfartygen siktades, och man såg röken bolma ur skorstenarna, troddes det att man lagade mat ombord.

Den 12 mars 1854 hade en engelsk flotta samlats vid Vinga sand utanför Göteborg, där i juni en fransk tillstötte under befäl av amiral Déschénes.

De förenade under överbefäl av Sir Charles Napier utgjordes av:

Ångskepp Segelskepp Ångfartyg

engelska .......................................... 13 6 9

franska............................................. l 14 5

Summa 14 20 14

Men sjötåget blev ingalunda i samlad styrka. Omkring den l april 1854 uppenbarade sig plötsligt i Fårösunds hamn engelske örlogsmannen "Fortopence", med två skorstenar, vilka några dagar låg där och genomfor södra hälften av hamnen under tagande av lodskott och rekognoscerande. Så gav den sig i väg, och nian levde sitt dagliga liv till påskaftonen den 15 april 1854, då fem stora engelska kofferdi-fartyg lastade med kol anlände och lossade, varvid befolkningen liksom sedermera vid dylika tillfällen lejdes. Man gjorde ett stort kolupplag strax norr om Fårösunds nuvarande kalkugn, c:a 200 meter utefter stranden.

Ungefär samtidigt öppnades i Fårösund ett engelskt vice konsulat, underställt engelske konsuln Enquist i Visby. Från "engelska konsulatet" svajade engelska och svenska flaggorna hela den tid sedermera, då de förenade makternas fartyg låg i Fårösund; på vintrarna, då fartygen vore borta, inflyttade konsul Liljevalen till Visby. Vid denna tid inträffade ock i Fårösund från Gotlands trupper ungefär ett infanterikompani, under en kapten Hultman, en löjtnant och två sergeanter av Smålands grenadjärbataljon, som senare på sommaren och 1855 var avlöst från Jönköpings regemente. Infanteristyrkan i Fårösund hade till uppgift att i land upprätthålla ordning, särskilt beträffande de förenade eskadrarnas många landpermittenter, vartill under koleratiden kom sanitär bevakning. Styrkan hade ock vid Fårösunds nuvarande kalkugn ett vaktställe med bevakning över hamnen, inkvarterades först i själva Fårösund, sedan "längre upp i bygden" (Bunge, Hultungs m. fl.), samt hade, utom vakt- och patrulltjänst, övningar var tredje dag; på fritid arbetade folket hos bönderna.

För ordningshållningen använde styrkan den förut omtalade väderkvarnen som arrest. Den behövde dock, enligt utsagor m. m. från platsen, endast sällan tas i bruk vare sig för befolkningen, svenska vakthållningen eller för främlingarna, vilka, naturligtvis uppförande sig som vänner och ej som fiender, sällan heller störde den allmänna ordningen, därtill manade även av de allierades egna ordningspatruller och kungörelser, t. ex. nedanstående, som ännu är att läsa å en anslagstavla i ett oxelträd vid lotsstationen Bungeör: "Caution! Trees or shrubs are not to be cut or broken or any other damage done on this island. HMS. Belleisle 16th July 1855".

I maj månad hade efter hand de allierades krigsfartyg anlänt till Fårösunds hamn, och ungefär samtidigt ett svenskt örlogsfartyg, briggen Nordensköld, som låg där som vaktfartyg till på förvintern, då is infann sig och de främmande örlogsmännen gav sig iväg. Som svenskt vaktfartyg sommaren därpå fanns där "Najaden". Detta svenska vaktfartyg låg förankrat i inre hamnen, under Fårölandet, norr om Broa, och hade enahanda åliggande beträffande ordningshållningen för svenskarnas och den stora svenska segeltrafiken vidkommande på redden som infanteristyrkan i land; taptoskott gick kl. 9 e. m., då alla permittenter skulle vara ombord; övningarna, utom ordningshållning i hamnen, omfattade segelexercis till ankars och övningar till lands på Broa backar.

Alltid låg där dessa somrar en sju å åtta engelsk-franska krigsfartyg å inre och högst tre å yttre redden, utom alla kol och proviantfartyg och tagna priser. Emellanåt blev tavlan livligare, då huvuddelen av de förenades flottor angjorde hamnen för några dagar mellan sjötågen mot de ryska östersjökusterna, varvid man kunde samtidigt räkna 50, ja ibland ända till 70 krigsfartyg i hamnen.

Fårösund hade i en hast blifvit en internationell ort, en riktig språkförbistring rådde, ty utom de engelska och franska fartygen låg där ock norska, tyska och danska kofferdister, befraktade med förnödenheter åt de allierade. Folket gjorde också goda affärer, men man skulle snart även få något allvarsammare att tänka på, ty kolera utbröt.

Under september månad 1854 utbröt farsoten såväl ombord hos de allierade, som bland befolkningen i land. Tre versioner hur sjukdomen uppstått finnas. Enligt den ena skulle smittan ilandförts från en svensk kofferdiman "Malm", som gick i kustfart på Östersjöprovinserna, enligt en annan skulle de allierades besättningar (däribland även folk från Levanten och negrer) har den med sig, enligt den tredje slutligen skulle koleran vidhäftat ryska fångar, som tagits ombord under härjningarna på ryssarnas baltiska kuster, och som sedan smittat besättningarna, vilka i sin ordning överfört farsoten till svenskarna. Den senaste versionen är den sannolikaste, såsom bestyrkt från flera håll.

Situation från Fårösund i västmakternas tjänst 1854 - 56

Flera försiktighetsåtgärder vidtogs nu. Skulle man ner till stranden, gick man över ägorna, mötte man någon på vägen, tog man ömsesidigt avvägar ut på åkern, tills man passerat varandra. Infanterikompaniet upprättade en postkedja åt landsidan kring samhället. Vid den för folket gemensamma vattenbrunnen vid färjstället utlämnades vattnet av här särskilt utställda poster, som gick och hällde vattnet i hämtarnas ämbar, vilka skulle stå vid en tvärs vägen utlagd stock. Då vaktkordongen varit utsatt tio dagar, måste den indragas, ty manskapet angreps av farsoten, som spreds upp i bygden, där nuvarande skolhuset vid kyrkan användes till sjukhus. Två läkare, utom ombordvarande, befunne sig på orten under den tid farsoten rasade, nämligen doktorerna Ekströmer och Broberg.

Sjukdomen synes dock ha farit rätt lindrigt fram. I Fårösunds och närliggande samhällen dog blott omkring 15, av de allierade omkring 20, mest engelsmän. Till vintern 1854—55 var den alldeles bekämpad och återkom icke mera, varför den av handlanden Grubb till 1855 uppförda kolerabaracken, strax norr om Fårösunds samhälle, hvilken i dagligt tal i våra dagar omotiverat kallas "franska kasern", icke kom till sin planerade användning. Koleradöde iland inlades i kalk och jordades, sex å en tillfällig gravplats nära nyssnämnda barack, invigd av kyrkoherden Lyth, övriga å Bunge kyrkogård, de ombord döde sänktes i sjön. Västmakterna ville bygga en sjukbarack å Broa backar, där spår av de påbörjade arbetena ännu syns, men genom kyrkoherdens i Fårö, Tranér, framställning till länsstyrelsen uppläts i stället mark och byggdes två sjukbaracker å 150 man och ett kokhus samt ordnades en landstigningsplats å Ryssnäs, allt numera borta. A yttre redden låg ett de allierades sjukfartyg, "Belleisle".

De allierades övriga, av sjukdomar, mera än av blessyrer — kriget här var rätt oblodigt — döde jordades, befälet i land och övriga i havet.1 Befälet begravdes å en särskild begravningsplats, den man och man emellan s. k. "engelska kyrkogården" å Ryssnäs’ östra del, hvilken varit inhägnad och har kors; lämningar av kullar och inhägnad är ännu synliga.

En engelsk officer, ej fartygschef enligt en förut synlig uppgift, jordades emellertid på Bunge kyrkogård under de allierades militära hedersbetygelser med paradering av engelska marinsoldater i blå byxor, röd enradig kollett och skärmmössa och under honnörssalvor. Hans numera vittrade gravsten (liggande) synes där än i dag, strax intill och bakom koret. (Källa: A-103)

Under Krimkriget ankrade den franska flottan utanför Herrvik. (Målning Erik Olsson)

Engelska kyrkogården vid Ryssnäs på Fårö

Det berättas dock, att fyra av de allierades blåjackor, som stulit en båt i Fårösund, glömt eller ej haft reda på den gutniska båtmetoden "att sätta tappen i hålet", varför båten fylldes och sjönk, matroserna drunknade — Simkunnigheten bland sjöfolk besannas — flöt iland vid Klintsbrovik och begravdes på Fårö kyrkogård av prosten Tranér.

På "engelska kyrkogården" skall en överstelöjtnant vid engelska marininfanteriet, Hannant, ligga begraven. Huruvida det varit för dennes eller Thomas räkning, som den från England sedan under kriget hämtade gravvården avsågs, hvilken vid nedfirningen från fartyget slirade i sjön och trots dykareftersökning förblev på bottnen i Fårösunds inre redd, är möjligen tvivelaktigt, men med största sannolikhet torde den ha varit avsedd för Hannant, eftersom John Thomas grav erhållit ett värdigt minnesmärke på Bunge kyrkogård. Detta och särskilt lämningarna av "engelska kyrkogården" torde dock numera böra utgöra ett observandum för den allmänna pietetskänslan, för respektive nationers härvarande representanter, för deras i främmande land i fosterlandets tjänst döde krigsmän och för minnet av dessa orosår, så att något åtgöres åt restaurering av den engelska officerens gravvård och åt ett värdigt bevarande av de allierades gravplats. En uppgift, att i kriget fallet befäl skulle ha jordats å Skarfgrundet, har ej bekräftats.

Det var prövande dagar, dessa, för .befolkningen. Trots koleran fortgick den nödvändiga förbindelsen mellan fartyg och land för proviantering, vattenhämtning, kolning och tvätt m. m., men synes under koleratiden, september 1854 till början av vintern 1854—55, ha varit inskränkt till det rent för besättningarna nödvändiga, och vad som icke genom befraktade utländska kofferdister kunde erhållas. Hade befolkningen det då isolerat och svårt, så hur måtte inte besättningarna ombord ha haft det!

HMS Duke of Wellington

Crimean War. Interior of the Belleisle Hospital ship in Faro sound. Wellcome Library, London.

De förenades sjöstyrka var i regel så disponerad, att två fartyg alltid utgjorde kryssande bevakning utanför Fårösunds södra gått, medan en mindre del låg till ankars i dess inre och några i dess yttre redd samt huvuddelen befann sig på expedition mot fiendekusterna. Periodvis bereddes expeditionsfartygen och den kryssande bevakningen nödig vila genom avlösning då och då från de i Fårösunds hamn liggande fartygen. Ibland låg där större delen av de allierades styrka på en gång. Sir Charles’ instruktion var: att uppbringa alla mötande ryska fartyg; att noga observera Åland mot ryska företag; att på anfordran skydda svenskt och norskt territorium mot Ryssland; att rekognoscera fästningarna Sveaborg, Kronstadt, Reval m. fl., samt att ej företaga förtvivlade företag. Napier var emellertid tveksam: från Vinga gick han till Köge, så till Fårösund och Sandö, sedan till Elfsnabben, så åter till Fårösund och Sandö. Först gjordes en del härjningar vid Bottniska viken och rekognoscering av Åland med Bomarsund (rapporterades "immensely strong", oerhört starkt, var i verkligheten motsatsen!), varunder en mängd priser togs (en gång låg 21 st. samtidigt i Fårösund). Å somliga fartyg och priser hade man för kommande proviantbehov ombordtagit rövad boskap, som ilandsläpptes på arrenderad mark på Fårö, Bungeör, Skenholmen och nuvarande Museiängen (nu plats för "Bunge sockens kulturhistoriska museum"), där de och från Danmark inköpt boskap vaktades av lejda gottlänningar. Somliga priser fördes, ofta fyra samtidigt bogserade, hem till England eller Frankrike, medan andra, sedan de berövats sina värdeföremål, förstördes. Bättre lycka hade då ett ryskt handelsfartyg, lastat med kaffe och socker, vilket angjorde Fårösund före de allierades ankomst, och som därefter icke tordes utlöpa, med risk att, kommet utom svensk, neutral hamn uppbringas av de förenade; det låg nu i stället kvar och avgick först sedan det sista främmande krigsfartyget för året lämnat Fårösund i december och före isläggningen.

Krigsåret 1854, varunder Bomarsund den 16 augusti tvungits att kapitulera och sedan sprängts i luften, slutade med att franska flottan i september hemseglade, följd i december av den engelska. Deras sjötåg var mestadels misslyckat, ty Napier var för gammal och tveksam, bristande kunskap om fienden rådde, av fartygen vore många för stora eller med sina segel för svårmanövrerade i skärgårdarna och sjukdomar hade grasserat ombord.

År 1855 återkomma de allierade efter hand med inalles omkring 14 ångskepp, mer än 14 ångfartyg (kanonbåtar o. d.) och flera mörsarfartyg, således inga segelfartyg och större antal mindre djupgående ångfartyg mot året förut. Deras styrka, särskilt engelsmännens, var således nu kvalitativt bättre och mera lämpad för de farvatten och för de uppgifter, i vilka de skulle verka. Det först anlända fartyget var ett mindre engelskt, som den 8 mars 1855 bröt sig väg genom isen in på Fårösunds inre redd till Stuxstader. Längre gick det ej för isen. Småningom kom flera, vilka med krutflaskor nedborrade i isen sprängde eller sågade sig in i hamnen; de höll sedan isränna öppen. Huvuddelen av alliansstyrkan gick till Kronstadt, där den låg rätt länge för att blott till slut få reda på att ryska flottan låg i skydd bakom fästningens artilleri och minor, och att man blott med största fara kunde intränga i hamnen. För att åtminstone kunna avgiva en stridsrapport, företogs, medan en observationseskader kvarlåg utanför Kronstadt, en attack på Sveaborg den 9 och 10 augusti 1855, känd för kolossal ammunitionsåtgång, men som ej nedsatte fästningens stridsvärde; mörsarna blev härav tillfölje förslitning obrukbara, så att mörsarfartygen måste hemsändas. Omkring den l december lämnade de allierades sista fartyg för året Fårösund, samtidigt ungefär svenska vaktskeppet, infanteristyrkan och engelske konsuln.

Första och enda fartyget i Fårösund för krigsåret 1856 var omkring den l maj en stor engelsk 3-däckare, som låg till ankars på Fårösunds yttre redd, "mellan holmarna", i ungefär 8 dagar; detta år fanns där heller intet svenskt vaktfartyg eller infanteri. De allierade i övrigt hade emellertid fartyg ute på mindre expeditioner mot finska kusten (Vasa o. s. v.), tills freden slutligen slöts, där Ryssland bl. a. förband sig att icke befästa Åland.

Stor var trafiken mellan land och de allierades eskadrar i Fårösund dessa år, rörligt livet i land. Konstant om somrarna, utom 1856, fanns två krigsfartyg på bevakande kryss utanför södra gattet, två å tre, därav ett vakt och ett sjukfartyg, till ankars å yttre, samt sju å åtta å inre redden, förutom priser, kol-, proviant- och vattenfartyg. Tidtals inlöpte huvudstyrkan, så som planen utvisar, och lade sig i 3-radig ankarordning på inre reddens södra del, en mindre del på den yttre. Flaggskeppen vore så djupgående, att de, vid besök där, ankrade cirka två minuter S. S. O. om Bungeör, mellan denna och holmen Rute Missloper, där sålunda ibland överamiralsfartyget, "Duke of Wellington", med Sir Charles Napier ombord, och franska amiralskeppet "Cressence" med amiral Déschénes, låg.

"Wellington" var en 4-däckad ångfullriggare med mer än 128 kanoner och, detta enda fartyg, med mer än 1,000 mans besättning, de andra många fartygen i relation därtill; vi kunna nu kanske lättare inse den omfattning denna tillfälliga flottstation hade och det liv, som där på redd och land då utvecklades. "Wellington" var t. ex. så stor, att kolbriggar för att komma intill måste "toppa rårna". På ett ungefär kan man uppskatta de allierade besättningarnas i Fårösund styrka till minst 1,500 — tidtals 10,000 man. I den mån proviantering ej behövde ske medelst befraktade kofferdister från Danmark och Tyskland, köpte man och utforslade flera gånger dagligen förnödenheter, beträffande vid Bungeör förankrade i regel från Kyllej på Gotlands ostkust, för övriga fartyg från Fårösunds samhälle genom handlanden Grubb samt från Broa m. fl. å Fårö; Visby- och t. o. m. Stockholmska grosshandlare gjorde ock direkta affärer med de allierade i Fårösund. Smärre saker för penterierna ombord, såsom smör, mjölk, ägg, grönsaker och höns upphandlades dagligen av "stewartarna" uppe i gårdarna; fintvätten ombord utlämnades till bondkvinnorna. Då örlogsmännen skulle ut på längre expedition, fördes boskap från deras olika betesarrenden ut till dem och hissades ombord vid hornen. Man tycktes misshushålla ombord, hudar m. m. vräktes i sjön och tillvaratogs vid stränderna av folket. Sitt vattenbehov fick de allierade från särskilda vattenfartyg från Hyliträsk (sjö), invid Holrnerefvet, där vattenbåtarna gick in till land och med slangar i land och uppdragna till insjön bredvid uppumpade vattnet; för det kolossala vattenbehovet anlitades även den ännu kvarvarande för tillfället grävda brunnen vid "Stuxstader".

För slangarnas uppdragning till Hylisjön hade där, från en liten utanför varande holme, utanför hvilken vattenbåtarna låg, anlagts en stenbrosättning till egentliga stranden, vilket än i dag synes och kallas "engelska bron".

Lotsväsendet anlitades av de främmande flitigt; i början av 1854 inflöt ej lotsmedlen som sig borde, men sedan erlades genom konsulns förmedling avgifterna ordentligt. Om inlotsningen en gång av engelska ångfregatten "Arrogant" av lotsen Wahlgren berättas, att chefen ombord, då han upplystes om att djupet vid Skarfgrund var så och så och att där var dybotten, trots att fartyget låg en fot djupare, bara sade "all right, full steam", körde igenom sundet och kom in. Kolningsarbetet för de många örlogsfartygen utfördes av särskilda kolningsfartyg till de olika ankarplatserna från kolförrådet i land, vilket efter hand förnyades av engelska och norska kofferdimän. Befolkningen kom ofta ombord i ärenden eller av nyfikenhet: befälet och besättningarna vore mycket vänliga, undfägnade de besökande, som särskilt tyckte om den engelska "kexen". Ofta var det svårt att hitta i de flytande städernas olika våningar, "men så kom en snäll officer och tog hand om en". Samverkan i det allmänna ägde ock rum: påskaftonen 1855 utbröt en stor eldsvåda i Broa, varvid främlingarnas befäl och manskap så förtjänstfullt medverkade vid släckningen, att flertalet byggnader räddades.

Det torde med säkerhet ha varit med saknad i hågen man i Fårösund, sedan koleran på sin tid vart lindrigt och kortvarigt överstånden, blickade efter det sista hemvändande främmande krigsfartyget, ty man hade med de allierade gjort goda affärer, och frånsett några mindre misshälligheter, ej heller utsatts för några störningar i hemfriden eller allmän ordning. I allmänhet tyckas fransmännen haft sympatierna för sig, ty de vore trevliga, livliga och måttliga, medan Albions söner berättas ha varit bråkstakar genom sina nationella boxningsscener och större benägenhet för det svenska brännvinet. Fransmän och engelsmän sägas ej ha dragit riktigt jämnt. Inte så att det var någon ovänskap mellan dem, men de höll sig var för sig och undvek varandra i land, och till ankars låg fransmän för sig och engelsmän för sig. Men så hade de ju så olika naturer. Det var på den tiden, då så gott som i Varje stuga fanns den s. k. husbehovsbränningen, rent "rörande" att se den varsamhet de franska blåjackorna visade: hände det någon gång att de landpermitterade fria vakterna skulle skatta åt det då mycket vanliga brännvinsbruket, så var det alltid en förman, som uppköpte en "löjligt liten", tyckte man, kvantitet, ett par stop, som minutiöst utportionerades till 75 man; "men se, engelsmännen, de skulle allt ha riktigt, då de kom åt". Kommersen gick utmärkt, trots svårigheten för befolkningen att reda sig med språken, mest var det konsul Liljewalch, kapten Laurin och handlanden Grubb, som satt inne med kunskapen, och vice versa, om det också inte alltid gick så lätt, som då man t. ex. en gång kom utfarande i sin båt till en främmande örlogsman och frågade "vill I köpe gäss", och engelsmannen svarade "yes, yes". En riklig penningström hade letat sig väg till befolkningens fickor, ty utom de stora partier förnödenheter och de saker för underhållsarbeten ombord, som erfordrades och i trakten till höga priser upphandlades (ett får t. ex. betalades med fyr- eller femdubbla värdet, ägg med dubbla), så nedlade de mångtaliga landpermitterade stora summor under sina besök i bygden, då de ofta, särskilt officerarna höll till i "Broavars" gästgiveri, där dansgillen avhölls, men även i Stux och i Fårösunds värdshus eller på utflykter i trakten. Där kunde betalas ända till sex shilling åt ciceronen, en tolv års pojke. Mången blev härigenom en förmögen man. Framgången steg dock "Broavar" åt huvudet, han slutade på fattighuset. "Synd man ej var äldre på den tiden, ty mycket slantar var i farten då", utlät sig nuvarande Broa-herren.

Medaljen hade sin frånsida. Visserligen torde Gotland och Sveriges kuster har intet att befara, därest Fårösunds av de allierade med sådan fördel anlitade operationshamn då givit oss krig på halsen, ty dels vore ryska flottans huvudkvarter bundna i Svarta Havet, dels vågade ryska Östersjö flottan sig ej ut från Kronstadt, och dels hade västmakterna lovat på anfordran skydda Sverige-Norges kuster. Större hade faran då varit vid ett svenskt-ryskt krig för vår östra landgräns; vi erinra oss nämligen att Ryssland koncentrerat 200,000 man till sina baltiska kuster. Största faran låg emellertid däri, att vi, genom att upplåta en hamn åt andra för bruk mot en vänskapligt sinnad granne, riskerade vårt framtida goda förhållande till honom.

År 1885, då krig mellan Ryssland och England befarades, gällde det också att genom anordning av min- och artilleriförsvar vid Fårösund göra detta till krigshamn, varigenom skulle antydas, att Sverige nu, i olikhet mot 1854-56, ämnade med allvar upprätthålla sin neutralitet. Hur dessa anordningar sedan, särskilt från år 1905, då Fårösund fick ett särskilt kustartilleridetachement, utvecklats för hävdandet av vår opartiskhet vid eventuella internationella förvecklingar, hör icke inom ramen för detta apropos.